måndag 10 december 2018

Om att sätta bilden

Vem genomför en kupp?
Under årets sista (?) kommunfullmäktige ska vi välja samtliga nämnder och styrelser samt besluta om budget för det kommande året.

Vänsterstyret - det vill säga S L MP som har en samverkan med V och Fi - gör nu allt för att sätta en bild av att SD ska genomföra en kupp för att hindra denna konstellation att ta makten i Uppsala. I själva verket är det just vad de själva gör - en kupp i syfte att få majoritet i kommunens nämnder trots att styret själva bara har 35 av 81 platser i fullmäktige.

Detta genom att öka antalet ledamöter och ersättare i nämnderna från 11+7 till 13+9 och därefter att föreslå 7 ledamöter från S+L+MP (i vissa fall har man gett bort poster till V för att få igenom detta).



Att sätta bilden 
Hela spelet i Sverige efter valet har väldigt mycket handlat om att sätta sin egen bild. De gamla maktinnehavarna har gjort allt för att behålla sina positioner, och utestänga SD och andra partier som gått framåt, och så har man på olika sätt velat sätta en bild som rättfärdigat ens agerande.

Efter valet var det väldigt tydligt att Socialdemokraternas strategi var att behålla makten med stöd av Liberalerna och Centerpartiet. Därför iscensattes en landsomfattande kampanj att ta kontakt med C och L och om möjligt få till gemensamma styren (om nödvändigt med MP). Man skulle då kunna "bryta upp blockpolitiken", och därmed behålla makten. Ursäkten blev utåt att "inte ge Sverigedemokraterna något inflytande". Skulle man bara kunna få C och L att köpa dessa argument så skulle saken vara fixad.

Man lyckades också i Uppsala, dock inte att få ett majoritetsstyre, men väl ett i minoritet med L och MP. I Västerås dumpades KD ur det gemensamma styret med S utan krusiduller, och ersattes i stället med Liberalerna.


Vänstern historiskt försvagad
Att S agerar som de gör ska ses mot bakgrund av att vänsterblocket genomgått en historisk valförlust. Faktum är att på de allra flesta håll i Sverige har Socialdemokraterna förlorat makten.


Efter valet har en stark valvinst blåst som satt Alliansen vid styret i en mängd kommuner och landsting. Socialdemokraterna har förlorat sitt maktinnehav på många håll, och Kristdemokraterna är nu med i fler styren än (S) - (162 mot 147 av de som är klara - och C tycks vara den stora vinnaren)

Synen på Sverigedemokraterna
Ytterst bottnar väldigt mycket i den svenska debatten om synen på SD. Tommy Möller, min gamle lärare i statskunskap, nu professor i Stockholm, beskrev nyligen hur det finns tre grupper när det gäller synen på SD - inom Alliansen men det gäller över hela fältet.

1. De som anser att SD är ett fascistiskt eller nazistiskt parti som man överhuvud taget inte kan befatta sig med.
2. De som anser att SD har en felaktig ideologi men är ett parti som måste behandlas som alla andra partier.
3. De som kan tänka sig ett samarbete med SD.

Striden inom Alliansen står nu mellan 1 och 2, fastän det även finns en hel del Alliansväljare som tillhör gruppen 3. Om Centern och Liberalerna fastnar för 1 kommer det per automatik leda till att vi får en vänsterregering. Om C och L däremot ser på SD på samma sätt som på V finns det en möjlighet för att Kristersson kan bilda regering.

Bilden i Uppsala
I Uppsala gör nu Mohamad Hassan och liberalerna allt för att sätta bilden av att de själva har hindrat SD att få inflytande (utifrån linje 1 ovan), och att Uppsala-Alliansen (M C KD) är öppna för ett sådant samarbete (linje 2 eller 3). Dessutom försöker de samtidigt, i skönt samförstånd med V, sätta bilden av att de själva inte har ett samarbete med Vänsterpartiet och Fi utan att vänstern är en tydlig opposition, något som i praktiken inte stämmer.

Cecilia Hamenius intervjuades i Upplandsradion i veckan om att hon gått över från L till KD efter att L bytt sida, och hon påpekade i intervjun att det inte är bättre att göra sig beroende av ett annat extremparti (V) i syfte att undvika att göra sig beroende av ett annat (SD).

tisdag 16 oktober 2018

Första kommunfullmäktige

Idag har vi haft vårt första kommunfullmäktige efter valet. Ovan syns gruppen som var på plats. Kul att vara så många!

Dagen blev dock lång med slutna omröstningar om både ordförande i kommunfullmäktige och kommunstyrelsen, samt proportionella val, vilket innebär en invecklad procedur för val med särskilda valsedlar, detta efter att SD ville markera att de inte fått något kommunalråd.

Jag ska här återge det jag sa i mitt inlägg i talarstolen, och något av det jag inte hann med.

Fru ordförande, åhörare, fullmäktige,
Jag vill börja med att nominera Fredrik Ahlstedt som kommunstyrelsens ordförande, samt å KD-gruppens vägnar Jonas Segersam som ledamot och Eva Moberg som ersättare.

Att Liberalerna röstade på Eva Edwardsson (L) som kommunfullmäktiges ordförande var inte så konstigt. Men nu ställs den nya vänsterkoalitionen på prov då frågan är om Liberalerna kommer rösta på socialdemokraten Erik Pelling, eller moderaten Fredrik Ahlstedt som KSO.

Vi kristdemokrater gick till val för ett maktskifte i Uppsala kommun. Vår plan var ett Alliansstyre, antingen i majoritet, eller i minoritet. Under fyra år har de rödgröna styrt Uppsala i fel riktning med skattehöjning, urholkad välfärd och en företagsranking som sjunkit som en sten.

Personligen såg jag fram emot att få medverka till att ta bort skattehöjningen, utveckla företagsklimatet, äldreomsorgen, barnomsorg och skola samt se till att kommunen ger en god service gentemot medborgare, organisationer och företag. Uppsala behöver ett nytt ledarskap! Och det får vi inte genom att tre rödgröna kvinnor som tagit plats i riksdagen ersätts av tre män från S MP L. Nej för ett nytt ledarskap behöver nya värderingar och en ny ideologi som grund för Uppsalas styre.

