Antisionism och antisemitism

Jag skriver i Världen Idag om att vi bör genomföra en vaccinationskampanj mot antisemitism, en idé jag lanserade i en interpellationsdebatt med Caroline Hoffstedt (S) under året. Nu är väl behovet ännu större i städer som Malmö och Göteborg, och det därmed borde genomföras som en landsomfattande kampanj. Det är viktigt att se och klarlägga rötterna till antisemitismen så att vi kan förebygga att den inte breder ut sig i Sverige!

Läs hela min text här:

Sverige skakas av antisemitiska demonstrationer och våldsdåd mot synagogor och judar. Alla rycker enstämmigt ut från höger till vänster och fördömer dessa antisemitiska yttringar. Det är bra. Men vi måste våga prata om rötterna till problemen, och dessutom måste vi våga konfrontera antisionismen som är en grogrund för antisemitism i Sverige i dag.
Jag förstår att svenska judar är ytterst trötta på att hela tiden bli sammanblandade med synen på Israel utifrån Israel-Palestina-konflikten. Svenska judar är (vanligen) inte israeler och lika lite som Sverigefinnar ska behöva svara för den finska regeringens agerande så ska judar i Sverige behöva stå till svars för vad den israeliska regeringen gör.
Men, om vi accepterar ett synsätt som innebär att förneka staten Israels rätt till existens, eller att Israel är en stat som är rasistisk, apartheid eller som kan jämföras med Hitler-Tyskland, ja då öppnar vi för ett synsätt som indirekt leder till att vi legitimerar antisemitism bakvägen.
Det går inte att under några omständigheter förklara eller försvara vare sig Hamas, Hizbollah eller andra terrororganisationers agenda. Att acceptera ett synsätt som innebär att man förhärligar och upphöjer dödande av israeler (därmed judar) som något positivt, och att den demokratiska staten Israel inte bör finnas, innebär ett accepterande av antisemitism.
Att vi sedan har problem med islamofobi i Sverige, eller att muslimer alltför ofta utsätts för både hat och orättvisa påhopp är inget försvar för att vi inte ska våga fördöma den ytterst utbredda antisemitismen i Mellanöstern. Detta synsätt innebär att Israel inte bör finnas, och att det är okej att döda judar bara för att de är judar. Jag och min familj har själva bott i Haifa i Israel och med egna ögon sett den propaganda som maler i vissa arabiska tv-kanaler (i det här fallet Al-Manar, Hizbollahs kanal från Libanon), med exempelvis en modern dramatisering av Sions Vises protokoll, en av antisemitismens klassiska verk, och ett förhärligande av barnsoldater som kämpar mot Israel. Vi har också rest med de busslinjer som bara något år tidigare (2001) utsattes för självmordsattentat riktade mot judar.
På senare år har vi tyvärr fått uppleva terrorattentat även i Sverige, tack och lov inte i någon större omfattning. Det har ändå hjälpt till att svenskar fått upp ögonen för terrorismen, och dess rötter. För judar, särskilt i Israel, har detta varit en smärtsam erfarenhet under decennier. Samtidigt har det också lett till att på grund av alla säkerhetsåtgärder är Israel ett av världens säkraste länder att bo och leva i.
Så länge inte den Palestinska myndigheten i praktisk handling och politik tar tydligt avstånd från den utbredda antisemitismen i Mellanöstern, så är erkännandet av staten Palestina något som kommer att ligga Sverige till last under överskådlig framtid. Även det innebär i praktiken ett indirekt erkännande av den förtäckta antisemitism som den accepterade överrocken antisionismen döljer.
Visst ligger det en komplexitet i att staten Israel själv definierar sig som en judisk stat, men man får aldrig glömma att israeliska araber har fullständiga demokratiska och juridiska rättigheter i denna stat. Arabiska är, bredvid hebreiska och engelska, officiellt språk. Parlamentariker i Knesset kan både förneka staten Israels rätt till existens och öppet samarbeta med ledare för länder som ligger i öppet krig med Israel (Syrien) och ändå sitta kvar som Knesset-ledamöter.
Staten Israel står för ett tydligt försvar för en rättsstat och mänskliga rättigheter. En stark kontrast till Israels grannländer, där yttrandefrihet och demokratiska rättigheter är mer undantag än regel. Även israeliska kvinnor (såväl judiska som arabiska) har fullständiga rättigheter, till skillnad från exempelvis kvinnor i grannlandet Saudiarabien som inte ens får köra bil, än mindre rösta i demokratiska val.
Om vi inte går till botten med roten till den antisemitism vi nu ser flera konkreta tecken på i Sverige, bland annat genom kopplingen till antisionismen, så kommer vi aldrig kunna komma tillrätta med problemen.
Jag har i Uppsala kommunfullmäktige föreslagit en vaccinationskampanj mot antisemitism i kommunens skolor. I Sverige lever fortfarande överlevande från Förintelsen. Inte en enda skolelev i vårt land borde kunna undgå att få höra deras självupplevda vittnesbörd om vad antisemitism innebär. Vi ska aldrig behöva frukta att något liknande skulle accepteras i Sverige.

Jonas Segersam

Spårvagn, Fyrspår och Bostäder

Igår på kommunstyrelsen fattade vi ett av de allra viktigaste besluten gällande Uppsalas stadsutveckling inom överskådlig framtid. Det var att godkänna ett avtal mellan Staten, Region Uppsala och Uppsala kommun angående utbyggnad av fyrspår för järnvägen mellan Uppsala och Märsta / Arlanda (resten av vägen in till Sthlm är redan fyra spår), angående bostadsbyggande (33.000 nya bostäder i Södra Uppsala) och utbyggnad av ny spårvagnsförbindelse mellan Gottsunda och den nya pendeltågsstationen Uppsala Södra.

Vi kristdemokrater hade som en av våra huvudfrågor på stadsbyggnadsområdet just detta projekt - en ny pendeltågsstation söder om Bergsbrunna, samt försörjning av den med spårvagn till Gottsunda och Gränby. Vi hade också en vision av järnvägstunnel under Bergsbrunna för att kunna bygga mer bostäder ovanpå och få bort barriäreffekten - något som tyvärr inte finns med i föreliggande förslag.

