Fackens makt över invandringen

I måndags släppte Upplandsradion nyheten att en iransk familj utvisas efter fyra år i Sverige - välintegrerade med arbete och med ett positivt bidrag till det svenska samhället.

Ändå får de beskedet från migrationsverket att de måste åka, eftersom mannens lön under 5 månader legat 180 kronor under kollektivavtalad lön. Hur kan detta hända? Arbetsgivaren har erkänt sitt misstag, och den ene pojkens lärare har ställt upp i förtvivlade försök att hjälpa familjen. Ändå står beslutet fast, även om Migrationsverket nu välkomnar en rättslig prövning.

Rebecca Weidmo Uvell lyfter förtjänstfullt i sin blogg det verkliga problemet som ligger bakom migrationsverkets beslut. Det är nämligen inte egentligen statliga myndigheter som är problemet utan den svenska arbetsrätten. I själva verket är det i praktiken LO som beslutar om vem som ska få stanna och inte. Och detta utifrån att vi har en djungel av tämligen höga minimilöner att förhålla oss till.

Det är för mig helt obegripligt hur vänstern å ena sidan hävdar någon slags rättighetstänkande att komma till Sverige, och å andra sidan klamrar sig fast vid försvar av en svensk modell som blev inaktuell redan med berlinmurens fall och Sveriges medlemskap i EU. Jag har tidigare utvecklat detta dilemma i artikeln om "Refugees Welcome", läs gärna mer där.

Maria Eriksson om saken i Dagens Samhälle

Expressen om iranska familjen

Bättre barnomsorg

Ja "bättre barnomsorg" borde varit rubriken på den artikel vi hade i UNT igår, och inte "mindre förskola".

Läs gärna artikeln på denna länk och se vilka goda förslag vi har för förskolan och barnomsorgen.

Gränskontroller och asylansökningsområden

I går debatterade Ebba Busch Thor och Jonas Sjöstedt (V) i Aktuellt förslag från Kristdemokraterna om exempelvis särskilda asylansökningsområden (och även gränskontroller)

Nu har ju även regeringen (presskonferens med Ygeman igår) meddelat att de inför gränskontroller som träder i kraft just nu vid Sveriges gräns mot Danmark / Tyskland.

Löfvén konstaterar att Dublinförordningen måste rivas upp - eftersom den ju uppenbart helt enkelt inte fungerar.

Till skillnad från Sverigedemokraterna, som haft en massa förslag länge, utifrån att de vill ha ett totalt invandringsstopp (eller åtminstone 95%), så står Kristdemokraterna för en ansvarsfull flyktingpolitik, utan att vara så totalt naiva som vänsterpartiet och miljöpartiet (exempelvis). Roligt att se att även liberaler, som Björn Axén på Frihetssmedjan, förmår se även problemen med invandringen.

Mycket bra att Ebba tar ledartröjan i dessa svåra frågor. Det är självklart så att något måste göras. Om inte EU har någon som helst styrsel på asylpolitiken så måste vi svenskar agera i eget intresse. Poängen är ju att de som verkligen behöver hjälp ska få det, inte att en massa personer uppehåller sig illegalt i Sverige eller kommer hit för att stanna utan giltiga asylskäl.

Ebba har också fått stöd från exempelvis UNT:s ledare och från Lena Mellin på Aftonbladet - vilket visar att det till stora delar är välavvägda förslag från vårt parti!

Det är naturligtvis också helt orimligt att folk ska vänta (och rota sig) under 1 1/2 - 2 år innan besked om utvisning. Då är det redan för sent. Nej, jag tror både de asylsökande och svenskar i allmänhet föredrar ett mindre byråkratiskt förfarande vid prövningen av asylskälen, och att vi just nu i första hand hjälper dem som verkligen behöver hjälp - personer som fått sina hem förstörda i Syriens krig, och som sett IS terror i vitögat.

Det kräver också mycket för oss i Uppsala kommun - se en bra information på kommunens hemsida! Jag mötte igår en familjefar som precis tagit emot två ensamkommande flyktingbarn i sitt hem, och idag fick jag höra från socialchefen att vi mot utlovade 70 mottagna asylsökande ensamkommande nu har tagit emot 130 fler! Det kräver mycket av kommunen att hitta boenden och skolor. Och jag hoppas verkligen att kommunen tar vara på det engagemang som faktiskt finns, till exempel att placera asylsökande i hem, något som vi drivit mycket tydligt i socialnämnden när det gäller ensamkommande barn. Speciellt barn (men även vuxna) behöver nära kontakter med vanliga svenska hem, det är inte minst viktigt för en god integration! Då kan vi inte hålla på och satsa på att bara bygga upp en massa institutioner som HVB, utan måste låta en del av pengarna komma villiga familjer till del!

Identitetspolitikens problem

Under två dagar har vi i Uppsala kommunfullmäktige debatterat och beslutat om budgeten. Ulla Johansson tog under vårdavsnittet upp frågan om att vi i vår budget avstår från jämställdhetsbudgetering som (den "feministiska") majoriteten (och folkpartiet) vill att vi ska göra. Vilket bland annat föranledde Maria Gardfjell att banka oss i huvudet med ungefär "nu är det vi rödgröna som bestämmer och Kristdemokrater och andra som ifrågasätter jämställdheten har bara att rätta sig"

Nu ska sägas att vi Kristdemokrater självklart anser att kvinnor och män ska ha samma rättigheter, inte diskrimineras och ha samma möjligheter i samhället och på arbetsmarknaden. Om nu någon trodde något annat.

Jag fick också stöd från talarstolen från Mona Camara Sylvan, Feministiskt initiativ, att jag som man visst kunde debattera jämställdhetsfrågor.

Jag försökte påpeka att den här typen av kategoriseringar av människor är utslag av identitetspolitik, ett ämne som Ebba Busch Thor tog upp i sitt almedalstal (lyssna här: knappt 20 min in i inslaget - Se även bra referat av Andrea Daleflod på Frihetssmedjan om Ebba Busch Thors dissande av identitetspolitiken!) 

Problemet med att lyfta upp olika grupper är man måste göra listan lång så man inte missar någon grupp. Det är hellre viktigare att se till att ALLA människor får sina rättigheter tillgodosedda och att vi utgår från människors olika behov och individuella förutsättningar i stället för att hamna i kategorier, grupper och strukturer. Frihetsfrontens Henrik Alexandersson uttrycker alternativet bra:  "Att alla skall vara lika inför lagen och ha lika rättigheter inför staten. "

Könsstatistik kan ju tyckas harmlöst, och vara ett viktigt underlag för att komma tillrätta med problem vad gäller jämställdhet (vilket också framhölls som argument från bland andra vänsterpartiets Ilona Szatmari Waldau). SCB lyfter upp vikten av könsuppdelad statistik - och är därmed en bra illustration på identitetspolitikens grepp över vårt svenska samhälle (se även mitt tidigare inlägg om "SCB och feminismen").

Men hur blir det om man byter kön mot t ex etnicitet? Ja i Växjö kommun ska man börja kartlägga de anställdas etnicitet - för att öka procentandelen.... Och centerpartiet råkade i somras i blåsväder när de sökte personal med annan etisk bakgrund. Rättviseförmedlingen är kanske det tydligaste exemplet på hur man lyfter upp och kartlägger olika människors identitet.

Under senare tid har identitetspolitiken debatterats ganska flitigt, och det kanske skarpaste inlägget mot identitetspolitiken som ett "spöke som går genom Europa" kommer Nils Lundgren med i Det Goda Samhället. 

Men även Bo Rothstein har skrivit på DN Debatt i vintras. "Identitetspolitiken hotar den nordiska samhällsmodellen"

Mats Målqvist:s svar på Rothstein försvarar identitetspolitiken (som "garant för det sociala kapitalet" och "den framgångsrika svenska samhällsmodellen"), och illustrerar ganska tydligt Ebba Busch Thors påpekande att identitetspolitik och "politiska ovanifrånlösningar" ofta tenderar att gå hand i hand.