Alliansen har styrt Uppsala framgångsrikt under 8 år, i slutet av den perioden var Fredrik Ahlstedt kommunstyrelsens ordförande. Äldreomsorgen utvecklades, en omfattande strukturomvandling av gymnasieskolan inleddes, ekonomin återställdes efter finanskrisen 2008, skolor och företag fick ett gott stöd av kommunen. Jag skulle åter vilja höra Fredriks ord som ordförande "Det går bra för Uppsala". Fredrik är en politiker som genomför mycket, inte allt är känt utåt. För min del bedömer jag politiker i första hand efter vad de åstadkommer, inte efter vad de säger i media eller lovar väljarna. Jag har under 3 år haft förmånen att få jobba med Fredrik Ahlstedt och sett hur han jobbat hårt för att lotsa styret av Uppsala så gott han kunnat i opposition. Han har medverkat i rekryteringar, viktiga beslut och uppgörelser. Uppsala kommun skulle få ett lyft med Fredrik Ahlstedt som ny ordförande i kommunstyrelsen.

Efter valet har det varit en turbulent tid. Dagen efter valet blev jag uppringd av en medieföreträdare som berättade att Mohamad Hassan (L) satt och åt lunch med Erik Pelling (S) och att de pratade om hur de skulle få med (MP) i styret. Vi funderade då på vilka alternativ som skulle kunna vara möjliga för att hindra detta, bland annat tog jag initiativ till ett möte med Mohamad Hassan och Stefan Hanna (C) om hur vi mittenpartier skulle vända oss. Men på onsdagen, tre dagar efter valet, stängde KD vid sitt första styrelsemöte dörren för Socialdemokraterna, men lämnade den på glänt för Miljöpartiet. Alliansen var, och är, vårt självklara huvudspår.

Med MP skulle vi i Alliansen kunna bilda en stabil majoritet för Uppsala. Precis som nu sker i Stockholms stad och landsting, möjligen också i region Uppsala, och i många kommuner och landsting utöver vårt land - Dalarna, Linköping, Helsingborg, Västra Götalandsregionen, Skåne med flera. Fredrik Ahlstedt fick också Alliansens uppdrag att bjuda in Rickard Malmström (MP). Tyvärr var detta alternativ inte aktuellt i och med att det redan pågick parallella samtal mellan L S och MP.

Vi är nu i en situation där Vänsterpartiet och Fi får ett avgörande inflytande över Uppsalapolitiken. Vad är då priset för (V):s stöd? Ja inte kommunalråd, för det skulle V få i alla fall. Inte heller platser i styrelser och nämnder, för det tar V som tredje största parti i kommunfullmäktige i egen kraft. Nej, tydligen är en viktig vinst för V att de förhandlat till sig vice ordförande poster. I slutet av förra veckan hörde nämligen Erik Pelling av sig till Uppsalaalliansen (M C KD) med frågan om vilka vice ordförande poster vi skulle lämna över till V - en i en femtonmannanämnd och tre i de andra nämnderna.

--- här fick jag begära ordet på nytt---

Praxis i såväl Uppsala som i de flesta andra kommuner är att den styrande koalitionen tillsätter ordförande och förste vice ordförande i alla nämnder och styrelser. Oppositionen tillsätter andre vice ordförande. I Uppsala har vi tre femtonmannanämnder, kommunstyrelsen, utbildningsnämnden och socialnämnden. Jag vill därför fråga Vänsterpartiet om de kommer att på dagens möte nominera en andre vice ordförande i kommunstyrelsen, eftersom det finns möjlighet för det enligt uppgörelsen med S L MP? Om de gör det innebär det alltså att S L MP går in och röstar aktivt på en vänsterpartist som vice ordförande på oppositionens plats framför den som är nominerad av M, C eller KD. Normalt borde oppositionen själva fördela dessa poster.

Frågan som inställer sig är om V är ett stödparti för S L MP-styret, eller ett oppositionsparti. För mig är det ganska tydligt - i och med valsamverkan är de ett stödparti, och kan inte räkna sig som opposition.

Vi har inte ett "mittenstyre" i Uppsala utan ett vänsterstyre. Vänsterpartiet kommer att ha ett historiskt stort inflytande. Föregående period hade partiet ett ordförandeuppdrag (förutom två som man fått i styrelser som avskaffades) som en del av den styrande majoriteten. Nu kommer de att få fyra vice ordförande uppdrag.

Vänsterpolitik innebär att man ger allt till alla. Och tar pengarna från någon annan. Nu ges allt till V och det som ges tar man från Alliansen. Jag kan bara hoppas att inte detta är en ond föraning om att S L MP nu kommer att bedriva vänsterpolitik på alla områden, ge allt till alla och låta skattebetalarna betala.

Se gärna mer om fullmäktige i
UNT
Radio Uppland
SVT

tisdag 25 september 2018

Maktskifte önskas


Idag skriver jag och Mimmi Westerlund i UNT om att vi behöver ett nytt styre i Uppsala - inte fyra år till med rödgrön ledning!


Här är hela texten:

Uppsala behöver ett maktskifte
                        
Under fyra år har de rödgröna styrt Uppsala kommun. Skatten har höjts, välfärden har urholkats och företagsklimatet har sjunkit som en sten.

Vi kristdemokrater gick till val för maktskifte i både Uppsala och Sverige, och vi upplever att vi har fått ett starkt mandat från väljarna för just detta. Just nu motverkar starka krafter ett maktskifte, och om något borgerligt parti överger vårt samarbete så tillmötesgår det partiet Socialdemokraternas och Sverigedemokraternas gemensamma intresse att splittra Alliansen.

Socialdemokraterna vill till varje pris få över Liberalerna och/eller Centerpartiet för att få stöd för sitt fortsatta maktinnehav, och Sverigedemokraterna vill samarbeta med enbart Moderaterna och Kristdemokraterna – en koalition som inte skulle ge någon majoritet och som skulle dra med sig fler partier i SD:s självvalda politiska utanförskap.