Även om vi självklart är för fyrspår, och spårvagn, så yrkade vi ändå återremiss av förslaget. Vi tycker nämligen staten lagt sig för mycket i detaljerna, och skulle därför vilja se en omförhandling av avtalet. Det är beklagligt att inte vänstermajoriteten (och moderaterna) har lyssnat mer på oss andra partier, och tagit med våra synpunkter och inspel under processen. Då hade vi sannolikt kunnat få ett bredare beslut än som nu att både L, C, KD och SD yrkade återremiss på förslaget.

Jag har tillsammans med mina kollegor, regionrådet Anna-Karin Klomp och kommunalrådet i Knivsta Björn-Owe Björk skrivit en artikel (se UNT) om hur vi tycker miljöpartiet kör igenom sin politik genom detta förslag utan att söka breda lösningar. I Knivsta yrkade KD som enda parti återremiss på förslaget för att få ner omfattningen av bebyggelsen och för att hinna med en folkomröstning. I Uppsala skulle vi vilja se i huvudsak tre förändringar av förslaget
1/ Att pendeltågsstationen söder om Bergsbrunna förläggs längre söderut så att man inte behöver ta så mycket av jordbruksmarken mellan Bergsbrunna och Danmark i anspråk utan kan bygga mer inne i skogen, och även ta en liten remsa av naturreservatet Lunsen, närmast järnvägen, i anspråk (vi har som sagt även föreslagit en järnvägstunnel här för att få bort barriäreffekten)
2/ Att när man gör en spårförbindelse mellan Gottsunda och station Uppsala Södra så måste denna förbindelse självklart vara öppen för alla trafikslag. Som förslaget ligger idag ska man bygga bort möjligheten för bilar, lastbilar och bussar att köra denna väg, vilket är helt orimligt om man ska öka befolkningen med flera 10.000-tals invånare väster om Fyrisån.
3/ Att man inte från statens sida detaljreglerar byggandet och bestämmer om täthet, val av material till husen, parkeringsplatser och annat, utan överlåter det till kommunens planering.
Region Uppsala har ännu inte fattat beslut, så vi får se hur KD kommer att argumentera där.

När nu vårt yrkande om återremiss för omförhandling föll så röstade vi dock ändå ja till förslaget, till skillnad från Centerpartiet (och SD som avstod). I en så här viktig fråga kan vi inte kosta på oss att framstå som splittrade gentemot andra delar av Sverige (se UNT:s ledare igår) som inte vill att staten ska satsa något på järnväg mellan Uppsala och Stockholm utan i stället på deras delar av landet. Vi får nu därför hoppas och tro att Socialdemokraterna som lovade fyrspår stort inför valet orkar hålla i frågan och med miljöpartiets och vårt stöd få igenom hela projektet.

Se även vårt pressmeddelande: Vi är kritiska till avtalet
UNT:s första artikel och från majoritetens presskonferens och att vi i Alliansen vill ha en vägbro
P4 Uppland
SVT om Uppsalapaketet

S MP - regeringen sänker Mälar-regionen

26 maj 2016 hörde jag i Västerås USA:s dåvarande ambassadör Azita Raji (Trump har ännu inte utnämnt någon efterträdare) berätta att Arlanda skulle kunna bli en av ett 10-tal flygplatser i världen som får status av så kallad "Preclearance", vilket betyder att om man reser från Arlanda har man tillgång till hela det amerikanska inrikesnätet direkt eftersom man redan gjort inresekontrollen för USA på plats i Sverige.

Detta är en unik möjlighet för Arlanda-/  Mälar-regionen att få en konkurrensfördel gentemot en mängd andra platser i Europa och världen. Avtal om detta slöts av Mikael Damberg i november förra året (se regeringens hemsida), och nu återstår de sista detaljerna för att få allt på plats.

Tyvärr ser dock regeringens förslag om flygskatt ut att stjälpa hela förslaget, då marginalen för flygbolagen att vara med och finansiera detta plötsligt försvinner. För biljetterna till USA är det 250 kr som plötsligt försvinner och som innebär att flygbolagens vinst att förlägga flygningar till Arlanda går om intet. Att därtill betala en extra kostnad för preclearance finns det helt enkelt inte utrymme för.

Hoppet om att detta ändå inte skulle hindra preclearance på Arlanda fanns kvar så länge Alliansen tydligt lyfte flygskatten som en av de skadliga skatter som man skulle säga nej till i regeringens budget. Tyvärr viker nu enligt Aftonbladet Allianspartierna ner sig i denna fråga - med resultat att hela projektet med preclearance kommer att äventyras. Ett projekt som Mikael Damberg sagt om att "Jag är övertygad om att ett attraktivt Arlanda lockar till sig nya utländska investeringar och företagsetableringar i Stockholmsregionen" om, till Expressen.

För mig är det helt obegripligt att riksdagsmajoriteten, som är mot flygskatter ändå låter förslaget passera riksdagen. Ännu mer obegripligt är att riksdagsledamöter från Mälardalen, där Arlandas utveckling är avgörande för tillväxten, också godkänner förslaget.

Igår rapporterade Dagens Opinion att SAS, statens eget flygbolag, sågar förslaget i ett remissyttrande.

Nej, nu är det dags för de som beslutar att säkra Arlandas och Sveriges internationella konkurrenskraft och säga nej till flygskatten!

Läs interpellation om flygskatten (från Moderaterna) som inlämnades i helgen:
Centerpartiets syn på flygskatten
och Liberalernas debattartikel i Dagens samhälle.
Omni om hur Ebba BT påpekar det orättvisa i en flygskatt som drabbar barnfamiljer

Se gärna även den underhållande debatten i går mellan Busch Thor och Lövin.

Äldreomsorg kontra 100 miljoner till Studenternas

 

I veckans kommunfullmäktige var Kristdemokraterna det enda partiet som sa nej till att investera 100 mnkr MER i nya Studenternas, Uppsalas fotbollsarena nere vid ån. Totalt hamnar nu prislappen på nästan 900 mnkr mot det tidigare beslutet om max 780 mnkr (vilket då också skulle innefatta investeringar i Löten och Österängens IP). Ser man till projektet just studenternas är kostnaden nu drygt 35% högre än ramen för det beslut som togs 2015. 