Annars är det också intressant att se hur identitetspolitiken även angrips från vänster - av exempelvis Åsa Linderborg och Malcom Kyeyune. Även genusforskningen brottas med frågan, men jag lämnar diskussionen om intersektionalitet, essentialism, patriarkat, klasskamp och vithetsnormen därhän för denna gång.

Nej, tyvärr så tar alla dessa diskussioner fokus från det viktiga arbetet som vi i kommunen har framför oss att värna välfärdens kärna, att ge en god och effektiv service till medborgarna, och att bygga ett gott samhälle där frihet, solidaritet, medmänsklighet och en gemensam värdegrund får stå som fundament för samhällsbygget.

Rysslands informationskrig mot väst

Bra att DN idag tar upp det ryska informationskriget mot omvärlden, och hur Sverige arbetar för att möta det. Tidningen rapporterade redan tidigare förtjänstfullt om "Putins soldater på nätet".

Jag vill först få det sagt att jag älskar Ryssland och det ryska folket, och har många goda minnen från mina ca 2 1/2 år i landet. Jag upplever ofta att svenskar bär på ett oreflekterat rysshat, och att vi alltför lite tar vara på möjligheten att bygga broar och lära känna vår viktiga granne i öster.

Men den politik som Putin för måste vi vara observanta på!

Vi lever i en ny värld, där både stridsmedlen är annorlunda och så även det politiska landskapet. Genom att få opinionen på sin sida kan man genomföra åtgärder som annars vore helt otänkbara. Ta exemplet annekteringen av Krim. Genom att befolkningen där i huvudsak är rysk och halvön fram till 50-talet även tillhörde Ryssland, fanns det goda möjligheter till ett övertagande. Men detta föregicks av en mycket aktiv insats i media där dessa åtgärder legitimerades. Jag har själv sett debatter i rysk TV där sanningen skruvas några varv (man visade bilder på hur fattigt och eländigt det var i Ukraina), och där de som får uttala sig bara ger uttryck för ena sidan (entusiastiska ryska patrioter som talade om det självklara att Krim skulle tillhöra moderlandet).

Det är också intressant att se hur vi nu i Europa i stället för att stå mellan det västliga NATO och det kommunistiska Warszawapakten står mellan demokrati och frihet å ena sidan, och nationalism och semidiktatur å den andra.

Nationalistiska rörelser som Svenska Motståndsrörelsen (SMR) byter sida från att stödja ukrainska nationalister till att stödja ryska nationalister - troligen som ett resultat av det ryska propagandakriget. Att SD har starka försänkningar i Orbans Ungern är ett välkänt faktum, och därmed är det skrämmande att se hur starka relationer Orban bygger upp med Putin och Ryssland.

Nej, USA och den fria västvärlden står ännu som ett bålverk för de mänskliga rättigheterna, för demokrati och för fri press. Och jag hoppas att Sverige, Norden, Baltikum och naturligtvis även Ryssland kommer att sluta upp tydligt på denna sida i framtiden!

Hyllning av knivattacker i Malmö

Israels ambassadör Isaac Bachman har på Facebook länkat ett klipp från en demonstration i Malmö (där f ö Hillevi Berg (S) medverkar - se nedan). Enligt kvällsposten skanderar folkmassan enligt KvP:

"Dags för revolution" och "ta dem med knivar, kasta stenar", samt: "Attacker och knivhuggningar av soldater" och "Barn kastar stenar. Intifada kom och låt fredliga lösningen gå". Enligt Bachman själv: "'slaughter the Jews', 'stab soldiers', carry out 'terror attack after terror attack' while referring to the knife killers as 'heroes' and urging to 'start a 3rd Intifada'…!"


Som vanligt blir verklighetsbeskrivningen lite utifrån betraktarens och översättarens och förmedlarens öga. Det är egentligen detta som är huvudproblemet i Sverige, att man inte förmår se båda sidor av saken. Detta förstärks av sociala medier där många svenskar i sina "flöden" får upp bilder på hur israelisk polis "mördar" oskyldiga palestinier, hur palestinier utsätts för övervåld och hur israeler skanderar "död åt araberna" Jag får å andra sidan i mitt flöde upp bilder från demonstrationen i Malmö med ropen "slakta judarna", från palestinska skolor där barnen leds i att skandera att hela Palestina är deras, från havet till floden, och där andra barn säger att de vill bli ingenjörer så att de kan "spränga judar" när de blir stora.


Visst var hela Gaza-kriget ytterst tragiskt. Och det är ingen tvekan om att betydligt fler palestinier, främst civila, dödades och skadades, än israeler, främst militärer, under själva kriget. Bostäder, skolor och sjukhus förstördes, och Gaza har ännu inte hämtat sig från kriget och är i ett miserabelt tillstånd med blockad, och dessutom med en odemokratisk terrororganisation som styr området.


Men vi måste lyfta blicken och förstå bakgrunden till konflikten. Som jag skrivit här, är Hamas (och den gängse palestinska bilden, även om man i andra sammanhang ofta inte framställer det så öppet) mål att "befria" hela Palestina från "ockupationen". Alltså en enstatslösning, inte en tvåstatslösning. Det är oerhört naivt av Hillevi Larsson att tro att den karta av Palestina hon håller i sina händer (instagram nedan) är en karta över det brittiska palestinamandatet innan 1948, och inte en bild av det "fria Palestina" utan både brittisk, jordansk/egyptisk eller israelisk ockupation. Se V-tecknet som finns med på bilden! Detta är för övrigt den gängse förekommande kartbilden i palestinska befrielsesammanhang, t ex första bilden i en artikel i The Atlantic om roten till konflikten.

Se gärna också söndagens Agenda i SVT! Spola förbi AKB och efter att ha sett (den sevärda) intervjun med EBT så ges faktiskt ett reportage som belyser båda sidor i konflikten. Och både den israeliske och den palestinska ambassadören blir intervjuade. Bra jobbat, SVT - och upplysande även för tittarna! Ambassadör Bachman påminner om det palestinska samröret med Hitler och nazisterna under andra världskriget, och från palestinsk sida får vi höra om knivmorden som "proteströrelse", som man inte tar avstånd från från officiell palestinsk sida.

Se även DN hur en soldat knivhöggs av en utklädd journalist under "Vredens dag" (bara det namnet säger allt om inställningen)

Nej, jag hoppas, och ber för fred i Israel. Må både det judiska och det palestinska folket få slippa allt detta våld och i stället få leva sina liv i fred och samförstånd. Det skulle gynna alla!

Oansvarigt agerande?

Idag gladdes jag över, och twittrade snabbt vidare, nyheten att KD vill se en gemensam alliansbudget nästa år. Fantastiskt!

Jag måste dock säga att jag häpnar över reaktionerna, bland annat hos journalister. På ovanstående intervju av Mats J Larsson på DN svarar Ebba föga överraskande att det är HENNES uppfattning att vi snarast bör gå fram med en gemensam alliansbudget. Och på frågan om det kan innebära redan nästa höst säger hon att "det kan inte uteslutas".

Allt hamnar till slut i att om det är så att detta kan innebära att om SD väljer att stödja en sådan, eventuell, alliansbudget nästa höst, så skulle det kunna innebära att regeringens budget faller.

Och hör och häpna - "Är inte det ett oansvarigt agerande?" frågar då reportern. Jag tror jag baxnar. Är det oansvarigt att lägga en budget i riksdagen som "riskerar" eller "har chansen" (beroende på hur man ser det) att vinna riksdagens stöd??? Det är väl självklart att man som politiker, och att Alliansen för sin del vill få igenom sin politik. Det är ju just detta självklara som är argumentet mot Decemberöverenskommelsen (DÖ), som jag tidigare skrivit om här.

Precis som Ebba framhåller är ju inte det Alliansens problem, utan regeringens. En regering måste ha, aktivt eller passivt, stöd i riksdagen för att kunna sitta kvar. Det hade inte regeringen Löfvén förra hösten och då kom extravalshotet. Det naturliga hade annars varit att avgå, men med extravalet lyckades Löfvén pressa Alliansen till att genom DÖ låta honom sitta kvar ändå.