Vi kristdemokrater kan inte tänka oss att stödja ett fortsatt V-S-MP styre i Uppsala. Vi ser att en majoritet av väljarna i kommunen vill att vi ska lämna det rödgröna träsket, inte stanna kvar i det. Vi förordar Fredrik Ahlstedt (M) som ny kommunstyrelseordförande i Uppsala, inte Erik Pelling (S), utifrån att vi vet att Alliansen framgångsrikt och gemensamt styrt Uppsala under åtta år.

Att påstå att Alliansen skulle bli beroende av SD om vi styr i minoritet stämmer inte. Och att dessutom påstå att det är bättre att samarbeta med det tidigare kommunistiska Vänsterpartiet än att riskera att Sverigedemokraterna röstar på våra förslag ställer vi inte upp på. På kommunfullmäktige i oktober kommer vi att rösta om skattesatsen i Uppsala kommun. Under fyra år har Allianspartierna sagt nej till vänsterpartiernas skattehöjning med 30 öre, och därför har alla fyra Allianspartier i varje budget förordat att skattenivån ska återställas, något som även SD hade som krav i sin budget. Att som borgerligt parti frångå detta vore ett stort svek.

När det gäller SD:s invandrarfientliga politik så har media gång på gång försökt klistra en SD-etikett på vårt parti. Vi vill göra det fullständigt glasklart att KD kommer alltid att med alla till buds stående medel motverka varje form av våldsbejakande extremism, såväl islamism, höger-  som vänsterextremism! Men även om både V och SD har extremistiska rötter hindrar det inte att de idag är demokratiska partier som står upp mot våld och brott mot mänskliga rättigheter. Det innebär dock inte att vi kristdemokrater har någon agenda att samarbeta eller förhandla med vare sig V eller SD (eller Fi heller för den delen).

I Uppsala kommun skulle SD vara lika isolerat i sina kärnfrågor (invandring) som de är idag, oberoende om de röstar på Fredrik Ahlstedt eller Erik Pelling som ny KS-ordförande. På det senaste kommunstyrelsesammanträdet, efter valet, var de självklart helt ensamma i sina invändningar i de två ärenden där de reserverade sig. Det ena gällde en redovisning av projekt Agata – ett framgångsrikt, EU-stött arbete att få ordning på de administrativa rutinerna i kommunen runt återsökning av statsbidrag för nyanlända och ensamkommande. Eftersom det gällde invandrare kände sig SD nödsakade att inlämna ett särskilt yttrande, och i följande ärende, ”Ansökan om statliga medel för att motverka segregation” yrkade de avslag eftersom kommunen förbinder sig att stå för 10% av kostnaden. Dessa frågor, liksom de flesta andra visar att i de stora övergripande besluten råder en tydlig enighet över blockgränsen, och den skulle naturligtvis inte försvinna om kommunen leds av en moderat i stället för av en socialdemokrat!

Vi kristdemokrater tror faktiskt att även S och MP skulle visa en del av det ansvar och civilkurage de själva avkräver Allianspartierna när det gäller att bygga blocköverskridande överenskommelser för att neutralisera extremistpartier, även om Alliansen sitter i styret.

Uppsala behöver en ny majoritet, inte fyra år till av rödgrönt styre. Liberalerna har tillsammans med oss kämpat mot urholkningen av LSS, mot nedläggning av palliativ vård inom äldreomsorgen, och mot försämringar för barn med särskilda behov i skolan, och vi hoppas och tror att alla fyra Allianspartier har goda förutsättningar att fortsätta arbeta tillsammans för att svara upp mot det förtroende som väljarna visade oss i valet!

Jonas Segersam, Kommunalråd (KD)
Mimmi Westerlund, Ordförande för Kristdemokraterna i Uppsala

fredag 21 september 2018

Liberalerna överväger lämna Alliansen i Uppsala

I P4 Uppland berättar Mohamad Hassan att han överväger lämna Alliansen. Under eftermiddagens nyheter berättar också Erik Pelling att det pågår regelrätta förhandlingar mellan S, MP, V och L, där V dock lämnas utanför det direkta styret för att det ska kunna kallas ett "mittenstyre".

Jag håller inte med om att det blir ett "mittenstyre" i Uppsala om L väljer att lämna Alliansen och stödja S, MP och V. Jag skulle kalla det ett vänsterstyre. Uppsalaborna har röstat för förändring, och vi Kristdemokrater kommer fortsätta verka för att Alliansen gemensamt ska styra Uppsala. Jag hoppas därför att liberalerna besinnar sig och vågar acceptera att våra förslag om att välja Fredrik Ahlstedt (M) som kommunstyrelseordförande och återställa vänsterpartiernas skattehöjning stöds i kommunfullmäktige av SD. Och håller alla Allianspartier ihop finns ju också en möjlighet att MP tar ansvar och väljer att stödja oss så det blir en majoritet.


Jag är faktiskt inte orolig att SD får något faktiskt inflytande i Uppsalapolitiken. I de breda, stora frågorna finns ofta ett blocköverskridande samförstånd, och när det gäller SD:s profilfrågor (invandring) står de alltid ensamma om sina förslag.

Men en sak är säker - Uppsala behöver inte fyra år till av rödgrön röra, utan nu är det tid att svara upp till väljarnas önskan om maktskifte!

UNT skrev tidigare i veckan om att vi nu avvaktar Alliansförhandlingen innan L lämnat besked: se länk 

UNT har även rapporterat om de senaste turerna att Pelling förhandlar om en koalition mellan S L och MP med stöd av V, och att Mohamad Hassan numera inte träffar övriga Alliansen.

måndag 10 september 2018

Kristdemokraternas valframgång

KD gör sitt bästa val i Uppsala sedan 1998, med 7,2% av rösterna. I mitt eget valdistrikt, Danmark (diagrammet ovan) har vi näst bästa resultatet i hela Uppsala, 17,1%! Allra bäst är granndistriktet Slavsta med drygt 19%.