Jag har sagt att antingen var underlaget fel då, eller så har processen efter det varit fel. Jag tror det är en kombination.

Under debatten framhöll jag att vi kristdemokrater står för uppgörelsen att det behöver byggas ett nytt Studenternas. Den ursprungliga arenan är från 1909, och både 2014 under Alliansens styre, och 2015 med vänstermajoritetens nya förslag har vi deltagit i besluten. 

Men, när kostnaderna springer iväg, ja då måste man rätta mun efter matsäcken.

Antingen behöver man sänka kostnaderna, eller öka intäkterna. När det gäller kostnader så har vi föreslagit att man gör en ny upphandling. Som det är presenterat idag har det gjorts en samverkansupphandling. Den innebär att den part man upphandlat får utforma det slutliga förslaget, eftersom kommunen själv inte vet vad man vill eller ska beställa. Det säger väl sig själv att en sådan process troligen inte leder till den allra billigaste lösningen. Och när man väl bestämt sig , ja då gör man inte någon ny upphandling eftersom man redan har avtal med en entreprenör. Även det säger sig själv, att man borde få in priser från fler aktörer när man väl bestämt sig vad man vill ha. Även om byggkostnaderna ökat i Uppsala, så tror jag att det finns pengar att hämta här. 100 mnkr dyrare är mer än hela sparbetinget på äldrenämnden, och om man så bara skulle få ner kostnaden med 5% på totalen så är det då fråga om 45 mnkr - en summa som vida överstiger sparbetinget på ca 30 mnkr på socialnämnden där jag är vice ordförande.

Man skulle också kunna öka intäkterna - dels genom att utöka de kommersiella inslag som ingår i projektet, och dels genom att exploatera intilliggande mark på ett bra sätt.

Grundläggande är jag (och även Ebba Busch Thor) skeptisk till att bygga arenor i kommunal regi. I Uppsala finns det goda exempel på samarbete med klubbar och näringsliv, till exempel IFU arena som drivs av Innebandyalliansen och friidrottsklubben USIF. Eller Relitahallen som bandy-sporten själva tog initiativ till och fick byggd till en låg kostnad. Kort sagt är inte kommunen (eller för den delen andra offentliga aktörer) de bästa när det gäller fastighetsinvesteringar. Låt oss i största möjliga mån överlåta det på andra aktörer, och i stället ägna oss åt kommunens kärnverksamhet!

Se SVT nyheter

UNT 1 2

P4 Uppland

Läs även min artikel i sommarens Uppsalatidningen

Svensk aningslöshet om Nazism

På bilden (från Google) syns sedermera riksdagsledamoten Robert Stenkvist från Botkyrka under Almedalen 2014 bärande en mössa med Thor Steinar märke. Det är ett klädmärke som tillverkas i Berlin och som är väldigt populärt i högerextrema kretsar. I den tyska delstaten Sachsens parlament har högerextremister som burit dessa kläder avvisats från parlamentet (källa wikipedia), eftersom nazistsymboler är förbjudna i Tyskland, i offentliga miljöer som i politiska församlingar och på fotbollsarenor.

Det är ganska underhållande att lyssna till Nyheter 24:as länk till interasistmens intervju med Robert Stenkvist om just detta, där han förnekar all kännedom om att runmärket skulle ha nazist-kopplingar. Och dessutom blir arg och skäller ut journalisten.

I Dagens Nyheter skriver etnicitetsprofessorn Stefan Jonsson om detta, att det faktiskt finns lagliga möjligheter att förbjuda uppenbart nazistiska demonstrationer som till exempel den av nordiska motståndsrörelsen. Här ett citat från hans artikel:

"Intentionen med lagen om hets mot folkgrupp är att göra rasismen olaglig och därmed osynlig i offentligheten, utan att för den skull behöva införa förbud mot organisationer. En vägledande dom fastslogs av Högsta Domstolen 1996. En 18-åring gick omkring utanför Åhléns i Visby med nazistsymboler synliga: 'solkors, kugghjul och sädesax, bältesspänne i form av solkors, märke för Frisinnade unionspartiet, ... tygmärke med örn... odalrunan'.

HD slog fast: 'Budskapet uttrycker missaktning av människor tillhörande andra folkgrupper än den nordiska.' (NJA 1996, s. 577) Ett par år senare fälldes en annan, som i Helsingborg burit en röd armbindel med så kallad varghake. (RH 1998: 77)"

Alltså borde polisen återgå till denna praxis och se till att vi slipper öppet nazistiska och hetsande yttringar i Sverige, för den delen även motsvarande våldsyttringar också från vänsterextrema grupper.

Även om judiska församlingen i Göteborg, visserligen rörda över stödet, avvisat idén om att slå en ring runt deras synagoga under Yom Kippur 30/9 då Nordiska Motståndsrörelsen demonstrerar några kvarter bort, har ändå Marcus Birro många bra poänger i sin text i Dagen där han tar upp det orimliga i att nazister demonstrerar öppet på judendomens heliga dag. Sådant borde vi få slippa i Sverige!

Hör gärna inslaget i P1:s Public Service (följande länk:  1:09 in i programmet)

Sju motioner inlämnade

På veckans kommunfullmäktige lämnade jag in sju (7) motioner som alla är förslag och idéer som jag samlat på mig under sommaren. Vi bjuder Uppsala kommun på dem!

Ämnena är av varierande slag – trygghetsboenden, kvalitetsarbete, marknadsföring av Uppsala, lantbruksbostäder, Stabby trädgårdsstad, Arlandaregionen och kulturtolkar.

I korthet innebär förslagen följande:

Trygghetsboende är en form av boende för äldre där man utifrån vissa kriterier om tillgänglighet etc kan bistå med en värd/värdinna i boendet för kommunala medel. Vi kristdemokrater anser att kommunen bör vara betydligt mer aktiv för att det ska byggas nya trygghetsboenden, och för den delen seniorboenden och vårdboenden i Uppsala.

När det gäller kvalitetsarbetet har vi ett förslag att kommunen borde inventera alla de misstag och fel som begåtts från kommunens sida i syfte att utveckla kvaliteten på den kommunala servicen.  Det kan ske exempelvis genom enkäter till medborgare och företagare.