Alliansen har under fyra år styrt i minoritet, med SD som vågmästare, och ändå lyckats lotsa fyra statsbudgetar genom riksdagen. I migrationspolitiken hittade man en lösning genom samarbetet med MP och i andra frågor hittade man också olika sätt att få igenom sin politik. Där man inte hade stöd gick man inte fram med några förslag.

Precis så måste Löfvén agera. Klarar han inte det, det vill säga har han inte tillräckligt stöd i riksdagen, ja då måste han avgå, eller möjligen söka större stöd i ett extra val.

Det är inget konstigt med det. Det är så det parlamentariska systemet fungerar. Och att söka regeringsmakten borde vara varje ansvarig politikers självklara mål. Så jag har faktiskt svårt att förstå den starka reaktionen. 

I medieliturgin framställs också att de andra partiledarna är "störda" över Ebbas utspel, men lyssnar man på vad Anna Kinberg Batra säger till ekot är det i stort sett samma sak: "Jag utesluter inte att komma tillbaka med gemensamma budgetmotioner..." angående att lägga en budget nästa år. Även om hon inte, som Ebba Busch Thor, avslöjar vad hennes egen, eller moderaternas inställning är.

Nästa häpnadsväckande citat är Ekots Fredrik Furtenbach som på ungefär motsvarande sätt som DN frågar Ebba i Studio Ett om scenariot där SD skulle kunna komma att stödja Alliansens budget nästa höst.

Frågan lyder: "Hur bedömer du då risken för politiskt kaos?" - och senare säger han "du för in risken för en potentiell kris om ett år"

Låt oss smaka på det. Är det politiskt kaos att Alliansen får igenom sin budget i riksdagen? Eller att S-MP - regeringen inte får igenom sin budget? Som jag nyss sa, har inte regeringen stöd för sin politik i riksdagen då måste den avgå. Det är inget "politiskt kaos" utan normal parlamentarism. Men man börjar nästan se ett mönster i det socialdemokratiskt fostrade Sverige att när vi inte har en stabil S-regering som med fast hand styr landet med sin vänsterpolitik, ja då är det politiskt kaos...

Ebbas kommentar "jag tror att det är en del medier som skruvar den här frågan lite väl hårt nu" är i högsta grad berättigad.

K-G Bergströms kommentarer tar dock priset. Han har en teori om att förutom att Ebba är oerfaren och kastar hela alliansen i fördärvet, så toppstyr och omplacerar hon människor "till höger och vänster". Att riksdagsgruppen väljer sin gruppledare (Andreas Carlson) är deras val - inget konstigt - och att gruppledaren företräder partiledaren i riksdagen är inget nytt - det gjorde Damberg också innan Löfven fått någon riksdagsplats. Verkar för övrigt inte ens som (S) har någon vice partiledare.

Nej, låt oss slippa journalister som går i spinn över att regeringen Löfven ser ut att inte ha stöd för sin politik i riksdagen.

Och låt oss helst slippa regeringen Löfven också. Det vore det bästa för Sverige.



Se gärna Oksanen i Hela Hälsingland

Första KD-budgeten på 9 år

I dagens UNT berättar vi om Kristdemokraternas budget för Uppsala kommun. Vår budget fokuserar på tre områden.
1/ Ekonomi - att hejda kostnadsgaloppen.
2/ Utanförskapet - att lotsa människor ut i studier och arbetsliv, inte minst nyanlända svenskar
3/ Barn och ungdomar - vi satsar bland annat på mindre grupper i förskolan, och att ett barnperspektiv präglar kommunens verksamhet

När det gäller ekonomin presenterade vi nyligen Alliansens grundplatta - där vi säger nej till de rödgrönas skattehöjning och den kostnadsgalopp de ger startskottet för.

Det är totalt ohållbart att tillåta kostnadsökningar under nästa år med 4,8% - vi sätter gränsen till 2,8%.

Det är nu vi måste ta fighten mot kostnadsökningarna, inte slå oss till ro och få en dubbelt värre utmaning att gå igenom om ett eller två år. En skattehöjning löser inga problem, utan tvärtom skapar det problem. (se två inlägg om detta i UNT - Hans Jansevik  och Hans G Karlsson)

Alla som arbetar inom och för kommunen gör säkert det bästa de kan. Men frågan är om alla har rätt uppgifter, och om alla, speciellt administrativa, rutiner och dokumenteringar behövs? Vi ser det inte som orimligt att man systematiskt går igenom kommunens administration och sparar 10% i genomsnitt på den. Alltså inte ute i skolor, på äldreboenden och på bygglovsenheten. Utan just på administrationen - beställarkontor, mellanchefer, stödfunktioner och liknande.

Låt mig ge tre exempel som illustrerar problemet. I Uppsala kostar en förskoleplats 133.500 kr/år. Det är 8.000 kr mer än rikssnittet. Med drygt 10.000 förskoleplatser motsvarar det 80 mnkr. Det är mycket pengar. Då kanske man kan tänka att det beror på att vi har så hög kvalitet? Nja, jämför man med Jönköping som ligger på ungefär samma kostnadsnivå, ja då har de 4,8 barn per anställd. I Uppsala är siffran 5,4 barn per anställd. Och när det gäller andel av personalen med pedagogisk högskoleutbildning, ja då har de 86% mot 46% i Uppsala. Vi har alltså varken högre personaltäthet eller mer utbildad personal trots att vi har så mycket högre kostnader. (se debattartikel av B Moraeus i UNT 3/10)

Nästa exempel gäller korttidsplatser inom äldreomsorgen. Enligt Kolada, kommunens system för att mäta ekonomin, så kostar en korttidsplats 3.466 kr (2014). Men om man tittar på vad kommunens egenregi får betalt för att tillhandahålla varje plats så ligger ersättningen från Äldrekontoret på mellan 1500-1800 kr. Vart tar andra halvan av kostnaderna vägen?

Slutligen informatörer. Dagens samhälle skrev om detta i somras och påpekade de att antalet informatörer i kommunsektorn har ökat med 100% på 10 år. I Uppsala har vi med våra 62 informatörer 3/100.000 inv. Om vi skulle komma ner till snittet på ca 2/100.000 inv. så skulle vi kunna spara ungefär 20 tjänster motsvarande 10 mnkr.

Jag säger inte att det är just detta man ska spara pengar på - poängen är att illustrera att vi ligger högt i kostnader, och att vi därför måste arbeta med att åtminstone komma ner i kostnader i nivå med jämförbara kommuner.

I det privata näringslivet får man ibland skära ner stora delar av organisationen för att få lönsamhet i verksamheten. Jag tror det skulle vara välgörande att gå igenom hela administrationen och verkligen fundera över vad man faktiskt skulle kunna ta bort om man måste spara 10%. Låt oss nu ta ledarskapet för vår kommun, innan det är för sent!

Lyckat riksting

Det har varit hektiska dagar. I torsdags öppnade Ebba Busch Thor kristdemokraternas riksting i Västerås, och sedan har jag hängt där hela helgen. Ja, förutom i lördags då jag fick lyckan att delta i min brorsons bröllop i Heliga Trefaldighets kyrka, med efterföljande fest på Västgöta nation. Mycket fint!

Idag har vi dessutom bland annat presenterat Kristdemokraternas budget för Uppsala kommun. Återkommer om det i nästa inlägg.

Några reflektioner runt rikstinget.

Jag är mycket nöjd. Naturligtvis till stor del för det historiska beslutet om decemberöverenskommelsen, mycket eftersom jag varit så starkt engagerad i frågan, och var uppe och höll anförande i saken. Men, jag skulle ändå säga att den största bidragande faktorn till att jag var nöjd var ändå att jag tycker stämningen i stort var så god. Det var till exempel första gången någonsin (som jag varit med om i alla fall) som hela partistyrelsen valdes med acklamation, utan omröstning. Och på samma sätt fattades beslut om uppdaterad partistadga enhälligt, vilket betyder att vi inte behöver ta upp frågan på nästa stämma för slutligt beslut.