Det är väldigt roligt att ha fått vara med och leda partiet lokalt under den här valrörelsen,  och jag ser fram mot fyra år av ansvarsfullt Alliansstyre.

Ebba Busch-Thor har gjort en fantastisk valrörelse, och som jag tidigare skrivit är en av mina käpphästar att vi måste använda oss av de politiker som har dokumenterat goda resultat i val att visa till. Ebba är en av dem och därför är jag glad att hon kunde väljas till partiledare i en såpass öppen process som det var. Nu är vi i sluttampen på den generationsväxling som pågått under mandatperioden, och jag ser fram mot ett ännu mer framgångsrikt val 2022!

Dessförinnan gläder jag mig åt att leda arbetet i Uppsala kommun och tillsammans vara med och påverka så att vi får en bättre och mer serviceinriktad kommun för invånarna, företagen och civilsamhället i övrigt.

fredag 10 augusti 2018

Var noga när du väljer parti!

Idag skriver jag i Världen Idag en artikel om vikten av att fundera en extra gång på hur du ska rösta. Här är innehållet i artikeln:

När jag började arbeta med politik i början av 00-talet skuggades fortfarande Sverige av den socialdemokratiska makthegemonins vingar. Alliansens seger i valet 2006 byggde på en uppgörelse med denna maktfullkomlighet som under decennier präglat Sverige med vänsterpartiets tysta understöd. Nu gällde arbetslinjen mot utanförskapet, transparens i utnämningar av myndighetschefer och en ny ekonomisk politik, som skulle visa sig så framgångsrik under Reinfeldts och Borgs ledning. Precis som när partiet kom in i riksdagen, 1991, var Kristdemokraterna med och tog ansvar för samhällsbygget.

Det kollektiva minnet är tyvärr kort. Det är alltid lätt att skylla bristerna i samhället på regeringen, och att vara politiker är inget tacksamt uppdrag i dag – samtidigt måste vi som har förtroendeposter bli mycket bättre på självkritik och att agera som väljarnas representanter. Det går aldrig att lägga skulden på väljarna för bristande stöd – politiken är en förtroendebransch.

2018 står vi i en ny situation – Social­demo­krat­erna har kunnat styra Sverige under fyra år tack vare Miljöpartiets stöd, och på grund av att Alliansen behövt tid för generationsväxling. Vi har vad som ibland kallas tre block, vilket föranlett en stark och berättigad kritik mot december­överens­kommelsen, som också Kristdemokraterna var första parti att bryta med. Det är dock viktigt att se, att om de väljare som röstade på SD i stället stöttat något av allianspartierna så hade aldrig regeringen Löfven kunnat tillträda. Sverigedemokraterna har därmed lagt grunden för S–V–MP:s styre under den gångna mandatperioden genom att vägra bestämma sig för vilket block de ska stödja.

Det är mycket fokus på SD i svensk debatt. Väldigt sällan talas det om att ett annat extremistparti i svensk politik, Feministiskt initiativ, sitter i styret för bland andra våra två största kommuner Stockholm och Göteborg och därmed har betydligt större realpolitiskt inflytande än SD som inte sitter i styret för någon av våra svenska kommuner eller regioner/landsting!

Det är lätt att se valet som ett tillfälle att uttrycka en åsikt – att göra en poäng. Men grundläggande handlar våra allmänna val om att tillsätta personer som ska styra vårt land, våra regioner och kommuner. Vem ska bli statsminister, och vilka personer ska ingå i regeringen? Det är vi väljare som bestämmer och därför bör var och en tänka efter en extra gång vilka personer som ska bli våra företrädare.

Kristdemokraterna har visat gång på gång att vi vill och kan ta ansvar, och att vi har personer som är kompetenta företrädare att genomföra reformer och utveckla vårt samhälle, i enlighet med våra kristna värderingar. Att kunna samarbeta, hålla ihop en koalition, komma med kloka idéer och arbeta för en bättre lagstiftning och ett tryggare samhälle, är inte sådant som får rubriker och uppmärksamhet, men som är så viktigt för att bygga Sverige. De kristdemokratiska grundläggarna av EU – Adenauer, Schumann och De Gasperi – är inte så kända som Hitler, Stalin och Mussolini – men det var de som lade grunden för ett Europa i välstånd, byggt på ruinerna efter andra världskriget. Som medlem i den största partigruppen i EU-parlamentet, kristdemokratiska EPP, har Lars Adaktusson visat hur kristdemokrati faktiskt gör skillnad genom erkännandet av folkmordet på kristna i Mellanöstern och genom att stoppa socialistiska initiativ till ökad överstatlighet inom EU.

Visst behöver vi en bättre demokratisk förankring inom EU, och visst behöver vi ha en förståelse för vad olika folkslag och språk leder till för utmaningar i Europa. Visst finns det utmaningar med vårt demokratiska system, men vill vi ha säkerhet, trygghet, inflytande och ett försvar för människovärdet, ja då måste vi anförtro Sverige till politiker som vill och kan ta ansvar. Därför hoppas jag att var och en gör sin plikt, går till valurnan 9 september och röstar på partier som står för en ideologi som kan bära Sverige under den kommande mandatperioden.

tisdag 7 augusti 2018

Antisemitism är en del av våldsbejakande extremism

Idag skriver jag i Aftonbladet om antisemitism i Sverige, och hur det är något som förenar alla våldsbenägna grupper.

Här är texten:
30-talets Europa präglades av gatustrider mellan kommunister och nazister, av massarbetslöshet och av rasism och nationalism. Tyvärr ser vi denna tidsanda svepa över Europa igen – främlingar ifrågasätts, demokratiska institutioner ses som kraftlösa och förlegade, yttrandefriheten sätts i fråga och antisemitismen börjar åter breda ut sig.

Efter andra världskriget grundlades en ordning, genom personer som kristdemokraten Konrad Adenauer, som skulle skydda Europa från maktmissbruk och krig. Denna ordning har varit framgångsrik under snart 80 år. Men något har hänt.

1992 bestämde sig två förintelseöverlevare i Sverige, oberoende av varandra, lämna Svenssonlivet och gå ut i skolor och vittna om sina upplevelser. För Tobias Rawet var det förintelseförnekaren Faurissons besök i Sverige och för Emerich Roth några killar som gick Birger Jarls-gatan ner, med lyfta armar ropande ”Sieg Heil, Sieg Heil” som gjorde att de bröt den 45 åriga tystnaden.

Från 90-talet, med ”Bevara Sverige Svenskt” och ”Vitt Ariskt motstånd” – den mylla som SD grundades i, har nu åter våldsbejakande extremism börjat breda ut sig i Sverige. Antisemitismen är en värdemätare för vilket inflytande denna extremism har.

När jag lyssnade till Annie Lööfs tal i Almedalen var det just när hon nämnde ”judiska församlingshem” och ”judiska förskolor” som de strategiskt utplacerade NMR-aktivisterna hov upp sin röst. Jag stod ett par meter bakom, och den laddade stämningen var skakande. Ett par dagar senare utmynnade NMR:s närvaro framför Vänskapsförbundet Sverige-Israels tält i handgemäng.
Judehatet har varit utbrett under hela Europas historia och gång på gång har judar förvisats, fängslats och dödats.

I Sverige finns många exempel på antisemitism i dag, och den återfinns i alla de tre huvudgrupper av våldsbejakande extremism som den nationelle samordnaren har beskrivit. Man skulle till och med kunna säga att antisemitism är ett gemensamt kännetecken för våldsbejakande extremism.

Att NMR och andra högerextrema grupper är antisemiter är ingen nyhet. Men även modern islamism innehåller starka antisemitiska underströmmar. Den enda renodlade islamistiska regimen i världen, Iran, talar öppet om att förinta Israel, och i hela Mellanöstern finns en utbredd fientlighet mot den judiska staten Israel.

En del försvarar detta som antisionism, men om man anser att judarna inte har rätt till en stat just för att de är judar, eller att de som kollektiv ska dödas eller fördrivas då är det faktiskt fråga om antisemitism – inte oskyldig kritik mot den israeliska regeringen.
I Sverige har denna antisemitism resulterat i flaggbränningar, attentat mot synagogor och hatfullt skanderande mot judar.

När det gäller antisemitism i den autonoma vänstern, så är det ett känsligt kapitel. Vänstern vill upprätthålla en bild av ”demokrati” och antirasism. Men en stark antisionism är utbredd även här, och hänger ihop med en konspiratorisk världsbild, där USA och Israel buntas ihop som (en judiskkontrollerad) imperialism. Ett symptom på detta synsätt var när nyligen Oldoz Javidi, riksdagskandidat för Fi, förklarade att alla judar borde lämna Israel och flytta till USA.

Ett första viktigt steg att mota detta är att återuppliva 90-talets projekt ”Om detta må ni berätta”, och genomföra en landsomfattande vaccinationskampanj mot antisemitism. Vi behöver alla påminna oss om hur fel det kan gå om inte efterkrigstidens viktiga värderingar vördas och försvaras.

Jonas Segersam
ordförande Vänskapsförbundet Sverige Israel i Uppsala och kommunalråd (KD)



Hjälp Sveriges bönder

Sveriges lantbruk befinner sig i krisläge efter århundradets värsta torka. 10 miljarder är underskottet hittills för Sveriges lantbruksföretag enligt LRF. Följande fem krisåtgärder föreslår KD för att hjälpa Sveriges bönder:

Köp svenskt kött
Påskynda utbetalningarna av EU-stöd
Sänkt dieselskatt
Säkra slakten så att kött inte går till spillo
Anpassa regelverket för stöd utifrån att kriser uppstår

Tack till våra riksdagsledamöter Magnus Oscarsson och Andreas Carlsson som presenterade förslaget

lördag 28 juli 2018

Goda värden i hela Uppsala


Jag har fått förtroende att toppa KD:s lista i Uppsala. 2015 efterträdde jag Ebba Busch Thor som kommunalråd och jag ser verkligen fram emot att genom det här valet få göra skillnad för Uppsala!
Som fembarnspappa och företagare (har startat kooperativ inom barnomsorgen med ett 40-tal anställda dagbarnvårdare), har jag fått sätta mig in i villkoren för småbarnsfamiljer i Uppsala, och vilka utmaningar de möter. Familjerna måste få frihet att själva bestämma över sin vardag.
Uppsala ska vara den bästa kommunen att bli gammal i. Det kräver ett helt nytt fokus för den politiska ledningen.
Vår företagsranking har sjunkit som en sten och det beror på att vänstermajoriteten helt glömt kommunens viktigaste roll, nämligen att skapa goda förutsättningar för företag, familjer och för frihet.
Jag kommer, om jag får ditt förtroende, att efter valet arbeta för :
- Trygga familjer är en vinst för Uppsala. Föräldrar ska ha möjlighet att välja skola och barnomsorg, som ska ha hög kvalitet, med små barngrupper
- Goda värderingar som ledstjärna. De äldre förtjänar vår respekt och skall bemötas med värdighet i omsorgen. I samhället och skolan måste vi lyfta värderingar och grunden för vår demokrati. Exempelvis motverka våldsbejakande extremism genom att alla skolelever får möta överlevande från förintelsen
- Fler ska tas från utanförskap till samhällsgemenskap. Det är förödande att under lång tid vara beroende av bidrag, exempelvis försörjningsstöd. Alla människor är en resurs och kommunen måste prioritera att få fler i arbete

30 år av vänskap

Roosies brev till sin mor
Brevet ovan är skrivet av Rosalie Ruben som blev deporterad från Estland till Sibirien med sina två barn 1941 och beskriver det hårda livet där.

Jag förstår inte estniska så bra, men jag kan gissa att brevsidan börjar med "Det är nu 1 mars, det är vackert men kallt. Minus 30 grader".