Vi tycker att Uppsala kan marknadsföras bättre genom att lyfta fram bemärkta och kända Uppsalabor, exempelvis på Resecentrum. På Arlanda gör man på ett liknande sätt när det gäller Stockholmare.

LRF har tillsammans med SKL under sommaren lanserat en ny avtalsform för att frigöra bostäder på lantbruksfastigheter för nyanlända. Vi tycker kommunen borde använda sig av denna modell för att få fler boenden för alla som kan behöva det på landsbygden i Uppsala kommun.

Vallentuna, Upplands Väsby, Knivsta och Sigtuna kommuner ingår tillsammans med Swedavia i Arlandaregionen. Vi tycker att även Uppsala kommun borde ansöka om medlemskap i detta nätverk, eftersom vi är en så viktig del för kommunikationerna och arbetskraftsunderlaget till Arlanda.

Vi har ett omfattande förslag för att bygga Stabby Trädgårdsstad i södra delen av Stabbyfälten. På det sättet kan vi hindra exploatering av fälten, samtidigt som vi ger Uppsalafamiljer ett attraktivt och billigt egnahemsboende i centrala Uppsala. Motionen kan läsas på följande länk  Bilden ovan visar förslaget från Gröna Sköna Stabby om Uppsala Wide Park - en idé som passar väl tillsammans med vårt förslag för egnahemsområde mellan Berthåga och Rickomberga.

Kulturtolkar slutligen är ett sätt att anställa personer som idag kanske står utanför arbetsmarknaden, men som kan bidra i exempelvis förskola och skola med kulturell kompetens när det gäller kommunikationer med nyanlända och grupper med en annan kulturell bakgrund. På många andra håll i landet finns goda exempel på detta område.

Nu väntar vi bara på att den rödgröna majoriteten kommer ta till sig våra förslag så vi kan få en positiv förändring på många områden!

Se även Gröna Sköna Stabby på Facebook!

Och SVT som har en nyhetsartikel - och ett inslag med mig på ABC-nyheterna,
samt Luthagsnytt

I Sverige tigger vi inte

Rubriken är en liten travestering på statsministerns sätt att uttrycka vad vi i Sverige gör och inte gör (handskakningar och bussåkande etc). Men det ligger ändå något djupt i våra värderingar att man ska arbeta, göra rätt för sig, och inte sitta på gatan och tigga. Om det inte är absolut obetingad nöd - därför tycker också svenskar i allmänhet så synd om dem som nedlåter sig så djupt som till att sitta på gatan och fråga andra efter pengar.

Jag håller dock inte med Håkan Holmberg i UNT igår ("M borde hålla mot") som skriver att "Hemlösa och psykiskt sjuka kan hamna på gatan och för kortare eller längre tid hänvisas till att tigga." Ingen i Sverige hänvisas till att tigga. Vi har ett fungerande socialt skyddsnät som tillförsäkrar människor som är i allra störst nöd mat och bostad, även personer som inte är svenska medborgare! Förutsatt att de vill ha förstås. Både staten / kommunerna och fristående organisationer garanterar att ingen ska hänvisas till en tiggarmugg för sitt dagliga uppehälle.

Jag tycker det är problematiskt att människor under månad efter månad har som sin dagliga sysselsättning att sitta på tilldelade platser på Uppsalas gator och ägna sig åt tiggeri, i flera fall med barn närvarande (delvis eftersom vi i Uppsala kommun driver ett åretrunthärbärge för denna grupp). I Danmark har man sedan 1800-talet förbjudit tiggeri och sedan inte tagit bort förbudet som i Sverige (1964, enligt Dick Harrison på SVT). Därför tycker jag det finns en rimlighet i moderaternas förslag om förbud.

Samtidigt har vi som parti sagt att fattigdom kan vi inte kriminalisera, och inte hjälpsamhet heller för den delen. Dock tycker vi att man kan ha kommunala ordningsbestämmelser där man reglerar de problem som finns lokalt - i Uppsala skulle vi exempelvis kunna koppla detta till vårt lyckade projekt med kommunala trygghetsvakter!

I dag träffade vi i socialnämndspresidiet statens samordnare för socialt utsatta EU-medborgare Claes Ling-Vannerus. Det var väldigt intressant - han berättade bland annat om rättegången i Örebro Tingsrätt där han varit med och lyssnat på människor som berättar att de varit utsatta för människohandel och fått lämna i från sig det de tiggt ihop på gatan. Han hade också igår besökt Söderhamn där det finns ett stort läger med EU-medborgare som ägnar sig åt bärplockning. I och för sig inget fel i det, men det upprörande var under vilka förhållanden de lever där uppe i skogen.

  

Min uppfattning, att tiggeri bör motverkas (vem tycker för övrigt inte det), förstärktes av samtalet med samordnaren. Människor vi dagligen ser utanför vår ICA-butik är dubbelt utsatta. Dels utifrån en svår situation i hemlandet (framförallt med utanförskap och diskriminering), men ännu mer tragiskt blir det med tanke på att de luras till Sverige och hamnar i händerna på skrupellösa personer som utnyttjar deras utsatthet för att sko sig själva.

Jag fick lära mig att romer på balkan kan indelas i tre grupper. De som lever som vanliga medborgare i övrigt. De som lever fattigt men ändå relativt hyfsat, ofta med hus och TV etcetera - det är den gruppen som kommer till Sverige och tigger. Och de som lever under de allra svåraste förhållandena - personer som aldrig har ens chansen eller möjligheten att ta sig till Sverige.

Det är denna sista grupp som min vän och kollega Mikael Oscarsson valt att hjälpa genom att instifta insamlingen till "Petra-huset" efter hans bortgångna kära hustru Petra. I detta hus kommer de allra fattigaste barnen att kunna få mat och skolgång och möjlighet till en verklig skillnad i livet. Sådant borde vi stödja i stället för att acceptera eller till och med uppmuntra ett långvarigt utanförskap med tiggeri i Sverige. Ge gärna en gåva dit!

Om ett år bestämmer du!