Jag tyckte mig se en tydlig ambition från partiledningen och partistyrelsen att försöka hitta gemensamma och samlande lösningar för huvuddelen av partiet. Visst blev det omröstningar i många frågor och i vissa fall hårda debatter, men även här fick majoriteten bestämma vilket i flera fall också ledde till förbättringar och till att de som var oroliga inför besluten kunde åka hem med lite lättare hjärta.

I Nato-frågan där jag befarat en ganska stor och uppslitande debatt var enigheten såpass stor att det inte ens behövdes någon omröstning. Även jag har farhågor angående detta beslut, men det är ändå ett logiskt steg vidare att vi ansluter oss till den allians som vi redan samarbetar så intimt med, och som så många av våra grannar redan gått in i (Danmark, Norge, Polen och Baltikum). Och som har tydliga konsensusregler, vilket gör att vi även om vi går med inte kommer tvingas till någonting! (något som tydligen inte alla tycktes känna till i gårdagens partiledardebatt - en debatt där för övrigt Ebba Busch Thor var den vassaste kniven i lådan, enligt Aftonbladets läsare).

När det gäller samvetsfrihetsfrågan framställdes det som att vi fattat ett kontroversiellt beslut, men det enda vi gjorde var att konstatera att vi följer FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och Europakonventionen i denna fråga, och det är ju definitivt inte kontroversiellt. Förutom möjligen i liberala Sverige som i sin politiska korrekthet inte riktigt varken vill eller vet vad samvetsfrihet egentligen betyder och bakgrunden till att den införts i internationell lag.

Det var också väldigt kul att ha en så aktiv och intresserad Uppsala-delegation, varav såpass många delegater var helt nya i rikstingssammanhang. Lovande för framtiden.

Enda smolket blev den lite onödiga debatten efteråt, där KDU-ordförande Skyttedal lackade ur över Penilla Gunther som inte kunde avhålla sig att ge upprepade pikar till Ebba Busch Thor.

Bra nu om vi kan sluta upp och gå vidare tillsammans med syfte till fortsatt breddning och tillväxt för vårt kära Kristdemokratiska parti! Den ljusnande framtid är vår - och Sveriges efter att vi nu är kvitt den förlamande DÖ.


DN: Stenberg om "risktinget"

Marcus Oscarsson förklarar DÖ:

Svar på tal om Lemne

Jag hade först tänkt uppdatera mitt förra inlägg om Carola Lemne. Men "drevet" mot henne har tagit ny fart och börjar svämma över alla breddar, därav inlägget här.

Rebecca Weidmo Uvell ger Aftonbladets Karin Pettersson svar på tal - dock på en ganska låg debattnivå. Men det är i alla fall bra att NÅGON bemöter vänstermedia i deras ständiga gliringar mot deras egenuppmålade högerspöken - representerade av direktörerna och storkapitalet.

I Avundsjukans förlovade land Sverige är det alltid ett av de främsta vapen man kan ta till att påpeka hur mycket någon tjänar i syfte att misskreditera och göra ner. Och i kombination med att utmåla någon som fördomsfull rasist - ja då kan man anses ha lyckats stort.

Men, när vänstermedia (inklusive UNT) i ett lösryckt citat vill krysta fram en rasist- eller SD-stämpel på Lemne, ja då faller i det här fallet skammen lika mycket på dem själva.

Visst - ett olyckligt citat av Carola Lemne att sammankoppla iranskt och terroristliknande utseende - men läser vi kontexten så är det ju just för att illustrera hur fördomsfulla vi ofta är i Sverige. Vilket i det aktuella exemplet ledde till att vi gick miste om värdefull arbetskraft. Den kompetenta iraniern som Carola Lemne anställde bor numera och verkar framgångsrikt i New York efter en tid i Milano.

Visst kan man hitta fel på andra, särskilt om man letar. När jag läste den intressanta intervjun av Lemne i DN var det dock inte detta citat jag lade märke till. Utan i stället blev jag bland annat imponerad över hur Lemne som nyutbildad läkare vid 23 års ålder fick ta över föräldraansvaret för sin lillasyster på 15 år när deras mamma gick bort. Kanske för att jag själv blev "föräldralös" vid 21 (dock utan småsyskon), och kunde sätta mig något in i vad det innebar.

Min fru tycker hela "debatten" om Lemne är ett pinsamt exempel på den låga nivån i Sverige - att man i avundsjukans heliga namn ska försöka misskreditera varandra. Och jag håller med. 

Låt oss hellre lyfta på hatten och gå vidare, eller vända blad om man så vill, och låta både Uppsala Universitet, Svenskt Näringsliv, och Carola Lemne få ägna sig åt det de ska ägna sig åt!

SvD N Efendic´ om "terroristvarningen"

UPPDATERAT:

se Lemnes svar till UNT - ungefär som det jag påpekade ovan

DÖ är obegriplig för väljarna

Enligt Dagens Industri är det Kristdemokraterna som avgör framtiden för decemberpakten, DÖ. (Se även Expressen och Aftonbladet). Detta med bakgrund av att det är flera distrikt som, till skillnad från partistyrelsen, ställer sig bakom de fyra motioner som lagts till rikstinget och som skall behandlas nu på fredag, i Västerås. Västmanlandsdistriktet har för övrigt inte avfärdat motionen "Segra eller DÖ", vilket gör platsen för mötet extra intressant.

Jag har redan tidigare stött Odenberg och Orméus med flera som när decemberöverenskommelsen slöts kritiserade den. Samtidigt fanns det inte mycket annat att göra för Alliansen, då ju regeringen kröp till korset och gick med på de krav som Alliansen framfört i en DN-debattartikel 9/12, nämligen att den minsta partikonstellationen (av Alliansen / de rödgröna) skulle släppa fram regeringens budget genom att lägga ner sina röster.

Men det var då - partiledarfrågan i (M) och (KD) var inte klar / inte aktuell, och vi var bara i början av de över 100 tillkännagivanden som riksdagens majoritet (Alliansen med SD-stöd) sedan skickat till regeringen. Ingen regeringen sedan Ullsten 1979 har haft ett så svagt parlamentariskt stöd. Det är fortfarande obegripligt att regeringen Löfvén sitter kvar trots det som hände 3/12, nämligen att de inte fick igenom sin budget i riksdagen.

Jag förstår argumentet för överenskommelsen, att säkra möjligheten för en minoritetsregering att få igenom sin budget. Men för vanligt folk är allt detta fullkomligt obegripligt.

Hur kan man sitta i riksdagen och inte rösta på sitt eget budgetförslag?

Nej, det är dags att kliva ner från den politiska prestigens pedistal, och som Stefan Olsson föreslår i NT lyssna på väljarna. Det är bara för extrema vänsterväljare som det är otänkbart att samtala med Sverigedemokraterna, och den agendan behöver vi inte köpa - se mitt förra blogginlägg om Carola Lemne. Det är dags att ta bort Sverigedemokraternas möjlighet att framstå som det enda oppositionspartiet och samla sympatier som mobboffer.

För övrigt kommer det aldrig vara något problem för Alliansen att få igenom sin budget när vi sitter i regering. S - V - MP kommer nämligen aldrig att lägga något gemensamt budgetförslag som SD kan stödja. Att man väljer att bryta ut vissa utgiftsposter, som hände med budgeten för 2014 (för övrigt även budgeten för 2011), ser jag inte som särskilt katastrofalt. Därmed finns det alltså inget som helst behov för någon decemberöverenskommelse i alla fall.

Så, lyssna på Thomas Gür: "KD i valet mellan DÖ eller att dö" (SvD) - och rösta nej till decemberöverenskommelsen på rikstinget!


UPPDATERING: Jag har fått några frågor angående detta, bland annat om KD inte står fast vid sina överenskommelser. På det har jag svarat att för det första hävdar redan flera politiker att regeringen redan brutit mot decemberöverenskommelsen genom att i princip snabbavveckla kärnkraften med de nya energiskatterna (energipolitiken är ju ett av de områden som ingick i DÖ - se även C Arvidsson i SvD).


För det andra kan man fundera på om man verkligen kan säga att KD som parti har ingått överenskommelsen. Lars Adaktusson påpekade redan i mars att förankringen runt överenskommelsen var undemålig - partistyrelsen fick ta ställning när nyheten redan var på väg ut. Nu är första gången som partiets högsta beslutande organ, rikstinget kan och får ta ställning till denna principiellt mycket viktiga fråga.


Jag är dock inte mot att man hittar en ny överenskommelse, eller en annan lösning som ersätter DÖ. Exempelvis skulle man kunna ändra riksdagsordningen, även om jag som sagt ovan ändå tycker att det inte är dåligt att en regering kan tvingas backa när det gäller utgiftssidan (En linje som Forssmed stödde så sent som i november i höstas!). Det är ju positivt för landets ekonomi.





Löfvén kommenterar i DN regeringens dilemma och DÖ  (Ewa Stenbergs kommentar: "Löfvéns största framgång hittills är att ha hållit sig kvar som statsminister")
PM Nilssons ledare i DI om budgeten (förordar gemensam alliansbudget för att ställa frågan på spetsen igen)
Läs DÖ i sin helhet

Långsökt om Lemne

Jag tycker att kritiken från delar av Uppsala Universitet (se UNT) mot dess konsistoriums ordförande Carola Lemne har gått på tok för långt. Det är ytterst långsökt att hon skulle avgå från sin ordförandepost bara för att organisationen Svenskt Näringsliv (där hon är VD) har kontakter med samtliga riksdagspartier, inklusive Sverigedemokraterna.

Tyvärr visar detta på att Uppsala Universitet blivit alltför politiserat och att några av dess medarbetare inte klarar att skilja på offentliga personers olika roller.

Nu hör det till saken att kritiken delvis är en gammal historia, som bottnar i den starka kritik som riktades mot Lemne i frågan om Svenskt Näringslivs inställning när det gäller vapenexport till Saudiarabien.

Men Uppsala Universitet som sådant ska, och kan inte ha någon inställning i dagsaktuella frågor. Varken om Sverige ska exportera vapen till diktaturer, eller hur man ska se på Sverigedemokraterna. Universitetet ska syssla med utbildning och forskning, samt vara en viktig aktör på andra sätt i samhället. Men värdegrunden är den svenska konstitutionen, universitetets statuter och liknande, och det är inte universitetets egen roll att uttyda hur olika dagsaktuella politiska frågor stämmer med denna värdegrund. Jo, i forskningen naturligtvis. Men inte angående universitetsledningens legitimitet.

När det gäller just Sverigedemokraterna är frågan uppenbart mycket känslig för vissa (se t ex artikel i SvD apropå att Åkesson portades från universitet). Detta bottnar i att man ser partiet som fascistiskt, och menar att det bör både förbjudas och motarbetas på ungefär samma sätt som nazistpartiet i Tyskland borde ha förbjudits och motarbetats. (Löfvén / Andersson myntade "nyfascismen" som etikett när de efter regeringskrisen 6/12 behövde rättfärdiga avståndstagandet från SD)

Det är dock en jämförelse som inte håller. Även om jag är starkt kritisk till Sverigedemokraternas nationalistiska politik (se "Är SD rasister?"), där man visst kan fundera på om de verkligen står för ett lika människovärde, måste vi ändå acceptera att de idag förespråkar demokrati och tar avstånd från rasism och främlingsfientlighet. I alla fall är det vad de säger. Även forskningen tycks stödja att SD inte är ett fascistiskt parti.

Sedan har de en väldigt tveksam bakgrund, men det finns det fler riksdagspartier som har. Exempelvis Vänsterpartiet som för inte alltför länge sedan hyllade socialistiska diktaturer och inte tydligt tog avstånd från våld som medel för samhällsomstörtningen. Så där vore ett samröre med (V) vara lika allvarligt som ett med (SD).

Nej, det är lite beklämmande att se den beröringsskräck som vissa personer har när det gäller SD, och vilka konsekvenser denna hållning får i deras agerande.

Lemne kommenterar till UNT

Och svarar Ergo samma sak

Barometern om drevet mot näringslivet

Uppdatering: Läs den mycket intressanta Lemne-intervjun av Behrang Behdjou i DN, där hon bland annat kommenterar Sverigedemokraterna

Utveckla utelivet i Uppsala

Igår provade jag hamburgarna på Dylan´s grill - här tillsammans med ägaren Dylan i Librobäck. Hans hamburgare har placerat uteköket som nummer ett på Tripadvisors ranking över matställen i staden (!) Och det är naturligtvis spännande med nya idéer för maten!

Vi behöver utveckla utelivet i Uppsala och därför skrev jag en motion om att förbättra för gatumat-serveringen i Uppsala.

Värna livets okränkbarhet

I DN deltar jag just nu i en debatt angående aktiv dödshjälp. Min tes är att vi inte ska ge oss in på det sluttande planet att tillåta läkare att hjälpa folk att ta självmord. När det gäller liv och död är det avgörande att vi diskuterar vilken värdegrund vi har och ska ha i vårt samhälle. Vi behöver en filosofisk diskussion om vad som är rätt och fel, och vad som ska vara rätt och fel.

Det är illavarslande att den här debatten förs, och Thomas Idergard tar faktiskt inte till överord i den debatt SMER höll i Almedalen i somras när han varnar för att den här typen av resonemang öppnar upp för att vi håller på att införa en fascistisk människosyn bakvägen (ca 1:10 in i klippet). När människolivet bara är ett objekt som man kan köpa och sälja, eller ge bort, ungefär som en soffa, ja då är vi definitivt ute på ett gungfly.

Tyvärr tror jag vi har kommit alldeles för långt från döden och döendet i vårt moderna samhälle. I bondesamhället var man närmre naturens gång, döden, livet och fortplantningen samt säsongernas kretslopp. Nu har vi liksom inte tid att låta döden ha sin gång. Att dö är ofta en väldigt utdragen process, ofta kopplad till demens och sjukdom. Min pappa var till exempel under nästan 20 år mer eller mindre präglad av MS innan han gick bort i början av 90-talet. Tyvärr fick jag inte vara med den skärtorsdagsnatt när han lämnade jordelivet, och inte heller senare samma sommar när min mor gick bort i en hjärtattack när hon redan låg på sjukhus för behandling för hjärtproblemen.

Mitt kanske första riktiga möte med döden var annars hos Bruderhof i England (då en del av den hutteritiska rörelsen) som jag besökte i 20-årsåldern. Det är ett slags familjekloster med rötter i 1500-talets anabaptism, där man också får ta hand om sina äldre och i det här fallet döende medlemmar. När jag var där låg en av de äldre männen för döden, och medlemmarna i kommuniteten turades om att vaka vid hans dödsbädd. En "lyx" som tyvärr få i vårt stressade samhälle idag kan unna sig.

Mitt engagemang för den palliativa vården (som även Elisabet Wennlund, Stockholms sjukhem företrädde i den ovan nämnda debatten) grundas naturligtvis i den filosofiska grundsyn jag beskriver i mitt DN-inlägg. Det sätt som vi tar hand om våra äldre ger en god bild över vilket samhälle vi har och vilka värderingar vi låter styra. Låt oss behålla det absoluta människovärdet som ledstjärna för vårt samhällsbygge!

Refugees Welcome

Förra veckan var jag en av talarna vid manifestationen Refugees Welcome, den största demonstrationen i Uppsala sedan 80-talet med mellan fyra och femtusen deltagare. Jag citerade Angela Merkel "Wir schaffen das" - Vi klarar det, och tog parallellen till flyktingkrisen i Europa efter andra världskriget där vi européer också har en del mörka fläckar exempelvis i mottagande (eller snarare brist på mottagande) av judar som överlevt förintelsen. 

