Vem genomför en kupp?
Under årets sista (?) kommunfullmäktige ska vi välja samtliga nämnder och styrelser samt besluta om budget för det kommande året.
Vänsterstyret - det vill säga S L MP som har en samverkan med V och Fi - gör nu allt för att sätta en bild av att SD ska genomföra en kupp för att hindra denna konstellation att ta makten i Uppsala. I själva verket är det just vad de själva gör - en kupp i syfte att få majoritet i kommunens nämnder trots att styret själva bara har 35 av 81 platser i fullmäktige.
Detta genom att öka antalet ledamöter och ersättare i nämnderna från 11+7 till 13+9 och därefter att föreslå 7 ledamöter från S+L+MP (i vissa fall har man gett bort poster till V för att få igenom detta).
Att sätta bilden
Hela spelet i Sverige efter valet har väldigt mycket handlat om att sätta sin egen bild. De gamla maktinnehavarna har gjort allt för att behålla sina positioner, och utestänga SD och andra partier som gått framåt, och så har man på olika sätt velat sätta en bild som rättfärdigat ens agerande.
Efter valet var det väldigt tydligt att Socialdemokraternas strategi var att behålla makten med stöd av Liberalerna och Centerpartiet. Därför iscensattes en landsomfattande kampanj att ta kontakt med C och L och om möjligt få till gemensamma styren (om nödvändigt med MP). Man skulle då kunna "bryta upp blockpolitiken", och därmed behålla makten. Ursäkten blev utåt att "inte ge Sverigedemokraterna något inflytande". Skulle man bara kunna få C och L att köpa dessa argument så skulle saken vara fixad.
Man lyckades också i Uppsala, dock inte att få ett majoritetsstyre, men väl ett i minoritet med L och MP. I Västerås dumpades KD ur det gemensamma styret med S utan krusiduller, och ersattes i stället med Liberalerna.
Vänstern historiskt försvagad
Att S agerar som de gör ska ses mot bakgrund av att vänsterblocket genomgått en historisk valförlust. Faktum är att på de allra flesta håll i Sverige har Socialdemokraterna förlorat makten.
Efter valet har en stark valvinst blåst som satt Alliansen vid styret i en mängd kommuner och landsting. Socialdemokraterna har förlorat sitt maktinnehav på många håll, och Kristdemokraterna är nu med i fler styren än (S) - (162 mot 147 av de som är klara - och C tycks vara den stora vinnaren)
Synen på Sverigedemokraterna
Ytterst bottnar väldigt mycket i den svenska debatten om synen på SD. Tommy Möller, min gamle lärare i statskunskap, nu professor i Stockholm, beskrev nyligen hur det finns tre grupper när det gäller synen på SD - inom Alliansen men det gäller över hela fältet.
1. De som anser att SD är ett fascistiskt eller nazistiskt parti som man överhuvud taget inte kan befatta sig med.
2. De som anser att SD har en felaktig ideologi men är ett parti som måste behandlas som alla andra partier.
3. De som kan tänka sig ett samarbete med SD.
Striden inom Alliansen står nu mellan 1 och 2, fastän det även finns en hel del Alliansväljare som tillhör gruppen 3. Om Centern och Liberalerna fastnar för 1 kommer det per automatik leda till att vi får en vänsterregering. Om C och L däremot ser på SD på samma sätt som på V finns det en möjlighet för att Kristersson kan bilda regering.
Bilden i Uppsala
I Uppsala gör nu Mohamad Hassan och liberalerna allt för att sätta bilden av att de själva har hindrat SD att få inflytande (utifrån linje 1 ovan), och att Uppsala-Alliansen (M C KD) är öppna för ett sådant samarbete (linje 2 eller 3). Dessutom försöker de samtidigt, i skönt samförstånd med V, sätta bilden av att de själva inte har ett samarbete med Vänsterpartiet och Fi utan att vänstern är en tydlig opposition, något som i praktiken inte stämmer.
Cecilia Hamenius intervjuades i Upplandsradion i veckan om att hon gått över från L till KD efter att L bytt sida, och hon påpekade i intervjun att det inte är bättre att göra sig beroende av ett annat extremparti (V) i syfte att undvika att göra sig beroende av ett annat (SD).
När jag började arbeta
med politik i början av 00-talet skuggades fortfarande Sverige av den
socialdemokratiska makthegemonins vingar. Alliansens seger i valet 2006
byggde på en uppgörelse med denna maktfullkomlighet som under decennier
präglat Sverige med vänsterpartiets tysta understöd. Nu gällde
arbetslinjen mot utanförskapet, transparens i utnämningar av
myndighetschefer och en ny ekonomisk politik, som skulle visa sig så
framgångsrik under Reinfeldts och Borgs ledning. Precis som när partiet
kom in i riksdagen, 1991, var Kristdemokraterna med och tog ansvar för
samhällsbygget.
Det kollektiva minnet är tyvärr kort. Det är alltid lätt att skylla bristerna i samhället på regeringen, och att vara politiker är inget tacksamt uppdrag i dag – samtidigt måste vi som har förtroendeposter bli mycket bättre på självkritik och att agera som väljarnas representanter. Det går aldrig att lägga skulden på väljarna för bristande stöd – politiken är en förtroendebransch.
2018 står vi i en ny situation – Socialdemokraterna har kunnat styra Sverige under fyra år tack vare Miljöpartiets stöd, och på grund av att Alliansen behövt tid för generationsväxling. Vi har vad som ibland kallas tre block, vilket föranlett en stark och berättigad kritik mot decemberöverenskommelsen, som också Kristdemokraterna var första parti att bryta med. Det är dock viktigt att se, att om de väljare som röstade på SD i stället stöttat något av allianspartierna så hade aldrig regeringen Löfven kunnat tillträda. Sverigedemokraterna har därmed lagt grunden för S–V–MP:s styre under den gångna mandatperioden genom att vägra bestämma sig för vilket block de ska stödja.
Det är mycket fokus på SD i svensk debatt. Väldigt sällan talas det om att ett annat extremistparti i svensk politik, Feministiskt initiativ, sitter i styret för bland andra våra två största kommuner Stockholm och Göteborg och därmed har betydligt större realpolitiskt inflytande än SD som inte sitter i styret för någon av våra svenska kommuner eller regioner/landsting!
Det är lätt att se valet som ett tillfälle att uttrycka en åsikt – att göra en poäng. Men grundläggande handlar våra allmänna val om att tillsätta personer som ska styra vårt land, våra regioner och kommuner. Vem ska bli statsminister, och vilka personer ska ingå i regeringen? Det är vi väljare som bestämmer och därför bör var och en tänka efter en extra gång vilka personer som ska bli våra företrädare.
Kristdemokraterna har visat gång på gång att vi vill och kan ta ansvar, och att vi har personer som är kompetenta företrädare att genomföra reformer och utveckla vårt samhälle, i enlighet med våra kristna värderingar. Att kunna samarbeta, hålla ihop en koalition, komma med kloka idéer och arbeta för en bättre lagstiftning och ett tryggare samhälle, är inte sådant som får rubriker och uppmärksamhet, men som är så viktigt för att bygga Sverige. De kristdemokratiska grundläggarna av EU – Adenauer, Schumann och De Gasperi – är inte så kända som Hitler, Stalin och Mussolini – men det var de som lade grunden för ett Europa i välstånd, byggt på ruinerna efter andra världskriget. Som medlem i den största partigruppen i EU-parlamentet, kristdemokratiska EPP, har Lars Adaktusson visat hur kristdemokrati faktiskt gör skillnad genom erkännandet av folkmordet på kristna i Mellanöstern och genom att stoppa socialistiska initiativ till ökad överstatlighet inom EU.
Visst behöver vi en bättre demokratisk förankring inom EU, och visst behöver vi ha en förståelse för vad olika folkslag och språk leder till för utmaningar i Europa. Visst finns det utmaningar med vårt demokratiska system, men vill vi ha säkerhet, trygghet, inflytande och ett försvar för människovärdet, ja då måste vi anförtro Sverige till politiker som vill och kan ta ansvar. Därför hoppas jag att var och en gör sin plikt, går till valurnan 9 september och röstar på partier som står för en ideologi som kan bära Sverige under den kommande mandatperioden.
Det kollektiva minnet är tyvärr kort. Det är alltid lätt att skylla bristerna i samhället på regeringen, och att vara politiker är inget tacksamt uppdrag i dag – samtidigt måste vi som har förtroendeposter bli mycket bättre på självkritik och att agera som väljarnas representanter. Det går aldrig att lägga skulden på väljarna för bristande stöd – politiken är en förtroendebransch.
2018 står vi i en ny situation – Socialdemokraterna har kunnat styra Sverige under fyra år tack vare Miljöpartiets stöd, och på grund av att Alliansen behövt tid för generationsväxling. Vi har vad som ibland kallas tre block, vilket föranlett en stark och berättigad kritik mot decemberöverenskommelsen, som också Kristdemokraterna var första parti att bryta med. Det är dock viktigt att se, att om de väljare som röstade på SD i stället stöttat något av allianspartierna så hade aldrig regeringen Löfven kunnat tillträda. Sverigedemokraterna har därmed lagt grunden för S–V–MP:s styre under den gångna mandatperioden genom att vägra bestämma sig för vilket block de ska stödja.
Det är mycket fokus på SD i svensk debatt. Väldigt sällan talas det om att ett annat extremistparti i svensk politik, Feministiskt initiativ, sitter i styret för bland andra våra två största kommuner Stockholm och Göteborg och därmed har betydligt större realpolitiskt inflytande än SD som inte sitter i styret för någon av våra svenska kommuner eller regioner/landsting!
Det är lätt att se valet som ett tillfälle att uttrycka en åsikt – att göra en poäng. Men grundläggande handlar våra allmänna val om att tillsätta personer som ska styra vårt land, våra regioner och kommuner. Vem ska bli statsminister, och vilka personer ska ingå i regeringen? Det är vi väljare som bestämmer och därför bör var och en tänka efter en extra gång vilka personer som ska bli våra företrädare.
Kristdemokraterna har visat gång på gång att vi vill och kan ta ansvar, och att vi har personer som är kompetenta företrädare att genomföra reformer och utveckla vårt samhälle, i enlighet med våra kristna värderingar. Att kunna samarbeta, hålla ihop en koalition, komma med kloka idéer och arbeta för en bättre lagstiftning och ett tryggare samhälle, är inte sådant som får rubriker och uppmärksamhet, men som är så viktigt för att bygga Sverige. De kristdemokratiska grundläggarna av EU – Adenauer, Schumann och De Gasperi – är inte så kända som Hitler, Stalin och Mussolini – men det var de som lade grunden för ett Europa i välstånd, byggt på ruinerna efter andra världskriget. Som medlem i den största partigruppen i EU-parlamentet, kristdemokratiska EPP, har Lars Adaktusson visat hur kristdemokrati faktiskt gör skillnad genom erkännandet av folkmordet på kristna i Mellanöstern och genom att stoppa socialistiska initiativ till ökad överstatlighet inom EU.
Visst behöver vi en bättre demokratisk förankring inom EU, och visst behöver vi ha en förståelse för vad olika folkslag och språk leder till för utmaningar i Europa. Visst finns det utmaningar med vårt demokratiska system, men vill vi ha säkerhet, trygghet, inflytande och ett försvar för människovärdet, ja då måste vi anförtro Sverige till politiker som vill och kan ta ansvar. Därför hoppas jag att var och en gör sin plikt, går till valurnan 9 september och röstar på partier som står för en ideologi som kan bära Sverige under den kommande mandatperioden.