Fyrspår till Uppsala

Något jag knappt vågade tro hände idag, då trafikverket presenterade sitt förslag på prioritering av de 620 miljarder kronor som omfattas av den statliga nationella planen för infrastrukturinvesteringar, som nu inkluderar förslaget på fyrspår hela vägen mellan Uppsala och Stockholm. Enligt UNT som var på plats på presskonferensen är förutsättningen för detta framsteg att man kopplar infrastrukturinvesteringen till bostadsbyggandet.

 

Jag skulle tro att det innebär att Johan Edstav, statens samordnare för nya städer, i morgon på sin presskonferens kommer presentera Nya Uppsala (eller "Nysala") som det projekt som staten satsar på som en möjlighet för ett starkt bostadsbyggande i Sverige.

Låt mig ge en liten bakgrund. 1273 flyttades Uppsala från det som idag kallas "Gamla Uppsala" till Östra Aros, vid hamnen och Salaåns (numera "Fyrisån") mynning i Mälaren. Enligt påvens riktlinjer skulle namnet "Uppsala" följa med. Alltsedan dess har staden vuxit fram runt den (nya) domkyrkan, med universitetet sedan 1477 och omkringliggande näringsliv och bostäder. Näringslivet är präglat av rollen som centrum för livsmedelproduktion, och Akademikvarnen som ännu ligger på en ö i Fyrisån är ett exempel på detta.

1866 kom järnvägen till Uppsala och den tidigare sömniga universitetsstaden hävde sig upp också som ett centrum för kommunikationer med också den tillkommande järnvägen till Gävle 1874. Under detta halvsekel (1850-1900) ökade Uppsalas befolkning med 50% (en befolkningsökning som för övrigt även därefter hållt i sig - med råge). 

Nu är det dags för nästa steg i Uppsalas utveckling. Vi kristdemokrater hade som en av våra viktigaste satsningar i vårt program inför det senaste valet utvecklingen av Uppsala Södra. Genom fyrspåret är ett av stegen för förverkligandet taget. Vår vision är en ny stad "Nya Uppsala" som kan utvecklas utan de restriktioner som funnits och finns runt stadskärnan i nuvarande Uppsala. Man har till exempel svårt att bygga på höjden i nuvarande Uppsala, men i ett nytt centrum finns inte längre den begränsningen. Med en ny pendeltågsstation söder om nuvarande Bergsbrunna finns goda förutsättningar att bygga upp en ny stad, med uppemot 30.000 nya invånare. En sådan tillväxt förutsätter ett nära samarbete mellan Uppsala och Knivsta kommun, ja med hela Arlandaregionen. Något som jag ofta påpekat i Uppsala kommun, bland annat i samband med att vi behandlade vår nya Översiktsplan förra året. 

Handelskammaren har redan identifierat potentialen för 100.000 nya bostäder längs korridoren Uppsala - Stockholm, och det finns även en egen hemsida för fyrspåret, fyrasparforsverige.se . Så nu börjar arbetet för att få hela projektet i hamn!

Bra kommentar av Håkan Holmberg på UNT här 

Uppdatering:

Det visade sig att Johan Edstav visst har "Nysala" med, som ett av nio utbyggnadsalternativ - se AB, UNT, dock på lite längre sikt. Anledningen att Tomas Eneroth och Peter Eriksson påpekar att bostadsbyggandet varit avgörande för trafikverkets förslag om fyrspår är dock i första hand all den övriga bebyggelseplaneringen i Knivsta och Uppsala - totalt 5 av Johan Edstavs 9 förslag. Övriga är Södra staden och Bergsbrunna i Uppsala kommun - 33.000 bostäder - samt Nydal och Alsike i Knivsta - 22.000 bostäder.

 

Idag, på Silviadagen, skriver jag och Mikael Oscarsson i UNT om värdet av den svenska demokratin! 

Här är texten:

Symbol för frihet och demokrati

I dag, 8 augusti, är en av årets sex flaggdagar med anledning av namnsdagar och födelsedagar i vårt kungahus, i detta fall drottning Silvias namnsdag.

Den svenska monarkin har rötter sedan långt innan det finns några skriftliga källor, och det har varit under detta statsskick som den svenska demokratin har vuxit fram. I våra grannländer Norge, Danmark och Storbritannien har monarkin blivit en ännu tydligare symbol för friheten då dessa länder fått utstå angrepp eller ockupation under 1900-talet. I ett land som Spanien har monarkin fått stå som stabiliserande faktor i en process från militärdiktatur till fungerande demokrati.

Det finns naturligtvis exempel på dåligt fungerande monarkier, men i Sverige faller anklagelserna om att monarkin skulle vara odemokratisk platt till marken. Faktum är att under de snart 100 åren av allmän rösträtt i vårt land så har riksdagsmajoriteten under hela tiden stött monarkin som statsskick. Även om det funnits partier som haft en republikansk agenda så har ändå trycket från befolkningens grundmurade stöd för vårt kungahus gjort att man aldrig vågat ta upp frågan på allvar.

Den enda substantiella förändringen som gjordes var 1974 års regeringsform där monarkin omformades till en symbol för vårt land utan politiskt inflytande för statschefen. Även denna modell har visat sig fungera bra, och med ändringen av successionsordningen 1980 fick vi en omtyckt och kompetent tronföljare i kronprinsessan Victoria.

Därför är det lite tröttsamt att vårt väl fungerande statsskick och kungahus från tid till annan ifrågasätts av republikanerna, senast i UNT på Victoriadagen 14/7. Det är ju inte utifrån att det fungerar dåligt med vår nuvarande ordning som de driver saken, utan enbart av principiella skäl. Man ska inte kunna ärva ett ämbete, sägs det. Men att ärva egendomar, eller att ärva familjen i övrigt går tydligen bra? Men just poängen med att kunna få en hel uppväxt på sig för att växa in i en roll som man sedan ska bära resten av livet borgar för stabilitet, kontinuitet och en grundmurad kompetens och färdighet att utföra sitt uppdrag som statschef.

Exemplen från USA eller Turkiet visar att även om folket väljer en president så behöver det inte bli den bästa lösningen för landet. Dessutom blir det en stor kostnad att genomföra val och installera nya administrationer med jämna mellanrum. Den årliga kostnaden för det finska presidentämbetet är ungefär 80 miljoner kronor, medan apanaget till det svenska kungahuset är 65 miljoner kronor, alltså 6,50 kronor per svensk och år. Till detta kommer kostnaden för presidentval som ligger på cirka 350-400 miljoner kronor.

Nej, frågan är väl vad som driver de 6000 svenska republikanerna. Troligen är det känslan av auktoritet och familjens betydelse som kungahuset representerar som är problemet. Detta är värden som vi i större grad borde lyfta upp och främja i Sverige i stället för att kritisera och bekämpa.

I tider av motsättning, polarisering och osäkerhet är det just institutioner som familjen, statens trygghet i form av polis och försvar, kungahuset och vår svenska historia som ger stabilitet, tilltro och en bra grund för en utveckling av vårt moderna Sverige. Det är bland kristdemokratiska väljare som förtroendet för monarkin är som allra starkast, och vi kommer alltid fortsätta att försvara denna viktiga del av vårt svenska samhälle.

Mikael Oscarsson
Riksdagsledamot (KD), Almunge
Jonas Segersam
Kommunalråd (KD), Uppsala


Uppdatering:
Vi får 30/8 svar i UNT av tre representanter för Republikanska Föreningen: länk
De kallar där vår artikel osaklig, argumentationen för "rent märklig", samt argumenten för "rörigt", "helt befängt" och "ovärdigt". Dessutom dristar de sig att bjuda in till ett propagandamöte på stadsbiblioteket 13/11 där tre företrädare för föreningen oemotsagt ska få lägga ut, med kommunens stöd, om hur "en framtida republik skulle kunna se ut". Jag kommer gärna och lyssnar, men hoppas naturligtvis att det även finns utrymme för den svenska riksdagsmajoritetens syn på frågan.
 

Ett värdigt åldrande

Jag skrev förra veckan i UNT om värdigt åldrande för Uppsalas befolkning. Här är texten:

Mina båda företrädare Gustaf von Essen och Ebba Busch Thor hade som ordförande i äldrenämnden ett avgörande inflytande över äldreomsorgen i Uppsala. Från ett läge 2006 där landstinget och kommunen låg i fejd med varandra angående de färdigbehandlade från Akademiska som inte kommunen kunde ta hem, har vi nu en situation där Uppsala till skillnad från många andra kommuner har ett relativt gott utbud av särskilda boenden för äldre.Kristdemokraterna har också sett till att en värdighetsgaranti införts med möjlighet för de boende att få läkemedelsgenomgångar, val av mat och regelbunden utevistelse.

Ett gott utbud och hög kvalitet inom äldreomsorgen kan dock raseras snabbt. Sedan de rödgröna tog över 2014 har fadäserna inom äldreomsorgen staplats på varandra.
Det började med nedläggningen av Omtanken, kommunens särskilda boende för vård i livets slutskede. Sedan genomfördes en omfattande omorganisation där kommunens välfungerande egenregi ytterst forcerat splittrades upp och äldreomsorgsdelarna lades in i äldreförvaltningen. På toppen av detta kom nyheterna om upphandlingen av nio äldreboenden som spårade ur och senast sänkningen av ersättningen till LOV-boendena med tio procent. Dessutom håller värdighetsgarantin på att tas bort.

Allt detta är symptom på att äldreomsorgen håller på att glida vänstermajoriteten ur händerna.Vi anser att man självklart måste se över ekonomin, och försöka komma tillrätta med det underskott på uppemot 100 miljoner kronor som prognostiserats för 2017, men detta måste göras med klokskap och långsiktighet och inte panikåtgärder.

Genom att återta sju boenden i egen regi utan upphandling (eftersom den som gjordes gick snett) kommer med all sannolikhet kostnaderna att stiga. Sänkningen av ersättningen för de sex-sju boenden som ingår i LOV (Lagen om valfrihetssystem) ger visserligen en besparing på 25 miljoner kronor, men riskerar att minska tillgången på särskilda boenden i Uppsala. Argumentet för systemet – som Socialdemokraterna med flera införde efter mandatperiodskiftet – var ju att öka tillgången på boenden i Uppsala, och medverka till att säkra ett nytt boende per år för att möta den demografiska utmaningen. Med den förda politiken riskerar vi att hamna i en kösituation, en känd effekt av att vänstern styr.

Den viktigaste satsningen för de rödgröna har varit att ge personalen heltidsanställningar, en beställning från facket. Och då inte enligt den modell vi tidigare varit eniga om, rätt att arbeta heltid för de som så önskar, utan i stället ett tvång att alla måste vara heltidsanställda.Denna reform kommer, på grund av det forcerade sätt den genomfördes på, driva på kostnaderna och minska kommunens möjlighet att konkurrera med privata aktörer.

Nej, vi behöver i stället slå vakt om alla de äldre vi har i samhället. Detta var den viktigaste delen av Ebba Busch Thors tal i Almedalen tidigare i somras. Vi måste se vilken resurs alla friska äldre är, som gör fantastiska insatser för att samhällsgemenskapen ska kunna upprätthållas. Barn- och äldreomsorg, ideellt arbete, och även delar av arbetslivet är beroende av personer över 65 år för att fungera. Därför är det naturligt att ta bort ”pensionärsskatten” så att inte dessa viktiga personer straffas med en högre skatt än alla andra.

Vi måste också säkra äldreomsorgen, i form av hemtjänst och hemsjukvård, men även genom en framtida tillgång på särskilda boenden för äldre.Kristdemokraterna vill införa en äldreboendegaranti, så att alla över 85 år kan få en plats på ett boende om de så önskar. Helst skulle vi också se att alla äldreboenden inordnades i LOV-systemet, ungefär som den nu väl fungerande primärvården i regionen.

En viktig aspekt som helt ignoreras av Uppsala kommun är uppförande av trygghetsboenden – en boendeform som är ett mellanting mellan villan eller lägenheten och ett vårdboende. Det är viktigt för en fungerande boendemarknad att de större bostäder som många äldre närmast motvilligt bor kvar i kan frigöras för familjer, och att äldre kan hitta attraktiva boendeformer i centrala lägen. Det finns många bra koncept, exempelvis Bovieran som ännu inte finns i Uppsala, och andra seniorboenden.
Hur vi tar hand om våra äldsta är en viktig värdemätare på tillståndet i samhället. Därför behöver vi en etisk kompass för ett värdigt åldrande. Med Kristdemokraterna vid rodret kommer inte våra äldre betraktas som förvaringsobjekt, eller en besparingsmöjlighet för den kommunala ekonomin, utan ses som den viktiga del av samhället som de faktiskt är.

