Alliansens kapitulation

Lite tröttsamt kanske med ännu ett inlägg om den svenska regeringskrisen, men det som händer har och kommer ha stor betydelse för Sveriges framtid, nu senast genom "decemberöverenskommelsen".

Mikael Odenberg, förre försvarsministern, beskriver situationen ungefär som jag själv skulle gjort på DN debatt igår. Alliansen har kapitulerat. Även Christoffer Orméus, min partikamrat och ordförande för Föreningen Heimdal i Uppsala har ett bra inlägg på SvD Brännpunkt. (samt M-studenter)

Även om detta bara är en logisk konsekvens av det bud som Alliansen la fram på kvällen innan budgetomröstningen och i DN 9/12, som Löfven och regeringen alltså nu till slut har köpt, så är det lite tragiskt att se hur nöjda alla sosse-sympatisörer är och hur upprörda den majoritet av svenskar är som inte vill ha en vänsterregering som dikteras från (MP) och (V).

Det är viktigt att komma ihåg att det faktiskt finns en majoritet i riksdagen mot en rödgrön regering. Sverigedemokraterna försöker visserligen framstå som att de står utanför blockpolitiken, men i praktisk politik ligger de mer till höger än till vänster.

Även Kristdemokraterna försökte hålla denna utanförsställning länge, och först under 1980-talet började man definiera sig som ett icke-socialistiskt parti. I och med riksdagsgenombrottet 1991 tog man ställning som ett i praktiken borgerligt parti. Under 70-talet var det till och med så att M, C och FP drev aktiv kampanj mot KDS under devisen "rösta borgerligt", ganska likt dagens förhållande till SD alltså.

Så, summa summarum ser vi fram mot en situation när Alliansen kommer stärkt tillbaka. Men förutsättningen för framgång är att inte missa det starka folkliga missnöje som finns, både mot makten och mot politiker som är beredda att kompromissa med sin själ i syfte att behålla sina positioner. Vi måste ta detta missnöje på största allvar och visa att vi står på "verklighetens folks" sida, inte på kulturelitens och det politiska etablissemangets!

Alliansen tjänar på nyval

Ja, sent ska syndaren vakna. Enligt SVT har nu (S) inlett förhandlingar med Alliansen för att som det kan framstå undvika nyval. Som SVT-reportern Kerstin Holm påpekar i morgonprogrammet är det dock regeringen som mest önskar ställa in nyvalet - för de skulle ju därmed kunna säkra regeringsmakten för 4 år framåt. (Därav också Thorwaldssons utspel i veckan) Inte nog med att de förlängt sitt regeringsinnehav till mars, det finns tydligen fortfarande en tro att Alliansen ska HJÄLPA socialdemokraterna att regera!

För det första så betyder inte en Allians-vinst i valet i mars per automatik att SD kommer att fälla en Alliansregerings budget, eftersom det då förutsätter att det finns ett samlat rödgrönt motförslag att stödja. Och det kommer inte att hända.

För det andra så tror jag sannolikheten är hög att Alliansen faktiskt kommer vinna valet i mars. Med tanke på den röra som varit under hösten och Löfvens fruktlösa försök att splittra Alliansen så är det inte mycket att välja på för väljarna. Rödgrön röra eller ordning och reda igen. Kinberg Batra är ett oprövat kort, men hittills har hon visat prov på gott omdöme, och vi bör betänka att Allianspartierna sammanräknat aldrig haft så få mandat i riksdagen. Det finns alltså bara möjlighet att gå framåt när nu väljarna får chans att skärskåda alternativen lite bättre.

Så tack och lov verkar det inte ligga så mycket i samtalen (se SvD) som först rapporterades av (vänster-) journalister som förstås älskar den nya regeringen, som också har "kulturelitens" stöd.

Nej, det är ju bara så att Magdalena Andersson fattar den utsträckta handen från Alliansen, som de erbjöd redan i DN-artikeln 9/12. Jag tycker det är storsint att erbjuda förhandlingar till en regering som uppenbart inte klarar att genomföra sin politik.

Ebba Busch Thor stoppar Kalle Anka

Ja, om man saknade källkritik kunde man liksom radiokanalen RIX FM gå på den fejkade nyheten att Ebba Busch Thor (KD) skulle ligga bakom att Kalle Anka på julafton skulle sluta sändas, skriver Metro. Kul nyhet som lär oss lite om vikten av källkritik på internet :)

Integration inte en rättighet

Jag välkomnar Göran Hägglunds artikel om flyktingmottagandet i DN igår. Självklart blir han genast anklagad, genom guilt by association, för att gå SD:s ärenden, men då har man inte läst artikeln.

Kristdemokratisk ideologi bygger på solidaritet och humanism grundad i den kristna etiken. För oss är det självklart att hjälpa människor i nöd. Därför kommer vi alltid att gå emot dem som vill att Sverige ska göra avsteg från internationella asylöverenskommelser. En människa i nöd är alltid välkommen till Sverige.

Som jag avslutade min förra artikel om SD och rasismen så är dock frågan hur mottagandet i Sverige ska se ut och hur vi löser integrationen.

Som framgår av artikeln är vi positiva till att människor kommer hit, och lyckas integreras i det svenska samhället. Vi behöver fler som jobbar och bidrar till den gemensamma välfärden, inte färre. Människor är nämligen grundläggande en tillgång, inte en belastning! Därför är det så bra att underlätta för asylsökande att kunna få ett arbete i Sverige, som här görs genom lägre skatt för denna grupp.

