Om detta må ni berätta

Boken som tillsammans med projektet Levande Historia är ett av de viktigaste eftermälena av Göran Perssons tid som statsminister. Vid sin första comeback i riksdagshuset sa han på markeringen av minnesdagen för förintelsens offer 2015:

”Den dag vi inte minns Förintelsen, då har mördarna triumferat.”

Idag sätts demokratin i fråga på många håll, och i Sverige är det något vi tar för givet utan att riktigt förstå vad alternativen är. På samma sätt som alternativa verklighetsbeskrivningar presenteras på andra håll runt om i världen finns det personer som förnekar förekomsten av den omänskliga förintelsen av 6 miljoner judar. Detta skedde inte i någon avkrok utan i vår kultiverade världsdel, av civiliserade människor i länder som egentligen var demokratier, men där hat, rädsla och lögn fick styra i stället för kärlek, tolerans och sanning.

I Sverige finns många människor, fortfarande, som själva fått uppleva denna förintelses fasor. Som suttit i arbetsläger, bott i getton, och som fått största delen av sin egen släkt utrotad. Bara på grund av att de är judar.

När riksdagspolitiker idag föreslår förbud mot omskärelse, judiska skolor, koshermat och att man ska skilja på vem som tillhör den svenska nationen och vem som tillhör den judiska, eller kurdiska eller turkiska för den delen, så öppnar man vägen som kan leda mot hat, motsättningar och spänningar som hotar vår samhällsgemenskap. Skulle den synen få slå igenom så skulle det i praktiken åter bli omöjligt att leva som jude i Sverige.

Vi var tack och lov förskonade från förintelsen i Sverige, men vi behöver inte gå långt – i naziockuperade Norge administrerade norsk polis deportationen av 770 av de 2100 judar som fanns i landet till förintelseläger. Av dessa var det bara några få procent som överlevde förintelsen. På andra sidan Östersjön, i Lettlands huvudstad Riga, skapades ett getto för judarna, och under två dagar i slutet av 1941 arkebuserades 25.000 personer i Rumbulaskogen i södra delen av staden. Rigagettot fylldes sedan på med en motsvarande mängd judar från framförallt Tyskland varav ytterst få överlevde förintelsen.

Dessa historier bör berättas för uppväxande generationer, och vi behöver fortsätta satsningen med Levande Historia. För judar idag är staten Israel en garant för att en förintelse inte ska kunna iscensättas på motsvarande sätt som under 1900-talet. Därför är det så viktigt att vi också stöder staten Israels berättigade existens, och med rätta uppskattar Mellanösterns enda demokrati. Vi kan visst ha synpunkter mot den politik som förs, men det är förmätet att flera hundra mil bort ha synpunkter om var judar ska kunna leva och bo och inte.  Som europeer har även vi svenskar en del av den kollektiva skuld som århundraden av förföljelser, pogromer och inkvisitioner av judar gett oss i arv, och därför bör vi ha en ödmjuk och lågmäld ton när diskussioner om judar och Israel förs.

Kristdemokraterna är icke socialister

Så här skriver jag i Dagen idag:


Debatt


Kåre Strindberg påstår enligt en hemsnickrad ”politisk analys” att ”Guds ord står till vänster i fördelningsfrågorna, till höger i moralfrågorna och är liberal i socialfrågorna” (Dagen 29 december). Om man tycker att det viktigaste för ens partival är ”en socialdemokratisk sysselsättnings- och fördelningspolitik”, ska man förstås rösta på ett vänsterparti.
Men redan på 1980-talet slog Alf Svensson fast att dåvarande KDS var ett icke-socialistiskt parti, och det gäller alltjämt. En syn på det offentliga som huvudansvarig för barnuppfostran, för ekonomisk utjämning och för ägande av produktionsmedlen överensstämmer inte med en kristdemokratisk idétradition.
Kristdemokratin bygger på den kristna idétraditionen och är tydlig till sitt innehåll – med människovärde, livets okränkbarhet, förvaltarskapstanken, ofullkomlighetsprincipen, solidaritet, subsidiaritet och de nära gemenskaperna.
Tycker man att familjen är samhällets grundsten, att vi ska värna våra kristna traditioner och, som Strindberg inkluderar ”starkt försvar och polismakt och självförsörjande livsmedelsproduktion”, ja då ska man naturligtvis rösta på Kristdemokraterna.
Man måste helt enkelt välja om man grundläggande vill stödja en socialistisk samhällsprincip eller en kristdemokratisk.
En debatt om Kristdemokraternas ideologiska grund är välkommen, men det är förfärande att det finns företrädare som inte accepterar att även ”konservativa” ska rymmas i partiet. Konservatism och kristdemokrati har olika historiska rötter, men i praktisk politik sammanfaller ofta ideologierna. Det visar inte minst samarbetet i EPP, den kristdemokratiska partigruppen i Europaparlamentet, där även konservativa partier har välkomnats.
I Sverige är konservatismen betydligt mer känd än kristdemokratin och därför kan vi inte hela tiden distansera oss från alla de väljare som ser våra kristdemokratiska förslag som ett utslag av konservatism.
Att hävda att Ebba Busch Thors partiledarskap och KDU skulle stå för en högervridning är en verklighetsbeskrivning med skygglappar. Svängningen i svensk migrations- och försvarspolitik är mer ett utslag av en förändrad omvärld än en ideologisk förskjutning.
Ska man kritisera Kristdemokraterna borde domen falla mycket hårdare över regeringspartierna som infört inskränkningarna i flyktingpolitiken. Ännu mer restriktivt när det gäller anhöriginvandring än KD:s förslag.
Att stänga gränsen förra hösten var en nödvändighet och genom migrationsöverenskommelsen mellan Allianspartierna och regeringen har vi kommit tillrätta med en hel del missförhållanden som i en slags missriktad godvilja har varit förhärskande i Sverige under lång tid. Hur rimligt är det exempelvis att föräldrar som kommer till Sverige och får uppehållstillstånd beviljas hela föräldrapenningen på 480 dagar trots att barnet är mellan fem och sju år? Där har regeringens utredare nu presenterat självklara justeringar.
Det har inte heller varit hållbart att vi haft en lagstiftning för asylprövning, med överklagande och en ambition att rättssäkert avgöra vilka personer som har en rimlig grund att beviljas asyl, som sedan inte följts i praktiken. Man har bara kunnat gå under jorden och sedan påbörja processen på nytt efter fyra år sedan den första ansökan.
Ett grundläggande fel som såväl Strindberg som andra debattörer gör sig skyldiga till är att döma Kristdemokraternas politik efter de förslag vi har för stat, kommuner och landsting.
Grundläggande för vår politik är att det inte är det offentliga som har huvudansvaret för allt, utan familjer, civilsamhälle och näringsliv, som är minst lika viktiga när det gäller att medverka till solidaritet och positiva insatser i samhället. Många gånger gör till och med ideella organisationer ett bättre arbete än staten när det gäller att hjälpa personer i nöd, socialt utsatta, eller nyanlända som behöver integreras.
Strindberg anser också att ”kända klassiska kristdemokrater har marginaliserats”, och då undrar jag vem han syftar på. Jag tycker Ebba Busch Thor visat goda exempel på ett inkluderande och generöst ledarskap där exempelvis hennes medtävlare i partiledarvalet Jakob Forssmed finns med både som vice partiledare och ekonomisk-politisk talesperson.
Sanningen är den att Ebba valdes med ett stort stöd bland partiets gräsrötter i ryggen – och det stödet tror jag är en utmärkt grund att bygga vidare på för att säkra Kristdemokraternas givna inflytande i svensk politik framöver.
Jonas Segersam­,
kommunalråd (KD) i Uppsala

Därför är Kristdemokraterna ditt parti

Detta är anledning att kanske just du uppskattar kristdemokraterna:

- att vi förstår att familjen är samhällets viktigaste byggsten.

- att vi arbetar för valfrihet för familjer och inom välfärden.

- att vi sätter äldre samt deras behov, värdighet och frihet före systemets behov.

- att vi utgår ifrån hur patienternas bästa värnas och kvaliteten inom sjukvårdspolitiken.

- att vi har ett barnrättsperspektiv på politiken.

- att vi inte omyndigförklarar kvinnor och män när vi talar om jämställdhet.

- att vi vet att det är företagare, inte politiker, som skapar jobb och att vi därför värnar småföretagsamhet.

- att vi förstår vikten av civilsamhället och föreningslivet samt värnar dess oberoende.

- att vi vill ha en socialt ansvarstagande politik som fokuserar på förebyggande arbete som minskar utsatthet.

- att vi vågar tala om judisk- kristen etik och vikten av samhällsgemenskap.

- att vi värnar vår nationella säkerhet och eftersträvar att skapa trygghet i allians med andra.

- att vi är vänner till EU och europasamarbete utifrån subsidiaritetsprincipen.

- att vi vill ta ansvar för de klimat- och miljöutmaningar som vi står inför och möta dem med kunskap, medvetenhet, bästa möjliga teknik och vad som är samhällsekonomiskt effektivt.

Så blir 2017

Till att börja med vill jag önska alla ett riktigt Gott Nytt 2017!!


Ibland brukar man säga att "det enda vi kan lära av historien är att vi aldrig lär något av historien". Tänkvärt även Predikarens ord "Intet nytt under solen".


Därför kan man med ganska stor säkerhet säga vad 2017 kommer innehålla. Terrorangrepp, krig, naturkatastrofer, men även kärlek, mänskliga möten och ekonomisk tillväxt.


Just krig känns förstås främmande i ett land som Sverige. Vår riksdagsledamot Mikael Oscarsson brukar påpeka att på samma sätt som man talar om krigsskadade länder kan man i fallet Sverige tala om ett "fredsskadat" land. Det är naturligtvis otroligt positivt att vi haft fred i 200 år, men det är samtidigt tyvärr väldigt ovanligt. Under vårt julfirande i Norge såg vi "Kongens nei" som är en norsk film som beskriver det tyska överfallet den 9 april 1940. Som en blixt från en klar himmel utsattes vårt grannland för krig och mördande från Nazityskland. Och det är bara drygt 75 år sedan. Min morbror brukar berätta hur han stod och såg himlen lysas upp av bombningarna av Elverum (min mammas föräldrahem låg nära norska gränsen i Värmland). Och Ingvilds äldre släktingar har alla personliga, många gånger dramatiska, minnen av ockupationen. Jag rekommenderar starkt filmen - tankeväckande för oss alla om vikten av ledarskap, uppoffring och hopp, också i mörka tider.


Nu tror jag inte på någon överhängande krigsrisk i vårt närområde, men jag måste säga att jag är oroad över situationen i Baltikum. Ur rysk synvinkel är det obegripligt att Lettland och Estland som innehåller så stora rysktalande minoriteter (i gränstrakterna majoriteter) tillhör NATO som alltmer utmålas som en fiende liksom under kalla krigets dagar. Precis som i Ukraina skulle det kunna dyka upp "gröna män" som stödjer "separatister", även om de ekonomiska förutsättningarna är väldigt annorlunda, vilket gör risken mindre. Men i takt med att även EU skakas av inre slitningar så kan situationen snabbt ändras. För att inte tala om NATO - frågan är hur Trump kommer se på de gamla försvarsförpliktelserna. I vilket fall som helst måste vi bringa reda och få på fötter åtminstone mindre delar av vårt till stora delar utplånade svenska försvar.


Sedan har vi de inre hoten. Att vi inte har haft ett allvarligt terrorangrepp i Sverige är vår smala lycka. I takt med att vår exponering med krigsländer som Syrien, Afghanistan och Irak ökar alltmer så kommer även riskerna för våldshandlingar i Sverige att öka.


EU behöver reformeras och i den gällande tidsandan där alla hellre ser om sitt eget än jobbar för det gemensamma bästa så är utsikterna små att det kommer att bli en positiv utveckling. Snarare får vi lappa och laga för att hålla unionen flytande och lösa frågor som Brexit, flyktingar, vikande ekonomi i Sydeuropa med mera.


Men, jag är ändå grundläggande optimist. Julens budskap om Ljusets seger över mörkret ger oss hopp mitt i allt detta. Det finns en godhet och en gemenskap som kan bygga våra samhällen och ge utrymme för den kreativitet och tillväxt som vi människor är ämnade för. Uppsala är en väldigt bra stad att bo i, med god kommunikation mellan olika grupper och människor, med en öppenhet för det nya, och med en god och nydanande atmosfär, trots att det också finns så mycket historia och anor från för


Jag kommer nu att gå in som vice ordförande i socialnämnden och det ska bli spännande att följa utvecklingen av hur vi på bästa sätt hjälper de mer utsatta delarna av Uppsalas befolkning. Det är en otrolig förmån att få vara med om att utveckla vår stad och kommun, och jag är tacksam för att vi har ett så gott samarbetsklimat. Det ökar möjligheten för fler goda idéer att förverkligas. Naturligtvis kommer allt att bli så mycket bättre när väljarna förhoppningsvis ger oss i Alliansen mandatet att styra i nästa val, men tills dess får vi göra det bästa av situationen och förbereda oss på alla sätt vi kan.


Redan under 2017 är det dock val, i Norge. Tyvärr ser vi där att slitningarna på den borgerliga kanten, där Høyre (moderaterna) och Fremskrittspartiet (närmast SD) sitter i regering stödda av KrF (KD) och Venstre (liberalerna), kan göra att chansen för en ny borgerlig regering minskar. KrF har till och med tagit beslut på landsstyre-möte (motsvarande riksting) om att inte gå i regering med FrP, vilket jag tycker är väldigt synd. Det ska sägas att FrP har en annan bakgrund än SD och är mer av ett liberalt populistparti - men deras insatser hittills i regering är faktiskt goda - ingen hopklappning som man kan se med miljöpartiet i Sverige (eller socialistisk venstreparti i Norge under förra perioden när de satt med i regering).


Jag hoppas naturligtvis på förnyat förtroende för statsminister Solberg, men som bakgrunden ser ut tror jag tyvärr vi får se en socialdemokratiskt regering under Gahr Støre , möjligen med stöd av KrF - Senterpartiet har ju redan gått över till att stödja vänstern, och även Venstre, liberalerna, skulle kunna komma att göra detsamma.


Ebba Busch Thor sa häromdagen till DNs Mats J Larsson att hon skulle vilja se en borgerlig statsminister i Sverige, vilket hon också tror att SD skulle stödja. Nu kommer hon dock att ha fullt upp med att föda barn i februari, så jag tror nog att den samlade Alliansen ska sikta på formtoppen i valet 2018, så att vi åter får se en stabil och bra ledning av Sverige.


Kort sagt har vi alla ett spännande 2017 att se fram emot. Låt oss alla hjälpas åt att arbeta för att stärka familjerna och samhällsgemenskapen!