Brevet finns utställt på det nya nationalmuseet i Estland, och det ligger i Tartu som jag besökte i början av juni. Rosalie Ruben är ett exempel på de över 30.000 ester som deporterades till Sibirien 1941 och 1944 (de två gånger Estland ockuperades av Sovjetunionen under andra världskriget). Några lyckades fly till Sverige (runt 26.000) och andra länder, men många många gick under.

Rosalies barn tilläts återvända till Estland 1947, men hon själv dog ett år senare i Sibirien.

Uppsala är vänskapsort med Tartu sedan 1988. I Uppsala har vi haft fred under 498 år, medan Tartu slitits sönder av krig, invasioner under hela sin historia sedan staden först invaderades av tyskarna på 1300-talet. Under svenskt styre grundades universitetet 1632 med Gustaf II Adolfs lärare Johan Skytte som förste universitetskansler. Men redan 1704/1706 blev staden förstörd av ryssarna. 1800-talet blev dock en period av blomstring och Tartu universitet var det näst största i det ryska imperiet. Efter första världskriget blev Estland en självständig nation.


Tartu Universitet
Estland blev emellertid invaderat igen 1940 av ryssarna, 1941 av tyskarna och 1944 återigen av de rysk-sovjetiska styrkorna. Striderna var intensiva längs Emajogi, floden som rinner genom centrala Tartu, och de flesta husen i det området förstördes. Under den sovjetiska ockupationen blev Tartu en stad stängd för utlänningar eftersom man där anla en stor flygbas för kärnvapen.

1988 skickades en delegation från Uppsala hit och ett avtal om vänskapsorter slöts samma höst. Från Uppsala har vi kunnat skicka olika typer av stöd och hjälp och stödja utvecklingen från en stad under sovjetiskt förtryck till en blomstrande och utvecklat centrum för industri, vetenskap och handel. För oss i Uppsala det är en tankeväckare för att inte ta demokrati, frihet och oberoende för givet, och det gör också att tacksamheten och uppskattningen ökar för att få bo i en stad där domkyrkan fortfarande kan användas och inte ligger i ruiner som i Tartu.

Det demokratiska systemet är värt att kämpa för, och jag hoppas att Sverige snart kommer att bli medlem i NATO, så att vi kan stå tillsammans med Estland för en fortsatt tillvaro i fred  och säkerhet i vår del av världen. 

måndag 4 juni 2018

Han vill kliva fram för KD


Upsala Nya Tidning har i dag kommit till en intervju med mig som toppnamn i kommunvalet. Jag får i en stor intervju  möjlighet att utveckla vilka frågor som är viktigast för oss - en god äldreomsorg och ökad trygghet för Uppsalaborna.

Nu är valkampen i full gång, och jag hoppas verkligen att väljarna ska få god information så de kan göra ett gott och överlagt val av partier och politiker att styra Uppsala efter 9:de september. Kristdemokraterna vinner på ju mer vi får synas, eftersom så många faktiskt tycker att vi har en bra politik. Tyvärr oftast utan att de vet om det.

torsdag 31 maj 2018

"Nytt" stadsvapen för Uppsala

Vi har nu behandlat frågan om Uppsalas stadsvapen på kommunstyrelsen för slutligt beslut i fullmäktige. Huvudsaken i beslutet är att vi får en ny logga (se UNT och kommunens hemsida), och det är bra. Den gamla "loggan" från 1986 (skölden längst ner till höger på bilden ovan) var nämligen varken en riktig logga eller ett riktigt stadsvapen. Nu får vi tillbaka ett riktigt stadsvapen med en "blasonering" (beskrivning) som stämmer med heraldikens (läran om vapen) regler. Den logotyp som infördes 1986 har exempelvis i strid mot heraldikens traditioner en svart kontur och gult i stället för guld som färg.

Jag är väldigt nöjd med beslutet, och har under processens gång varit med och gett synpunkter just för att vi ska ha ett riktigt stadsvapen, vilket alltså hörsammats. Tyvärr kommer det inte användas till fullo som logotyp för kommunen, men tanken är att ha med det i ceremoniella och högtidliga sammanhang, exempelvis vid utfärdande av vigselbevis.

När vi behandlade ärendet på kommunstyrelsen framförde jag att jag tycker att vi borde använda den nya utformning som statsheraldikern tagit fram (överst till höger på bilden ovan), annars finns risken att vi återtar utformningen från 1943 (överst till vänster ovan), vilket i och för sig också är OK. Men ska vi använda en äldre utformning skulle vi ju lika gärna då kunna gå tillbaka till den nere till vänster, eller någon av de andra versionerna som använts sedan vapnet började användas under 1700-talet. Men när det gäller just utformande av vapen så är den den underordnad själva beskrivningen (blasoneringen), och där har vi i alla fall nått ända fram med ett riktigt vapen för Uppsala.



onsdag 30 maj 2018

Valmanifest för Uppsala

Vi har nu presenterat vårt valmanifest för Uppsala kommun. Läs gärna detta på vår hemsida, eller i dagens UNT ("KD går till val på trygghet"). Vi skrev även en debattartikel i UNT med titeln "Trygghet hela livet"

Det är alltså tryggheten som är den röda tråden i vårt valmanifest, och då i lite vidare mening. Vi har identifierat tre huvudområden, trygghet på gator och torg, trygghet för familjen, och trygg för äldre.

Vi lanserar en rad förslag, såsom begränsning av tiggeriet i Uppsala, små barngrupper inom barnomsorgen och äldreboendegaranti. För oss hålls allt samman genom de värderingar som är vårt partis livsnerv - de värderingar som byggt västerlandet genom hundratals år, och som kanske bäst uttrycks i Europakonventionen och FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.

Med dessa värderingar i botten kan man ta ställning i de flesta politiska frågor, samtidigt som vi också måste värdesätta och lyfta upp de värderingar som byggt vårt svenska samhälle. Jag tänker på på saker som ordning och reda, hög arbetsmoral och flit, ärlighet, människors lika värde och livets okränkbarhet.