Det kristdemokratiskt styrda Tyskland är ett föredöme i Europa, och vi hoppas förstås att solidariteten ska sprida sig även till övriga länder. Vi i Europa är rika, och vi klarar det - att hjälpa människor i nöd som söker sig till oss!

Samtidigt finns det naturligtvis en baksida med flyktingmottagandet. Det är fortfarande fler personer i Sverige som tycker vi ska ta emot färre flyktingar och inte fler. Därför är det så viktigt att vi vågar tala om HUR vi ska ta emot dessa människor - och där finns mycket övrigt att önska. DN påpekade på ledarsidan häromdagen hur viktigt det är att flyktingar som kommer får jobb så fort det bara går. Och att det kräver en uppluckring av arbetsmarknaden.

Det är just här det stora dilemmat uppstår i Sverige. Folk får gärna vara fattiga och ha det svårt, bara de inte är det här i vårt folkhemssverige. Jag tror att vi måste vara beredda att ompröva vår världsbild, och inse att i och med globaliseringen har världen flyttat in i lilla Sverige. Och med den även "klyftorna" - ett begrepp som används som vänsterns skrämselskynke. Speciellt för vänstern blir dilemmat så stort. Å ena sidan vill de öppna gränserna och visa solidaritet mot människor i nöd. Å andra sidan vill de inte ha några som helst klyftor i Sverige. Det innebär en olöslig ekvation, för vi kommer nämligen aldrig att kunna lyfta alla människor som kommer hit rakt in i en svensk levnadsstandard. 

Vi måste i stället skapa ett samhälle med drag från USA eller Israel - stater som bygger på immigration och där man gett en grundplåt (språket, pengar, mark och / eller utbildning) som sedan var och en får göra vad de kan av. En del lyckas och etablerar sig framgångsrikt. Andra slås ut och blir misslyckanden på samhällsbotten. Vi ska naturligtvis göra vad vi kan för att hjälpa så många som möjligt, men samtidigt måste här en mer realistisk människosyn få råda. Alla människor har något att bidra med, men det gäller att vi låter deras kreativitet få blomma ut och inte låser in dem i långvarigt bidragsberoende eller ett slags limbotillvaro i väntan på att byråkratins kvarnar ska mala. 

Tyvärr riskerar denna människosyn bli grunden för vänsterns svartmålande av den "onda" högern - se mycket läsvärda artikeln "Håll hjärtat varmt, men huvudet kallt" av SvD:s Ivar Arpi häromdagen. I dagens uppskruvade debatt finns det ju en risk att de som vurmar för flyktingmottagandet framställer sig själva som präktiga och goda, medan de som ifrågasätter och problematiserar demoniseras och stämplas som "onda". Och dessutom har vänstern som vanligt väldigt lätt att spendera andras pengar.

Nej, låt oss tillsammans arbeta för generositet och solidaritet med dem som behöver hjälp (som även Reinfeldt åter påpekar - se XP). I samarbete med resten av Europa. Och samtidigt vara beredda på att vi också måste komma att se mer av världen flytta in i det svenska finrummet.

Se även Ebba Busch Thor i Dagen

Översiktsplan för Uppsala kommun

Här beslutar vi i Kommunstyrelsen att skicka ut ett nytt förslag till Översiktsplan på samråd under hösten. Tyvärr så har den nya majoriteten redan i detta skede börjat ta steg mot en tillväxtfientlig politik som kommer att försvåra för Uppsala att kunna växa med 3000 bostäder per år som det tidigare rått stor enighet runt.

I den fördjupade översiktsplanen för Södra Staden är målsättningen att bygga upp till 25.000 bostäder i södra Uppsala, väster om Fyrisån. Det är då nödvändigt att infrastruktur och tillfartsleder är på plats. En sådan länk är den mot en ny pendeltågsstation i Bergsbrunna. Här har majoriteten valt att låsa sig till ett trafikslag, nämligen spårtaxi (s 85 i förslaget). Det är väldigt dumt att göra så, och speciellt i detta skede eftersom det betyder en begränsning för själva samrådet. Dessutom vill man inte längre ha med någon planering om flytt av reningsverket.

Kungsängen är en expansiv ny stadsdel på gångavstånd till nya resecentrum. På samma sätt skulle en pendeltågsstation i Bergsbrunna ge stora möjligheter att avlasta resecentrum och ge en bättre tillgänglighet till pendling för de södra stadsdelarna både på östra och västra sidan. Det vore ett stort misstag att inte planera för en fortsatt utveckling av dessa områden, och S MP och V lägger därmed en hämsko på utvecklingen av Uppsala!

Uppsala kan bättre

Hundra dagar har nu gått sedan jag tog över som Kommunalråd i Uppsala efter Ebba Busch Thor. Jag skriver i dagens UNT om några slutsatser och iakttagelser jag har kommit fram till när det gäller Uppsalas framtid.

Vi måste få ordning och reda i kommunen

Vi får inte vila på gamla lagrar

Vi kan kasta långbänkarna på sophögen

Vi måste komma bort ifrån ett gammaldags myndighets- och byråkratitänkande

Vi måste sätta näringslivet i första rummet

Det finns mycket att göra och på en del områden har vi kommit långt, på andra kortare. I går fick jag en väldigt god bild av vad som händer på innovationsområdet, där Uppsala Innovation Centre gör ett fantastiskt arbete i att utveckla nya företag och företagsidéer. Det bådar verkligen gott för Uppsalas framtid.

Men även inom den mer sociala sektorn finns många goda exempel. Ett fick vi idag av den nye färdtjänstchefen Josefine Åhrman. Hon visade på KPR (Kommunala Pensionärs Rådet) statistik över hur färdtjänsten fungerar. På bilden ser vi att 78% av färdtjänsten kommer när man beställt den, och 85% kommer fram i tid. Hon berättade också om allt strul som var i vintras vid omläggningen av färdtjänstsystemet, och om allt som nu gjorts för att komma tillrätta med problemen. Detta är ett tydligt exempel på hur viktigt det är att vi inte har ett tänkande där kommunen är en myndighet som ska uppfylla lagens krav gentemot patienterna, utan ett serviceorgan som ska göra allt för att få nöjda kunder! Naturligtvis utifrån givna ramar och kriterier, men jag tror det är mycket mer en attitydfråga än en resursfråga hur vi lyckas med vårt uppdrag!

Det har varit glest med uppdateringar på den här bloggen sedan jag tillträdde som kommunalråd. Det har delvis hängt ihop med att vi gjort en översyn över kommunikationen i stort. Även om jag startade den här bloggen som pappaledig landstingspolitiker, med lite friare uttrycksformer än ett kommunalråd, så kommer jag ändå använda den framöver som ett forum att dela mina personliga tankar och ge lite mer djuplodande glimtar av vad jag håller på med.

Annars går det naturligtvis bra att följa mig både på Facebook ( https://www.facebook.com/jonas.segersam )

Instagram och Twitter (båda @segersam) - även där med en lite mer personlig inriktning.

När det gäller den mer officiella delen börjar vi nu få bra ordning på vår hemsida ( http://wp.kristdemokraterna.se/uppsala/ ), men även kristdemokraterna i Uppsala har en egen sida på Facebook (Kristdemokraterna i Uppsala kommun - https://www.facebook.com/pages/Kristdemokraterna-i-Uppsala-kommun/783969528368300?fref=ts ), ett twitter- ( @UppsalaKD ) och ett instagramkonto ( @kduppland ).

Så det saknas inte kanaler att följa med i vad vi Kristdemokrater vill och gör. Gå in, gilla, ta del, och kom väldigt gärna med synpunkter! Vi behöver få fler som engagerar sig - för att Uppsala ska kunna bättre. Jag kommer gärna och besöker olika verksamheter och kommer som kommunalråd att ha ambitionen att lyssna, ta del av synpunkter och intryck, så att vi tillsammans kan arbeta för en bättre stad och kommun!

Almedalen i Kubik II

Nu börjar årets Almedalsvecka närma sig sitt slut. Av partiledartalen är Jonas Sjöstedt (V) och Jan Björklund (FP) kvar. Men i praktiken har nästan alla aktörer och deltagare packat ihop och åkt hem, många redan i onsdag / torsdags.

Vad beror det på? Jo som jag säger i intervjun med SVT nedan så har Almedalen starkt kommersialiserats på senare år.

Jag var här första gången 2006, inför Alliansen historiska valvinst, och redan då slog veckan alla rekord och upplevdes större än någonsin förut. Ändå var veckan då liten jämfört med idag med sina 3500 seminarium och otaliga mingel och möten. Jag har sedan varit här de flesta åren sedan 2006, men då som "medföljande" som haft huvudansvar för barnen eftersom min fru som ordförande för Haro ordnat seminarier och haft ett ansvar under hela veckan. Jag noterade efter några år att plötsligt var de flesta hus och debattplatser i centrala Visby "ockuperade" av stora företag, myndigheter (läs Maria Ludvigsson i SvD) och organisationer. Och de som åker hit gör det alltså i de allra flesta fall på betald arbetstid. Därför håller man igen på antalet dagar och i många fall blir det alltså bara måndag, tisdag, onsdag (motsvarande) man deltar. Den allra vanligaste frågan jag hört är "Vilken dag åker du hem".

För mig var detta alltså första gången jag haft möjlighet att delta hela veckan. Det har varit intensivt, men jag ser också vilka möjligheter som finns att, om man planerar och är aktiv, få träffa rätt människor, påverka, och också lära sig otroligt mycket. Jag bodde tillsammans med Alliansens gruppledare / kommunalråd i Uppsala kommun, vilket bland annat gjorde att vi kunde ha ett viktigt gruppledarmöte (se nedan) när nu Fredrik Ahlstedt är tillbaka i tjänst efter vårens föräldraledighet.

Jag deltog även i en debatt med Miljöpartiets Maria Gardfjell på 24UNT om vänstermajoritetens nedläggning av Omtanken och vårdnadsbidraget med mera, och det är just detta som är styrkan med Almedalen, att "alla" är här. Så hade t ex mina kollegor Mohamad Hassan (FP) styrelsemöte med Kommuninvest och Maria Gardfjell (MP) med föreningen Spårvägsstäder som för övrigt vårt parti tog initiativet till att vi skulle bli medlemmar i.

Det är förstås även givande och roligt att höra partiledarna - inte minst Ebba Busch Thors strålande debuttal (se t ex di.se: "En stjärna är född")! Det ger hopp om en vass opposition i Sverige som är beredda att ta över när S-MP-minoriteten allt mer krackelerar.

Jag kommer som sagt att återkomma med ett antal politiska initiativ utifrån de kontakter jag haft här nere, och jag tror att Uppsalaborna kommer gynnas av att vi politiker är aktiva gentemot nationella aktörer. Vi behöver dock bli betydligt bättre på detta, och jag ser fram mot att vi kommer att vässa vårt deltagande ännu mer inför kommande år. Dessutom behöver vi arbeta på olika sätt för att tillvara ta hela regionens intressen tillsammans med städer som Västerås, Eskilstuna och Nyköping. Redan i början av augusti kommer jag i Örebro träffa partikollegor från några städer i mellansverige!

Vill du läsa mer om vad jag gjort under Almedalsveckan går det bra att titta på instagram eller twitter (@segersam eller @kduppland / @uppsalakd) eller Facebook, inklusive KD-sidan

SCB och feminismen

SCB:s företrädare säger på seminarium i Almedalen att hon hoppas att vi har individualiserad föräldraförsäkring senast 2030 (visserligen "personlig åsikt")

När man ser Statistiska Centralbyråns tidning Källa:SCB och får höra att myndighetens "lathund" för kvinnor och män är typ obligatorisk läsning för Fi-aktivisterna kan man börja undra lite över opartiskheten.

Lägg inte ned Omtanken

I går fattade Äldrenämnden i Uppsala det ödesdigra beslutet att lägga ner Omtanken. Det är en enhet för vård i livets slutskede vid Palliativt Centrum i Uppsala.

För mig är det helt obegripligt hur detta har gått till. Det är bara ett par år sedan Palliativt Centrum invigdes under pompa och ståt av Ebba Busch Thor, och avsikten var att det skulle bli en spjutspets för den palliativa vården i Uppsala.

Nu har uppenbarligen revirstrider och svag ledning från vänstermajoriteten öppnat för denna förändring som enbart tycks vara utslag av en hastigt påkommen spariver.

Jag är inte mot förändringar, men att göra om Palliativt Centrum utan en nära dialog med landstinget är ett avgörande misstag, vilket vi också framhåller i vår artikel i UNT.

Processen i äldrenämnden har dessutom varit högst tvivelaktiv vilket föranleder mig att ställa en rad frågor i en interpellation till majoriteten som anmäls på måndagens kommunfullmäktige.

Uppenbarligen är detta ett utslag av vänsterpolitik när den visar sig från sin sämsta sida. En politik som säger att det är bättre att alla har det lika (dåligt) än att några får en lite bättre omtanke och vård. Något som jag anser högst etiskt berättigat när det gäller vården i livets slutskede, vilket också flera personer vittnar om bland annat i UNT.

Entreprenör sökes

 Platsannons: Entreprenör Sökes


FEBRUARY 11, 2013 BY RUDOLF   12 COMMENTS

Är du den vi söker?
Du är redo att ta itu med allt. Och då menar vi allt. Från att köpa kopieringspapper, städa och administrera, till att ta tuffa strategiska beslut. Du har en enorm drivkraft och räds inte att arbeta sena nätter om det behövs men vi kan tyvärr inte garantera övertidsersättning.
Du har ingen självklar semester utan ser helt enkelt till att jobba när kunderna kräver det – och det är dessutom ditt fulla ansvar att hela tiden skaffa fler.
Arbetar du tillräckligt bra kan vi eventuellt underlätta arbetsbelastningen med ytterligare personal. Vi har tyvärr ingen möjlighet att hjälpa dig att hitta rätt person, det är något vi anser ingår i dina arbetsuppgifter. Det är också ditt ansvar att se till att personen i fråga kommer igång med sitt jobb och blir lönsam. Vi har tyvärr ingen möjlighet att betala för den här anställningen, det är de pengar du genererar som måste betala personens lön, sjukförsäkringar, arbetsgivaravgifter, sociala avgifter, skatter och eventuella andra utgifter.
Det är även ditt ansvar att se till att moms, skatt och räkningar betalas in i rätt tid varje månad för att slippa onödiga juridiska följder – sköter du inte detta riskerar du inte bara ditt jobb – du blir av med det.
Tyvärr kan vi heller inte garantera att du får full lön om du inte lyckas med ditt arbete under en månad.
Vi räknar också med att du i princip aldrig är sjuk, det blir tyvärr för olönsamt för oss och i förlängningen riskerar vi att tappa kunder, något vi inte kan acceptera.
Vi ser även att du har goda kunskaper kring ekonomi, marknadsföring, sälj och samhället i stort. Stor vikt läggs vid personlighet och förmåga att bygga nätverk.
Välkommen med din ansökan!

Familjedagen 1 maj

I går demonstrerade vi för 11:te gången i Uppsala på första maj för Familjen (se artikel ovan i Dagen). Det var en mycket lyckad tillställning, och speciellt roligt var det förstås att höra Ebba Busch Thors första offentliga tal som Kristdemokraternas nya partiledare.

Hon slog, som sig bör, ett slag för föräldrarnas frihet att välja barnomsorg, något som vänsterregeringen och liberaler nu vill inskränka när de bland annat planerar att ta bort vårdnadsbidraget. Hon slog också ett slag för avdragsrätten för gåvor till ideella organisationer, något som Kristdemokraterna genomdrivit och som numera ger 1 miljard extra kronor i gåvor till organisationer som gör ett fantastiskt viktigt arbete.

Enligt en ny opinionsundersökning har vi också folkets stöd - 76% av föräldrarna tycker inte att det är politikerna som ska bestämma över hur de tar ut föräldraförsäkringen. Detta är något av grundbulten i Ebba Busch Thors, och kristdemokraternas, politiska program; att skydda svenskarna från klåfingriga politiska ovanifrånlösningar.

Naturligtvis ådrog sig vårt tåg som vanligt kritik. Vänsterpartiet målade nidbilder av KD-loggan på Vaksala torg, och i ETC skriver Mina Jakobsson att "medelklassen" inte alls bör få yttra sig på 1 maj, utan bara "arbetarklassen". Jag undrar lite stilla om jag är just "arbetarklass" eller "medelklass". Uppvuxen med en funktionsnedsatt ensamstående mamma som var hänvisad till arbete på "skyddad verkstad" har jag kanske gjort en klassresa då efter att ha studerat på universitet, men jag hoppas att vänstern tillerkänner även oss vita män i 45-årsåldern, som är både hetero och cis, rätten att få yttra oss och delta i samhällsbygget. Tyvärr ägnar vänstermedia sig ofta åt etikettklistrande, som t ex Maria-Pia Boëthius i samma tidning som häcklar Ebba Busch Thor för att stjäla Jesus varumärke för högerpolitik. Jag tror varken hon, eller många andra som under senaste veckan kritiserat partiet, egentligen har lyssnat på Ebba Busch Thors tal från rikstinget. Där tycker jag att vår nya partiledare på ett mycket bra sätt förenade den Kristdemokratiska solidaritetstanken med en sund kritik av vänsterregeringens misslyckanden. Hon valde visserligen att kalla oss "höger", något som jag dock uppfattar som enbart en koppling med alliansen utifrån att vi är ett icke-socialistiskt parti, vilket redan Alf Svensson konstaterade. Kristdemokraterna kommer aldrig att stödja en rå, känslolös kapitalism som utelämnar människor åt sig själva utan vi kommer med en dåres envishet att hävda betydelse av medmänsklighet, de små gemenskapernas (såsom familjer och föreningar) betydelse och behovet av solidaritet för vårt bygge av samhällsgemenskap. Men ofta känns det som att det mer är "högerdemonernas väderkvarnar" som vänsterns don Quijotar går till storms mot, och inte vad vi Kristdemokrater egentligen säger. Lyssna gärna på Ebba Buschs installationstal själv




Läs och hör också mer om 1 maj i Uppsala i
UNT
Sveriges Radio
SVT
SvD
Världen Idag

Regionfavorit i repris

Idag skriver min gamle bekante Ardalan Shekarabi på DN debatt om att vi ska genomföra den regionreform som stötts och blötts så mycket de senaste åren. Jag har ju skrivit ett antal gånger om detta här (se "Äntligen börjar kartritningen" 2011 och "21 blir 11" 2012), och tycker det är bra om nu den nya S-MP-regeringen äntligen kan ro detta i land. Inte så lovande kanske med tanke på att det återigen är landstingspolitikerna som får tillbaka bollen. Den har legat där länge utan något resultat.

Tror det är viktigt (som vanligt) att vårt eget län, Uppsala, är aktivt här. Jag tror att hela huvudstadsregionen skulle gynnas av ett samgående mellan Uppsala, Västmanlands och Sörmlands län. Vi får då en liknande region som i många andra europeiska länder såsom Frankrike (Ile-de-France), Tyskland (Brandenburg), Österrike (Niederösterreich) etc. Städer som Uppsala, Västerås och Eskilstuna har väldigt mycket gemensamt, framförallt närheten till Stockholm, och skulle kunna samarbeta betydligt bättre runt kollektivtrafik och infrastruktur, men även exempelvis sjukvård. Sedan får vi se hur det går med Gävleborg / Dalarna och Örebro / Värmland. Det är som sagt inget lätt pussel att lägga.

De stal våra barn

Så skriver Expressen idag - läs gärna mer där!

Här är länkar till artiklarna de senaste dagarna:
Danny och Elinore De stal vår dotter!
Lovisa: Ser det som ett rättsövergrepp
Märits son väntar på upprättelse
Henrik dömdes för grov misshandel
De fick sitt barn omhändertaget
Martin friades efter resning i HD
Friade men barnet får de inte tillbaka
Barnläkaren lämnar sin chefspost
Anna Bäsén - läkarna behöver nya riktlinjer
Granskningen som gör mig lika tårfylld som förbannad
De fick rätt mot skakläkarna
Biskopen: "Det är en katastrof för familjerna"
Läkarnätvärket ska skydda läkarna
Rök helt utan eld (Bäsén)
Skakvåldsdoktorns ånger
Avslöjande film skulle stoppas
Rapporten är helt nödvändig (Anna Bäsén) 

Se även Malou efter 10, den 10/3 som intervjuar Nan och Erik

Kommunalråd i Uppsala

Igår berättade Radio Uppland om att jag kommer att ta över för Ebba Busch Thor under hennes planerade föräldraledighet i maj.

Sedan jag senast skrev om partiledarfrågan har otroligt mycket hänt, och idag kan vi gratulera Ebba Busch Thor till det oerhört starka stödet av distrikten (bland annat Forssmeds hemmadistrikt Jönköping) och av en enig valberedning.

Vi kan nu se fram mot en "Kunnig, kompetent och klok kapten för Kristdemokraterna" som valberedningens ordförande Chatrine Pålsson Ahlgren uttryckte sig. Alf Svensson går i Expressen så långt som att tala om Ebba som en framtida statsministerkandidat.

Lukas Berggren ser det hoppfulla i att nu sossetidningen Aftonbladet ser rött. Och jag håller med - är det några som är "underlivsfixerade" är det RFSU och kvällspressen. Vi kan också konstatera att Eko-redaktionen lyckats göra det IGEN - ta upp halva intervjun med frågor som vänstermedia älskar att dra fram (liksom partiets motståndare) - men ekot får ett strålande svar av Blekinge Läns Tidnings Erik Hultgren "Ännu ett Ekot-haveri".

Se även SVT, Aftonbladet och gärna även den beskrivning som jag gett av Ebba i Världen Idag

Kan inte låta bli att också här lägga en länk om Ebba till min barndoms lokaltidning Värnamo Nyheter

Ulf Ekman i hetluften

På bilden ovan syns Ulf Ekman på den spårvagn i Göteborg där han kom till tro på Gud en majdag för snart 45 år sedan.

Han har sedan gjort en makalös resa, via studenprästarbetet i Svenska kyrkan, ledningen för Livets Ord under 30 år och nu sedan något år som nybliven katolik.

Förra veckan intervjuades Ulf Ekman av Anna Hedenmo  i "Min Sanning". Tyvärr blev det i långa stycken mer en politisk intervju, med tuffa och ihärdiga motfrågor, än ett porträtt av personen Ulf Ekman. Jag lämnar därför politiken och de svåra frågorna därhän här. När det gäller min syn på katolicismen och olika kristna kyrkor skrev jag ett inlägg i samband med nyheten om makarna Ekmans konvertering.

Det jag däremot tycker är intressant är just Ulf Ekmans personliga trosvandring, som började där på 5:ans spårvagn i Göteborg. Och en bra spegling av denna trosvandring kan vi göra i personen Göran Skytte. Han intervjuade själv Ulf Ekman 1990, något som blev en hållpunkt i hans egen vandring att bli en kristen, något man kan läsa mer om i boken "Omvänd" med flera böcker av Skytte.

I nedanstående klipp kan vi ser hur slående lika upplevelser Ekman och Skytte har av sina respektive omvändelseprocesser, även om de kom i väldigt olika skeden av livet.

Här är Ulf Ekmans bloggkommentar om programmet "Min Sanning"

Här är också en annan person som berättar om sin omvändelse, Thomas Idergard, tidigare MUF-ordförande mm.