Jonas SegersamKommunalråd (KD) i Uppsala

Prioritera kärnverksamheten

I början av sommaren skrev jag i Uppsalatidningen om att vi måste prioritera kärnverksamheten. Detta i linje med vad Ebba Busch Thor sagt flera gånger under året - att Kristdemokraterna hellre bygger äldreboenden än hotell och äventyrsbad i kommunal regi.

Här är hela texten:

Kristdemokraterna är mer intresserade av att bygga äldreboenden än hotell och sportarenor i kommunal regi. Så sa Ebba Busch Thor på våra kommundagar i Karlstad i våras. Hon om någon känner till vikten av att utveckla äldreomsorgen, efter två perioder i Uppsala kommuns äldrenämnd.
Uppsala har varit en eftersatt stad på idrottens område. Både Gränby Ishall och Studenternas är sedan länge otidsenliga – även Fyrishov behöver renoveras. Vi kristdemokrater är inte emot att utveckla Uppsala som idrottsstad. Men vi hade helst sett att näringslivet och klubbarna själva hade fått ett större ansvar för alla de dyra investeringar som nu kommunen måste stå för.

Nya Studenternas IP kommer att kosta kommunen 480 mnkr, och totalt uppemot 800 mnkr. Nyligen fattades beslut om att bygga om och ut Fyrishov för 421 mnkr. Vi kristdemokrater ställer oss kritiskt till frågan om det verkligen är en kommunal kärnverksamhet.

Det är kommunallagen som bestämmer vilka kärnuppgifterna är, och att äga och driva ett bärkraftigt kommersiellt äventyrsbad återfinns föga förvånande inte bland dem. Vi föreslog därför att ägandet och/eller driften av äventyrsbadet skulle ha överlåtits helt eller delvis på privata intressenter, som på många andra håll, till exempel Örebro eller Västerås.

Kommunens kärnverksamhet är snarare myndighetsutövning: infrastruktur, skola, vård och omsorg. Ofta möts vi av argumenten att dessa verksamheter inte ligger i samma pengapåse och därför inte kan ställas emot varandra. Det är fel.

Vi politiker finns just för att prioritera var våra gemensamma medel ska gå, och det är vi som bestämmer hur mycket pengar som hamnar i vårdens och omsorgens kassa och hur mycket som hamnar i arenornas kassa.

I vissa andra fall, delvis under Alliansens styre har dock idrottsarenorna byggts genom att ge näringslivet och föreningarna ett större ansvar – den nya Uppsala Event Center, ny ishall nära Gränby Centrum, kommer att drivas av ett privat bolag, där kommunens investering enligt beslut inte ska överstiga 350 mnkr.

IFU arena ägs av ett eget bolag som innebandyföreningarna och Uppsala IF står bakom, där kommunen stått för att borga för lånet på 315 mnkr. Även Relitahallen är ett gott exempel på hur engagemanget utanför den kommunala byråkratin lett till både lägre kostnader och ett snabbare uppförande.

Det allra bästa är förstås om föreningarna kan driva projekten helt själva, som exempelvis UTK-hallen, Fyrisfjäderns Boservice Arena, och den hall som nu Livets Ord och LOIF har planer på att uppföra.

I stället för att administrera idrottsanläggningar borde vänstermajoriteten se över kärnverksamhet som äldreomsorg. Där tas nu beslut om att utan upphandling kommunalisera sju äldreboenden, ett beslut som kan komma att innebära kraftiga fördyringar för kommunen.

Studenternas och Fyrishov innebär tillsammans en investering för Uppsala kommun på en miljard kronor. Samtidigt konstaterar vi att lika nödvändiga investeringar i äldreboenden, förskolor och skolor ligger markant ­efter.

Låt föreningar och näringsliv sköta idrotten så kan vi politiker ägna oss åt kärnverksamheten. Kristdemokraterna kommer alltid att prioritera lagstadgade kommunala kärnuppgifter framför sidoprojekt – men det verkar vi vara ensamma om.

Jonas Segersam, Kommunalråd (KD), Uppsala

Regeringskrisen ger hopp för Sverige

Oppositionens krav om misstroendevotum mot några av landets ministrar har nu lett till en regeringsombildning (SVT). Det är väldigt ovanligt men har hänt två gånger tidigare. Dock har aldrig en misstroendeomröstning i riksdagen lett till att någon minister tvingats avgå, utan vid sju tillfällen har sådana misstroendeförslag avslagits. Det blir nu troligen ett brott mot detta, då försvarsminister Peter Hultqvist sannolikt kommer fällas när riksdagen samlas 12/9 (se EBT på twitter).

Detta var just vad jag förväntade mig, dock hade jag nog trott att alla tre ministrar skulle gå. Men jag insåg samtidigt att det är en otroligt prestigeförlust för (S) att lättvindigt avpollettera tre så tunga ministrar. Därför var andrahandsalternativet att hela regeringen skulle avgå. Då hade vi fått en liknande situation som i Norge år 2000 när den kristdemokratiske statsministern Bondevik avgick till förmån för Jens Stoltenberg. Det hade också varit ett smart drag, då Alliansen fått sitta i regeringsposition under ett år fram till valet, och (S) kunnat bedriva oppositionspolitik och kanske återfå förtroendet för fyra nya år.

Men, nej, Löfven valde nog ändå det smartaste draget med beslutet om regeringsombildning. Med detta uppnåddes 1/ Den akuta krisen avblåstes och det blir inget mer snack om Ygeman och Anna Johanssons felsteg som ministrar. Därmed 2/doldes skickligt faktumet att regeringen Löfven har ett historiskt extremt svagt stöd i riksdagen. Och 3/Peter Hultqvists förtroende som försvarsminister kan nu användas för att splittra Alliansen och försvaga förtroendet för att de håller på och bråkar om "småsaker".