Jag ser verkligen fram mot att få vara med och värna dessa värderingar genom att genomföra vårt valmanifest - hoppas vi även för ditt stöd!

fredag 9 mars 2018

Glöm inte #metoo!

I dag är det internationella kvinnodagen. En utmärkt anledning för oss i den manliga halvan att gratulera och visa vår uppskattning för alla fantastiska kvinnor i den andra halvan. I alla fall är det så man firar i Ryssland - alla kvinnor får blommor.

Men, denna dag ger också en påminnelse om mer allvarliga problem, något som jag bland annat för två år sedan tog upp i denna blogg ("värna svenska kvinnofriden")

Sedan dess har vi sköljts över av #metoo, under hösten och vintern. Nu har dock tiden gått, och risken finns att #metoo börjar falla i glömska. I dag kom första reaktionen från "kulturprofilen" (vars avslöjande satte hela Svenska Akademin i gungning) genom att dennes advokat Björn Hurtig uttalade sig till DN.

I Norge väntar Arbeiderpartiets tidigare vice partiledare Trond Giske på att tiden ska gå så att han takt med den så småningom ska kunna komma tillbaka till politiken. Det som hände i hans fall var att runt jultid kom avslöjande om en massa oegentligheter från hans sida gentemot kvinnor i olika partisammanhang. Det hela kulminerade genom att hans kollega som vice partiledare, Hadia Tajik, läste upp ett av dessa vittnesbörd om övergrepp på ett partistyrelse möte. Något som ledde till att han sjukskrev sig och så småningom även avgick från posten som vice partiordförande.

En slående skillnad mellan Norge och Sverige är att där är det mycket mer accepterat att försvara Trond Giskes (m fl) övergrepp med att hans version måste få komma fram och genom anspelningar mot Hadia Tajiks agerande som innehåller både rasistiska och könsnedsättande undertoner. I Sverige har vi sett väldigt få exempel på att män (och kvinnor för den delen - jämför den senaste "Wallrup-affären" inom vänsterpartiet) försvarat sitt agerande. De enda jag kan komma på är Lars Ohly, som på grund av detta lämnade (V), och Staffan Heimerson, Aftonbladetkrönikören som jämförde #metoo med Stalins utrensningar.

På samma sätt som hedersvåld (#glömaldrigpelaochfadime) tenderar att relativiseras och bortförklaras från olika håll, så kan även våld mot kvinnor alltså relativiseras och bortförklaras. Den som gick ut för hårt i frågan kunde innan #metoo bli stämplad som moralist, något som även Kjell Magne Bondevik, Norges tidigare kristdemokratiske statsminister påpekade när jag lyssnade på honom i Jönköping i lördags. En stämpel som dock inte längre kan sättas på oss som tar upp detta problem i den politiska debatten. Låt oss därför aldrig glömma #metoo-vittnesbörden, på samma sätt som vi aldrig ska glömma Pela och Fadime (jag återkommer om hedersvåldet)!

fredag 2 mars 2018

Där Kristdemokraterna styr

Nu har vi precis inlett KD-dagarna i Jönköping, en bra avspark inför valet! Ebba har hållit tal och bland annat illustrerat socialdemokraternas misslyckande när det gäller vårdköerna (se ovan). Annie Lööf, Jan Björklund och Ulf Kristersson har gjort ett bejublat framträdande med Ebba - ingen tvekan om vilket regeringsalternativ som i alla fall har det roligast tillsammans!

Det är väldigt roligt att vara hemma i mitt hemlän, Jönköping - som Ebba citerade "Inför Gud är vi alla smålänningar". Igår fick vi också smaka tårtan som man numera äter på den småländska "nationaldagen" - Fössta tosdan i mass - ja ni som kan småländska förstår poängen.

Det är väldigt roligt att vara på en plats där kristdemokraterna styr. Inom det sociala området, där jag har en del insyn som vice ordförande i socialnämnden i Uppsala finns det två tydliga exempel på vad detta innebär för skillnad.

Det första, som jag också uttalat mig om i UNT gäller flyktingmottagandet. Ola Nilsson (KD) som är ordförande i socialnämnden här har berättat att kommunen sparat ca 30 mnkr på att bedriva HVB i egen regi i stället för att bara låta den statliga ersättningen rinna iväg till privata företag (se JP).


Det andra området fick jag anledning att fördjupa mig i under ett studiebesök på förmiddagen tillsammans med min kollega i Jkpg, kommunalrådet Andreas Sturesson (bilden)

2014 lanserade han idén att införa "Välfärdsjobb", något som vi driver även i Uppsala (se UNT)
 eftersom majoriteten tog bort detta initiativ direkt efter valet 2014.

I Jönköping var målet 2014 att 250 av dem som fick försörjningsstöd skulle få en tillfällig anställning under 1 år för att sedan kunna gå vidare till arbete eller studier, något som man också genomfört och fortsatt med. Utvärderingar visar att man lyckas i nästan hälften av fallen (47% 2017).

När man jämför kristdemokratiskt styrda Jönköping med socialdemokratiskt styrda Uppsala blir kontrasten uppenbar! I Jönköping har antal hushåll med försörjningsstöd minskat med en tredjedel (från 1759 till 1274 enligt socialstyrelsens statistik). Under samma tid har antal hushåll med försörjningsstöd i Uppsala ÖKAT med motsvarande (från 2700 till 3569). Detta har delvis att göra med flyktingmottagandet (ca 1000 av hushållen med försörjningsstöd i Uppsala), men det är inte hela förklaringen. I Jönköping arbetar man aktivt i samarbetet med SFI-utförarna och arbetsförmedlingen vilket ju ger uppenbart resultat. Ekonomiskt är det ingen stor vinst för kommunen eftersom man har ökade kostnader för välfärdsjobben, som uppvägs av besparingen för försörjningsstöd. Men på det personliga planet är detta avgörande. Vi fick höra flera vittnesbörd, bland annat från en kvinna från Syrien (se Youtube-klipp) och en ung man från gissningsvis Somalia som båda nu har jobb efter att förut ha tvingats leva på de 6000 socialbidraget ger.