Men, är det så att människor fått den hjälp de tillfälligt behöver och kan åka tillbaka till sitt hemland, ja då gäller ju inte asylrätten. Därför är det ett bra förslag att ha ett tidsbegränsad uppehållstillstånd under tre år. Och också att förenkla migrationsverkets handläggning så att människor som kommer från "säkra länder" kan tas ur kön för verkligt asylsökande.

Problemet i Sverige är hur vi hanterar insikten om de globala orättvisorna när våra gränser alltmer öppnas upp. Då kan man hamna i ena diket och som SD kräva att gränserna ska stängas så vi slipper se eländet (OK att människor är fattiga bara vi slipper se det), eller det andra diket och som vänstern kräva att alla människor ska komma hit och omgående lyftas till normal svensk levnadsstandard. Denna hållning är ekonomiskt ohållbar och bygger på ett felaktigt rättighetstänkande där det både är en rättighet att få bo i Sverige, en rättighet att utan egna ansträngningar bli integrerad, liksom det också är en rättighet för alla att få jobb och/eller försörjning av staten. Nej, mänskliga rättigheter är något annat, och det är dessa grundläggande rättigheter (rätt till liv, till frihet, till värdighet och människovärde) som vi behöver arbeta för, inte vänsterns påkletade omhändertagande "rättighets"-retorik.

Bra av Lena Mellin i AB 
SvD:s Fredrik Johansson ser förslaget som en bra förlängning på Reinfeldts "öppna era hjärtan"-tal
Naturligtvis sågas förslaget av "kultureliten och kulturmarxisterna" i form av Åsa Linderborg, samt av MP:s Jabar Amin
En av de kanske mest flagranta sågningarna står Hanna Fahl för, och det förvånar mig att en tidning som DN släpper in ett så politiserat inlägg från en av sina journalister. Den innehåller mycket tydlig vänsterretorik med "minskade klasskillnader" och starka sympatier för Rossana Dinamarca, allt understruket med en svordom... Hade en journalist tagit lika tydligt ställning för sverigedemokraternas världsbild, ja kanske t o m kristdemokraternas, så hade för det första krönikan aldrig publicerats och om så skett hade det sannolikt föranlett omplacering.
Hägglund i Aktuellt

Är sverigedemokraterna rasister?

I denna debatt anklagar vänsterpartiets Rossana Dinamarca SD för att vara rasister, och Sverigedemokraten Björn Söder svarar med att påpeka att han skulle kunna kalla V för att vara kommunister, något som enligt honom stämmer, till skillnad från att SD=rasister.

Jag trodde bara det var F! som kallade SD för rasister, något de inför gårdagens kommunfullmäktige gjorde i ett brev till oss andra i fullmäktige med syfte att vi skulle rösta på deras kandidat framför SD:s i valet till socialnämnden i Uppsala (där för övrigt jag själv blev invald som ersättare). Men även Jonas Sjöstedt och R Dinamarca har alltså gjort samma koppling.

Jag tycker man ska vara försiktig att klistra etiketter på andra, speciellt sådana som personen / personerna i fråga inte själva anser stämma.

Men jag måste säga att jag blev lite fundersam i går utifrån debatten i kommunfullmäktige, kopplat till den intervju i Dagens Nyheter (av Niklas Orrenius, läs här) där Björn Söder hävdade att judar och samer inte ingår i "den svenska nationen".

Det jag reagerade på i sverigedemokraternas retorik i kommunfullmäktigedebatten är det konsekventa användandet av ordet "assimilation" i stället för "integration". Vi beslutade bland annat i går om att öka (fördubbla till ca 150) antal boendeplatser för ensamkommande flyktingbarn i Uppsala. Och då kom gång på gång detta begrepp upp.

Jag kan inte låta bli att associera till judarna i Europa i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. De betecknades ju ofta som "assimilerade", när de anpassat sig till den tyska eller europeiska livsstilen, och även i många fall konverterat, och ofta inte hade några andra band än sitt ursprung till den judiska identiteten. I Tyskland grävde man dock upp detta ursprung och de blev, trots att de gjorde allt för att passa in, ändå anklagade för att inte vara riktigt tyska. Med de tragiska konsekvenser som vi alla känner i form av förintelsen.

Ett resonemang där man definierar "svenskt" som t ex talar svenska, upprätthåller svenska traditioner och värderingar (vilka de nu är) är den nationalism som är en viktig del (roten faktiskt) i sverigedemokratisk ideologi. Problemet med denna nationalism är att den öppnar för en uppdelning av människor i "vi" och "dom", och jag förstår faktiskt Rossana Dinamarcas markering att "du är inte min talman", även om jag tycker det är högst olämpligt att demonstrera på det sättet i riksdagens kammare. För hon upplever att konsekvensen av den sverigedemokratiska nationalismen är att hon, som sydamerikan, inte är riktig svensk (förutom alla politiska bottnar som vänsterpartist förstås).

Detta är ett problem i Europa där nationerna sedan 1900-talets början bildats som nationalstater, med en visserligen förståelig koppling till språk och folk, men ofta med en inskränkt och exkluderande syn på främlingar.

Jag tror att vi måste låta svenskheten omdefinieras så att vi får en modernare syn på vad en svensk är. En syn som står närmare den amerikanska där det är konstitutionen, medborgarskapet och den amerikanska friheten som är den sammanhållande värdegemenskapen.

Vi kan som svenskar absolut vara stolta över allt svenskt (vad nu det är), men jag kan inte låta bli att fundera över om jag som är mer eller mindre halvfinne, med denna extremnationalistiska syn, ska börja oroa mig över att riskera bli repatrierad till Finland. Trots att släkten invandrade till Värmland på 1600-talet. