tisdag 28 februari 2017

Värdig palliativ vård

I lördags nåddes jag av beskedet att min morbror Erik-Gustav, 89, låg för döden. Jag åkte då upp till Torsby med min yngsta dotter och fick tiden under lördag kväll och söndag med honom. Sedan kom min syster och svåger från Göteborg och avlöste oss och vi tog avsked och återvände hem. Nu strax innan middagsuppehållet på eftermiddagens kommunfullmäktigemöte fick jag beskedet av min syster att Erik lämnat jordelivet.

Hur människor dör är en viktig värdemätare på tillståndet i samhället. Vilken etik vi låter styra och hur vi ser på människolivets okränkbara värde och äldre människors värdighet. Tyvärr är det många i vårt land som inte får avsluta livet i kretsen av nära och kära, särskilt om man som Erik-Gustav inte har någon egen familj. Och särskilt om man bor i storstäderna där ensamheten är ett stort problem och många saknar naturliga nätverk.

Torsby kommun tycker jag gav ett gott exempel på en god palliativ (det vill säga lindrande) vård i livets slutskede. En vård där man får avsluta livet i sin egen säng, med sjuksköterskor som kan ge smärtlindring och förebygga oro genom medicin och sprutor. På Lindens vårdboende kom det sjuksköterskor även på helgen. Till och med på natten dök sjuksköterskan Gunde upp, trots att han hade uppdraget att täcka in hela den vidsträckta Torsby kommun. Och när inte vi anhöriga fanns på plats satte man in extra personal som vak att sitta vid Erik-Gustavs sida. På natten till söndag kom undersköterskan Katarina, som kände Erik ända sedan innan han fick sin stroke för ca 15 år sedan och fortfarande bodde hemma. Hon hade sedan följt honom via Valbergsgården till vårdboendet Linden dit han flyttade i höstas ungefär som även hon bytte jobb dit. Hon berättade om hur imponerade personalen var över Eriks idoga övande att gå längs räcket i korridoren för att träna sin friska sida, och hon nämnde speciellt den gången han tog flyget till Arlanda med sin rullstol. Igenkännande för mig - eftersom det var jag som mötte upp på Arlanda den gången, och även ett minne för Erik som ju var så väldigt intresserad av flyg.

På söndagen möttes vi även av Ingabritt - dottern i Hagen, en av granngårdarna uppe i Björkåsen där Erik-Gustav och min mamma växte upp på 20- och 30-talen, som även hon jobbar på det här vårdboendet. 

Det är klart att i mindre kommuner blir det ett bättre nätverk som man saknar i städer som Uppsala. Ändå måste även vår kommun se till att ge en god vård i livets slutskede. Därför var det med stor sorg vi försökte hindra vänstermajoritetens nedläggning av Omtanken för ett och ett halvt år sedan. Omtanken var den palliativa vårdavdelning som Ebba Busch Thor som min företrädare invigt bara ett par år tidigare i samarbete med landstinget. Men nu tyckte man att det var landstinget som borde ta hela ansvaret för den specialiserade palliativa vården, medan undersköterskorna ute i hemtjänsten och på de särskilda boendena skulle klara den "vanliga" palliativa vården. Problemet var att man startade (en mycket bristfällig) utbildning långt senare, i stället för innan förändringen, och dessutom har jag fått flera signaler på att det inte fungerar så bra.

Vid nyår gick en av min medarbetare Mimmis äldre släktingar bort - och tyvärr så kände sig de anhöriga då tvingade att ringa ambulans för att man inte kände förtroende för att han skulle få en god palliativ vård på det boende han nyligen flyttat till. Han fick alltså avsluta sitt liv på Akademiska sjukhuset. Och till min landstingskollega, regionrådet Anna-Karin Klomp, hörde anhöriga till en annan person som nyligen avled också av sig. Problemet var även där att den äldre personen kommit in akut till sjukhuset i stället för att beredas palliativ vård hemma. Och under natten fick enbart en anhörig närvara vid dödsbädden och resten av familjen fick således inte vara med när personen gick bort.

Ja, tyvärr så finns det säkert fler exempel på hur det inte fungerar bra med vården i livets slutskede i Uppsala. Nu finns det naturligtvis även positiva inslag också, som exempelvis det Hospice som flyttade från Samariterhemmet till det palliativa centret när det inrättades. Det finns även ett sjukvårdsteam som åker hem till människor, ofta cancerpatienter, för palliativ vård i hemmet. Men på grund av de brister och utmaningar som vi ser har vi ändå lyft problemet bland annat i en interpellation (fråga) som jag ikväll hade hoppats debattera på kommunfullmäktige. Tyvärr drog övriga debatter ut på tiden, varför frågan bordlades till nästa kommunfullmäktige om en månad.

Men vi kristdemokrater kommer aldrig att släppa frågan om en värdig äldrevård, och vikten av en tydlig etisk linje i omhändertagandet av de personer som levt ett långt jordeliv och i livets slutskede ofta inte klarar att föra sin egen talan. För oss är det en ytterst prioriterad fråga!

torsdag 23 februari 2017

Bättre migrationspolitik

I Dagen berättar Mimmi Westerlund som jag jobbar med i Uppsala kommun om den motion vi lämnat till Kristdemokraternas riksting om att förbättra partiets migrationspolitik.


Jag tycker det är tråkigt med den kritik som framkommit internt mot den linje som partiet framgångsrikt drivit de senaste åren. En politik med både hjärta och hjärna. Vi behöver förkorta asylprocessen, förbättra det gemensamma mottagandet i EU och fortsätta att ta bort uppenbara skevheter i det svenska flyktingmottagandet.


Så här säger några av oss undertecknare om motionen:


- Jag tycker det är viktigt att vi lyfter denna fråga ur olika perspektiv, vilket vi nu kommer göra på det riksting som hålls i Uppsala senare i år, säger Jonas Segersam, kommunalråd i Uppsala och en av motionärerna


- Vi visar genom motionen hur vi måste möta den berättigade oro från många människor i Sverige över bristerna i tillgång på bostäder och välfärd, tillägger Carl-Johan Schiller, kommunalråd i Lidingö


Torsten Elofsson, också motionär och partiets ordförande i Malmö fortsätter:
- Partiet behöver bli tydligare med att vi har en politik på migrationsområdet med både hjärta och hjärna, vilket inte minst utmaningarna i Malmö visar behövs.


- Det är dags för en progressiv migrationspolitik med framtiden i fokus, inte en orealistisk politik som inte stämmer överens med nya förutsättningar i omvärlden avslutar Eric Dicksson, ordförande för KD Kalmar.




Här kan du även läsa motionen i sin helhet:




Motion om partiets migrationspolitik

Sedan flyktingvågen hösten 2015 har svensk migrationspolitik ställts på ända. Socialdemokraterna och Miljöpartiet har som regering föreslagit restriktioner för invandringen som får de Sverigedemokratiska förslagen från innan valet att blekna. Det blev uppenbart för alla att Sverige inte kan föra en isolerad migrationspolitik utan i stället måste samverka med EU så länge vi ingår i Schengensamarbetet.


KD driver på, med hjärta och hjärna
Kristdemokraterna har varit pådrivande för att få en förändring till stånd. På samma sätt som Alf Svensson på sin tid, mot den rådande synen, ifrågasatte skevheterna i sjukförsäkringssystemet, så lämnade partiet under Göran Hägglund (december 2014) förslag på förändringar av migrationspolitiken, som numera även övriga partier anslutit sig till. Det gäller tillfälliga uppehållstillstånd, starkare försörjningskrav kopplat till lägre bidrag och klassning av säkra länder för att underlätta migrationsprocessen. Partiets roll som föregångare har fortsatt under Ebba Busch Thors partiledarskap. Kristdemokraterna har omfamnat en politik med både hjärta och hjärna, som medelväg mellan två extremer. Å ena sidan en politik med bara hjärta där en del tror att Sverige har nästan obegränsade möjligheter att ta emot flyktingar, och å andra sidan en politik med bara hjärna, ibland kopplat till ett stenhjärta, som säger nej till alla människor som har behov av hjälp och en fristad.


Genom migrationsöverenskommelsen i oktober 2015 kommer förutom att de nyss nämnda KD-förslagen genomförs även en del uppenbara fel att rättas till. Ett exempel är att föräldrar som kommer till Sverige med barn i 5-6-årsåldern har fått föräldrapenning lika lång tid som i Sverige nyfödda barn. Ett annat att personer som fått beslut om av- eller utvisning inte längre kan bo kvar i sitt anläggningsboende.


Förkorta asylprocessen
Den första punkten i överenskommelsen gäller att förkorta tiden för asylprocessen. Vi har i Sverige haft en ohållbar situation där vi velat värna en rättssäker möjlighet för asyl, men detta system har inneburit på tok för långa handläggningstider. Dessutom har man, vid händelse av negativt besked efter prövning i alla rättsliga instanser, bara kunnat gå under jorden. Efter att fyra år har gått sedan första ansökan har man kunnat påbörja hela processen från början igen. Det finns exempel på familjer som levt i Sverige över 10 år och fått uppleva avslag på avslag men ändå stannar kvar trots nästan obefintliga utsikter att beviljas uppehållstillstånd. Gratis skolgång och sjukvård för personer som uppehåller sig illegalt i landet blir en sorglig illustration på det svenska migrationssystemets misslyckande. I princip är även de generösa reglerna tillämpliga för utvisade brottslingar som illegalt återvänt till Sverige.


En annan illustration på misslyckandet är när det snarare är en regel än ett undantag att asylsökande undanhåller de identitets- och resehandlingar man använt för att ta sig till Sverige, eller att man uppenbart missleder när det gäller sin ålder eller ursprung. Ännu allvarligare är det när personer med en kriminell bakgrund kortsluter det svenska mottagningssystemet. Det förekommer att vissa personer, många gånger med multipla identiteter, erhåller bidrag från olika håll. Det finns till och med en risk att det blir förövarna och inte offren som blir de som erhåller svenskt uppehållstillstånd.


Prövningen måste rimligen ske utanför Sveriges gränser, och om så inte är möjligt i anslutning till gränsen. Vi måste intensifiera våra ansträngningar att bilda opinion i resten av Europa så att vi inom hela unionen kan hjälpa dem som flyr undan krig och nöd från exempelvis Mellanöstern. Skulle övriga EU-länder ta emot bara en bråkdel av Sveriges mottagande skulle vi kunna göra stora insatser för många människor.


Värna välfärden
Sverige är ett rikt land som på många sätt kommit långt i utvecklingen. Vårt välfärdssystem har varit framgångsrikt och bidragit till att vi är ett av världens mest välmående länder, och för det ska vi vara tacksamma. Men tider förändras och idag ser vi att debatten om migrationspolitik har hamnat i ett läge där flyktingmottagandet sätts mot just vår gemensamma välfärd. Är det på grund av en inbyggd ovilja att hjälpa människor som flyr krig och förtryck, eller finns svaret någon annanstans?


Utgångspunkten i denna fråga måste vara att vilja hjälpa utsatta så gott man kan, men detta samtidigt som vi upprätthåller samhällskontraktet mellan det offentliga och skattebetalarna. När människor som betalat skatt i hela sina vuxna liv (i ett av världens högst beskattade länder) inte längre upplever att de får den välfärd som de förväntar utan möts av stängda vårdavdelningar, långa köer och undermålig skola, ja då kan solidariteten i samhället komma att försvinna.


Förståelse för människors naturliga reaktioner
När människor upplever orättvisor i att en del särbehandlas och gynnas skapas splittringar mellan ett ”vi och dem”. Människor som betalat skatt, arbetat, sparat och deltagit i samhällsbygget ser plötsligt att andra människor som inte gjort något av detta plötsligt får gratis bostäder med högre standard än de själva, får bidrag och stöd utan att behöva arbeta. Sådant försämrar skattemoralen och välviljan.


Detta väcker oundvikligen en hel rad så kallade rättvisefrågor att ta ställning till, där det i dagsläget endast finns två destruktiva sidor i svensk politik. Den ena sidan ställer ultimatum och menar att välfärden bara räcker åt en grupp i taget – att ta emot asylsökande över huvud taget blir ett hot mot de svenska pensionärerna. Den andra sidan menar att välfärden gott räcker åt alla och att det egentligen bara sitter i (o)viljan att hjälpa sin nästa.


Kristdemokraterna måste vara ett parti med ett längre perspektiv, som inte faller för frestelsen att köra i något av de två diken som finns.


Utmaningar mot samhällskontraktet
I en färsk kartläggning signerad Dagens Nyheter (5/2-17) visas att bristen på intensivvårdsplatser för barn är akut i hela landet. Det innebär att svårt sjuka barn skickas utomlands då en fjärdedel av de få platser som finns hemma är stängda.
[1] I norra delar av Sverige läggs BB ner och mammor tvingas i vissa fall att föda i bilen.[2]  I Härnösand har patienter till Folktandvården väntat i upp till fem år för en vanlig undersökning. 2012 avsattes 70 timmar till asyltandvård, i januari 2017 var det 989 timmar vilket motsvarar fyra timmar om dagen.[3]


Om man inte är personligen drabbad av nedskärningarna är det lätt att ha åsikter om att välfärden ska räcka till alla, och även ännu fler. Faktum kvarstår att den inte gör det.


En annan rättvisefråga är den om bostäder - att det råder bostadsbrist i Sverige, och främst i städerna, är det ingen tvekan om. Varje år läser vi tidningarna om studenter som tvingas bo i tält eller på vandrarhem i väntan på att en möjlighet ska dyka upp. Många föräldrar uppmanar sina barn att ställa sig i kommunens bostadskö redan från 16 års ålder, men när de vill flytta hemifrån saknas det ändå flera år för att få ett kontrakt. Detta samtidigt som kommunala bostadsbolag tar stora andelar av hyresbeståndet i anspråk när de (enligt nya bosättningslagen) bistår med bostäder till nyanlända.[4]


Att öka välfärdens kapacitet är ett långsiktigt projekt
Den som söker asyl och som så småningom får beviljat uppehållstillstånd blir under den första tiden beroende av det svenska välfärdssystemet. I snitt tar det sju år för en nyanländ att etablera sig på arbetsmarknaden. Detta sker samtidigt som den genomsnittliga handläggningstiden för asylprövning fördubblats. De som sökte asyl 2015 kommer i många fall vänta till i år.


2015 ansökte 162 877 personer om asyl i Sverige, och efter åtstramningarna vintern 2015/16 sjönk siffran drastiskt till 28 939 personer förra året. Antalet inskrivna i Migrationsverkets system var i februari 2017 115 360 personer, varav 60.000 bor i anläggningsboende (ABO) och drygt 30.000 bor i eget boende (EBO). Drygt 22.000 bor i övrigt boende.


Att just denna process (handläggning, beslut, integrering) är så utdragen är en starkt bidragande faktor till att kostnader skenar och välfärden begränsas.


Vi anser att Kristdemokraterna måste driva på för att få till en hållbar lösning för den svenska migrations- och välfärdspolitiken.


Vi föreslår därför rikstinget besluta


Att Kristdemokraterna verkar för en fungerande fördelning inom EU av hur många asylsökande som kan tas emot


Att Kristdemokraterna på olika sätt verkar för att öka asylmottagandet i övrigt inom EU och på så sätt solidariskt avlasta det stora ansvar som Sverige hittills tagit


Att Kristdemokraterna verkar för att möjliggöra snabb asylprövning i speciella stationer utomlands eller vid gränsen där besked ges och kan verkställas direkt, både vid avslag och beviljande


Att Kristdemokraterna verkar för att ett avlägsnande från Sverige ska ske så snart som möjligt efter lagakraftvunnet avslag på en asylansökan


Att Kristdemokraterna verkar för att rätt till skolgång, försörjningsstöd och bostadsbidrag ska upphöra vid lagakraftvunnet avslag på asylansökan, varefter endast i princip akutsjukvård ska erbjudas


Att Kristdemokraterna verkar för att inga offentliga ekonomiska bidrag ska utbetalas till den som uppehåller sig illegalt i Sverige


Att Kristdemokraterna verkar för att modellen med EBO reformeras för att beivra missbruk i form av exempelvis fiktiva mantalsskrivningar

Att Kristdemokraterna verkar för att Sverige inför ett utökat kvotsystem för asylflyktingar där ansökan sker på plats i hemlandet eller i ett grannland och gärna i samverkan med UNHCR, istället för vid rikets gräns


Att Kristdemokraterna verkar för att socialförsäkringsförmåner i första hand ska vara reserverade för personer som skattat i Sverige under två år, svenska medborgare samt EU-medborgare med rätt att vistas i landet


Att Kristdemokraterna verkar för att personer som begår brott och döms till allvarligare påföljd (som fängelse) under asylprocessen ges avslag på sin asylansökan


Att Kristdemokraterna verkar för att möjligheten till anhöriginvandring ska begränsas till de som ordnat egen försörjning, med undantag för nära familj i form av gifta makar och barn under 18 år


Att Kristdemokraterna verkar för att tiden från det att en asylansökan görs till dess att nästa kan göras utökas från dagens 4 år till 8 år.


 


Jonas Segersam, KD Uppsala
Mimmi Westerlund, KD Uppsala
Carl-Johan Schiller, KD Lidingö
Daniel Wall Andersson, KD Uppsala
Felicia Sundmark, KD Uppsala
Torsten Elofsson, KD Malmö

Jonatan Hedin, KD Södermalm
Hugo Fievét, KD Hägersten
Eric Dicksson, KD Kalmar

Alexander Krasnov, KD Kalmar
Stefan Svanström, KD Stockholm


Bo Engström, KD Malmö
Robin Persson, KD Malmö
Ardavan Khoshnood, KD Malmö




[1] https://www.google.se/url?sa=t&rct=j&q=&esrc=s&source=web&cd=1&cad=rja&uact=8&ved=0ahUKEwiEoqClmfvRAhVLD5oKHVhECTEQqOcBCBowAA&url=http%3A%2F%2Fwww.dn.se%2Fsthlm%2Fsvart-sjuka-barn-drabbas-av-brist-pa-vardplatser%2F&usg=AFQjCNE2u4-yc2LFp7ydEgVi4x0RgbMxQg&sig2=Lagkq1DU8y5Gi3y3sCcudA&bvm=bv.146094739,d.bGs
[2] http://www.expressen.se/halsoliv/halsa/barn/kurs-i-bilforlossning-da-bb-i-solleftea-stanger/
[3] http://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasternorrland/langa-koer-hos-folktandvarden
[4] https://www.migrationsverket.se/Om-Migrationsverket/Pressrum/Fokusomraden/Bosattningslagen.html





onsdag 22 februari 2017

Hur minns vi Förintelsen i Uppsala

Idag på bokrean hittade jag den här boken av Hédi Fried, en av de överlevande från Förintelsen. Hon syns på omslaget med sin syster Livia som jag kontaktat som företrädare för Föreningen Förintelsens Överlevande i Sverige. De åker runt på skolor och delar sina personliga upplevelser från getton och förintelseläger - en chans för hela vår yngre generation att få ett personligt vittnesbörd om det fruktansvärda som hände. Det borde inte undgå någon av eleverna i Uppsalas skolor att få höra om detta, därför har jag idag lämnat en interpellation till kommunfullmäktige om hur vi i Uppsala bättre kan levandehålla minnet av den mörkaste fläcken på Europas 1900-talshistoria.

Förutom föreningen där bland andra Livia Fränkel och Tobias Rawet (hör hans berättelse här) är aktiva finns också sedan några år en ny förening som startades av två tjejer som är barnbarn till överlevande - Zikaron. Så möjligheten kommer att finnas även framöver att ta del av personliga berättelser av vad förintelsen inneburit.



Jag tar också i interpellationen upp det strålande initiativ från Ola Larsmo och Forum för Levande Historia i att uppmärksamma de 50.000 "Stolpersteine" som finns runt i Europa - små mässingsplaketter fastsatta i trottoarbeläggningen på platser där det bott judar (eller andra människor med en speciell övertygelse, personlighet, säregenhet eller härkomst) som deporterats och mördats under 30- och 40-talets Förintelse.
Här kan du läsa min interpellation i sin helhet:







Interpellation om minnet av förintelsen


Sverige förskonades tack och lov från den ofattbara förintelsen som nazisterna genomförde under 30- och 40-talen i Europa. Förföljelserna mot främst judar hade föregåtts av pogromer och judehat över hela Europa under lång tid.


Förintelseprogrammet drabbade inte en avkrok av världen, utan våra civiliserade, europeiska grannländer, och de mekanismer som drev fram detta skulle lika gärna på olika sätt kunna drabba Sverige och Europa idag. Därför är det så viktigt att vi håller minnet av det som skedde vid liv, för att upprätthålla en ödmjukhet inför människans ofullkomlighet, och på olika sätt hindra att något liknande inträffar igen.


Göran Persson tog ett vällovligt initiativ att hålla minnet av förintelsen vid liv genom kampanjen ”om detta må ni berätta” och genom att myndigheten Forum för levande historia inrättades. I Uppsala har förintelsen på olika sätt uppmärksammats, men vi behöver hjälpas åt för att hålla de olika satsningarna vid liv. Sedan den 27/1 (det var dagen Auschwitz-Birkenau befriades) av svenska regeringen (1999) och FN (2005) inrättades som minnesdagen för förintelsen har denna under många år uppmärksammats genom minnesgudstjänster i församlingen Livets Ord, och även de två senaste åren av Uppsala kommun genom en markering på UKK (i år förlades dock denna vid samma tidpunkt som det judiska sabbatsfirandet). Uppsala universitet anordnar utbildningar på området, och i Uppsala har det också genom en idé från en ättling till överlevande från förintelsen uppförts ett minnesmärke i Tullgarnsparken gestaltat av Ulla Viotti.


Även om Uppsala förskonats från förintelsen, så finns ändå obehagliga spår i vårt land. Det kanske mest framträdande är de överlevande som fortfarande är i livet, som bor i vår stad, och naturligtvis deras barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Många människor med judisk bakgrund i Sverige har förlorat större delarna av sin släkt i förintelsen. Det finns också obehagliga minnen i Uppsala genom det rasbiologiska institutet, och genom det studentmöte som hölls i ”bollhuset” vid svandammen där man med 548 röster mot 349 antog en resolution mot judisk invandring i Sverige. Faktum var att direkt efter kristallnatten 10:de november 1938, då det torde vara tydligt för alla som ville se hur judarna behandlades i Tyskland, så avslogs 839 av 1748 ansökningar om inresa från Tyskland till Sverige  månaderna efter Kristallnatten.


I Stockholm håller man på att ta initiativ till att utplacera så kallade ”snubbelstenar” (Stolpersteine) med förebild från Berlin och Wien som i gatan markerar människor som deporterats till förintelseläger. Nu torde det inte finnas så många sådana personer i Uppsala, men i stället skulle man ju kunna minnas de som aldrig beviljades inresetillstånd hit, varav många senare gick under i förintelsen.


Med anledning av hur vi på olika sätt kan hjälpas åt att levandehålla minnet av förintelsen vill jag ställa följande fråga till Caroline Hoffstedt (S), kommunalråd och ordförande i utbildningsnämnden:
  • På vilket sätt uppmärksammar Uppsalas skolor förintelsen, och utbildar eleverna utifrån det material som forum för Levande Historia tagit fram, och genom att bjuda in överlevande (eller ättlingar till överlevande) som erbjuder sig att berätta om sina upplevelser?
      
  • Kan du tänka dig till att ta initiativ till fler minnesmärken i Uppsala som påminner kommunmedborgarna om de brott som skedde genom förintelsen, och även om den antisemitism (och förföljelse av andra folkgrupper) som under långa tider även präglat vårt land? 


Uppsala 2017-02-21


Jonas Segersam (KD)
Kommunalråd