Jag ser verkligen fram mot valet, och en förändring i Sverige och Uppsala!

torsdag 8 februari 2018

Bygg trädgårdsstäder i Uppsala

Jag och Simon Westberg skriver i UNT idag om vikten av att bygga vad folk efterfrågar, nämligen Trädgårdsstäder, även inne i Uppsala.

På bilden ser vi ett av de senaste exemplen på Trädgårdsstad inne i Uppsala, Slöjdgatan på Kungsgärdet från 20-talet. Nuförtiden byggs trädgårdsstäder enbart utanför staden (Lindbacken och Gunsta t ex) - vi föreslår i stället att man placerar en ny trädgårdsstad i Stabby, mellan Rickomberga och Berthåga.

Här är texten i dagens UNT:

De senaste månaderna har det blivit tydligt att Uppsalas bostadsmarknad dras med djupa problem. Få vill skriva kontrakt på nybyggda hyresrätter och bostadsrättsbyggare rear ut lägenheter. Samtidigt kvarstår bostadsbristen. Köerna ringlar långa till billigare lägenheter och villapriserna har inte följt bostadsrättspriserna nedåt. Marknaden är ur balans.För att lösa bostadsbristen måste vi förändra hur och vad vi bygger.
Dessa två fenomen – bristen på billiga lägenheter och villabristen – är sammanlänkade. Det finns många små och billiga lägenheter i vår stad som är lämpligt utformade för bostadsdebutanten. Men dessa är inte tillgängliga.De personer som bor där är inte intresserade av att flytta. Enkelt uttryckt så finns det inget som de hellre skulle betala mer för. Det gör att flyttkedjorna inte kommer igång. Familjer kommer helt enkelt inte vidare i bostadskarriären.
Detta visar på en missmatchning mellan vad som byggs och vad människor efterfrågar. Allt för länge har Uppsala planerats utifrån hur lådarkitekter, miljöpartister och storbolag tycker att vi borde bo. I stället borde vi börja planera utifrån vad människor själva önskar för typ av boende.

År efter år uppger 7 av 10 svenskar att de helst vill bo i villa eller radhus. När människor med egna ord får berätta hur de vill bo svarar de grönt, lågt och tryggt. Gärna med klassisk arkitektur. Den gamla svenska småstaden tycks vara drömmen.
Trots detta planläggs Uppsala ständigt bara gråare, högre, trängre och fyrkantigare. Samtidigt som antalet nybyggda lägenheter nått miljonprogramsnivåer står produktionen av småhus stilla. För att lösa en del av bostadsbristen borde därför kommunen skifta över till att planlägga trädgårdsstäder.

Trädgårdsstäder erbjuder de boendekvaliteter människor efterfrågar utan de nackdelar som glesa villaområden kan ge. Vi kristdemokrater lanserade därför förra året Stabby Trädgårdsstad som ett medel för att bevara Stabbyfälten samtidigt som vi skapar ett trivsamt egnahemsområde mellan Rickomberga och Berthåga. Ett alternativ till de rödgrönas höghusplaner för området.
Det finns massor med argument för trädgårdsstäder, och därför är det en gåta varför kommunen bara planlägger höghus och enstaka villakluster på landet.
I och med att trädgårdsstäder byggs främst i trä (vilket binder koldioxid) och är tillräckligt täta för att bära kollektivtrafik är det ekologiskt hållbara bostadsområden. Dessutom fungerar trädgårdarna som gröna lungor inne i staden.

Den sociala hållbarheten i trädgårdsstäder är oslagbar. Väven av egnahem och låga flerfamiljshus erbjuder en integration av olika ekonomiska grupper som inget annat stadsbyggnadsnät matchar. Byggt enligt trädgårdsstadens principer är husdrömmen inte heller förbehållen höginkomsttagare. I vårt räkneexempel för Stabby Trädgårdsstad kunde vi visa att månadskostnaden blir lägre genom att bygga och äga sitt eget hus jämfört med att flytta in i en hyreslägenhet i de nybyggda höghuset vid Cementgjuteriet. Kalkylen för ett typiskt småhus (100 kvadratmeter) landade på cirka 14 000 kronor i månaden medan hyran för motsvarande lägenhet landar på 15 000 kronor i månaden. I den beräkningen ingår amortering, tomträttsavgäld, driftskostnad, en dubblerad boränta och minsta möjliga egeninsats om 200 000 kronor. Helt överkomligt för en småbarnsfamilj med två medellöner.
Att kostnaden blir lägre för småhuset beror på att ägaren är sin egen fastighetsskötare, inte tar ut någon vinst och att småhuset kan byggas med enklare standard (till exempel trästomme, träfasad, mindre markarbete, ingen hiss och så vidare).Denna logik är för övrigt överförbar till byggandet av flerfamiljshus.

Som bland annat Ikea-ägda BoKlok gång på gång påvisat så är det ett effektivt sätt att få ner hyran på lägenheter att bygga dem i tvåvåningshus av trä.Som vi ser det är den enda nackdelen med trädgårdsstäder att det går åt något mer mark – men i en stad som Uppsala med enbart jätteprojekt som Rosendal, Östra Salabacke, Industristaden, Librobäck och Ulleråker vore det en välgärning att skapa bättre balans i markanvändningen.

Den som vill se exempel på trädgårdsområden i Uppsala kan promenera ner för Slöjdgatans lätt krokiga väg och vika av mot Kungsgärdets småstugeområde eller gå en tur på vägarna runt Stiernhielmsparken där småhus, radhus och låga flerfamiljshus ligger sida vid sida. Denna typ av bebyggelse är vad människor efterfrågar. Att bara bygga bostäder människor egentligen inte vill bo i kommer inte att lösa bristen. Vi måste erbjuda något bättre för att få igång flyttkedjorna i Uppsala!

Jonas Segersamkommunalråd (KD)
Simon Westbergledamot plan- och byggnadsnämnden (KD)