Faktum är ju att för exempelvis många moderata kärnväljare så är Hultqvist en betydligt bättre försvarsminister än både Sten Tolgfors och Karin Enström. (Mikael Odenberg har kritiserat avgångskravet, och även Bengt Westerberg.)

Det är dock självklart att Alliansen nu väljer att gå vidare med kravet på Hultqvists avgång, inte minst med tanke på vad som framkom (eller snarare inte framkom) vid utfrågningen i försvarsutskottet i tisdags.

Nu kommer bilan att hänga över Hultqvist fram till september, och det är upp till Alliansen, och media, att pedagogiskt förklara att vi inte kan acceptera att ha ministrar i vår regering som inte går vidare med information om att det begås medvetna lagbrott i den svenska statsförvaltningen, som i det här fallet dessutom riskerar rikets säkerhet.

Hoppet om en ny Alliansregering spirar därmed vidare!

Sedan hamnar vi förstås återigen i frågan om Alliansen skulle kunna ta över regeringsmakten. Under 4 år (2010-2014) styrde Alliansen i minoritet, och det gick bra. Betydligt bättre än för den nuvarande regeringen. Sedan tycker jag Sverigedemokraterna borde visa var de står och förklara att de hellre ser en Alliansregering än en vänsterregering. Men det beskedet kommer vi aldrig få eftersom SD hellre orsakar kaos än tar ansvar för Sveriges framtid. Att som min liberala kollega i Uppsala börja dra paralleller till nazisternas maktövertagande på 30-talet ger fel bild. SD är inget våldsbejakande, nazistiskt parti. Möjligen rasister (se tidigare blogginlägg 2014 och 2016). Visst ser vi en oroväckande tendens i Europa och världen där demokratin sätts i fråga, och extremister (både på höger- och vänsterkanten) använder våld som politisk metod. Men det är inte frågan när det gäller SD.

Arkitektur i Uppsala

Vi debatterade i veckan en interpellation jag skrivit i Kommunfullmäktige (se interpellationen här, och Erik Pellings svar här).

Det handlade om hur vi kan utveckla Uppsalas historiska centrum. Jag visade under debatten tre bilder. Den ovan är av Rappska huset (foto:Paul Sandberg, Upplandsmuseet) - en byggnad i korsningen Sysslomansgatan / Skolgatan som tyvärr inte finns kvar längre. Den uppfördes 1908 och revs under rivningshysterin på 60-talet. Tack och lov klarade sig Vasahuset ett stenkast bort på andra sidan parken där Biologiska muséet ligger. Båda fina exempel på byggnader i jugendstil.

Jag trodde faktiskt i min enfald att det var i första hand den delvis sjabbiga träshusbebyggelsen på andra sidan ån som revs, men så är det alltså tyvärr inte. Även ståtliga stenhus som det ovan har alltså fått stryka på foten.


Nu säger förstås en del att inte ska vi fastna i det gamla - eller välja just en historisk stil som ska sättas över alla andra. Nej, men min poäng är att vi behöver ha en koppling till historien, och ett pietet över det som föregående generationer ändå skapat, och som även i många fall innehåller ett stort skönhetsvärde.

 

Den andra bilden jag visade gäller en eventuellt ny fasad mot Österplan (ovan hämtad från UNT - även Uppsalatidningen skriver om objektet) som är den andra jag visade framgår dagens problem när det gäller förhållandet till vår fina historiska arkitektur. Fasaden blir en helt ny ut mot Österplan och en skarp kontrast mot Ekholms vackra nyrenässanshus från 1892. Celsings förslag är naturligtvis inget att anmärka på i sig, men att notera här är att man använt en av tre möjliga strategier för en arkitekt i denna situation - mellanvägen.

Mellanvägen innebär att man i ett nytt, modernt formspråk anknyter till det äldre intilliggande - och har vissa inslag som innebär en kommentar till det gamla. I detta fall är det materialval, färgsättning och i nischer i den nya byggnaden (vad jag kan se med mitt lekmannaöga). Men det blir ändå än väldigt skarp kontrast mellan historisk och modern arkitektur enligt min mening. Sedan kan man naturligtvis säga att man även ska anknyta till tingshuset från 1954, men det ligger ju lite mer in på gården och har sin främsta fasad mot parallellgatan - inte mot Österplan.

De två andra strategierna är å ena sidan att göra något helt nytt och skapa en synnerligen skarp kontrast. Exempel på detta visades berömmande upp av en av feministiskt initiativs företrädare i fullmäktige. Den tredje strategin är i stället att helt anknyta till den gamla, historiska arkitekturen och göra något som är i samklang med den. Denna tredje strategi benämns dock enligt min erfarenhet ofta föraktfullt av arkitekter som "pastischer" och avfärdas som osjälvständigt, mossigt och omodernt.

Min poäng i fullmäktige är att man absolut bör överväga vilken av de tre strategierna man ska välja. Men lika väl som man oftast från arkitekthåll väljer i praktiken enbart mellan strategi "kontrast" - och strategi "kommentar" (mellanvägen), så borde man även betydligt oftare välja "harmoni" (kongruens med den historiska arkitekturen). Val av namn på de tre strategierna är mitt, och avslöjar förstås också lite av min värdering av dem :)

I mitt följande inlägg visade jag just ett exempel (se bilden nedan) på hur man kan välja denna historiska strategi för att utveckla Uppsalas historiska centrum. Jag visade en bild på Academia Carolina, det historiska hus vid riddartorget som revs redan 1772 och vars tomt sedan dess stått tom. Det är mitt emot Oxenstiernska huset ("Juridicum") och Värmlands nation, och precis nedanför Domkyrkan. I huset hystes det historiska Uppsala möte 1593, och "Carolina Rediviva" - det återuppståndna Carolina - har alltså fått sitt namn av denna byggnad.

Faktum är att det var en del av den ringbyggnad runt Domkyrkan som idag finns kvar mest på den östra och sydöstra sidan. Hade man kunnat uppföra en liknande byggnad idag, skulle inte jag ha något emot att man skulle kunna förtäta även Uppsalas allra mest centrala, historiska kvarter. Och kanske även få lite mer liv och rörelse även där!?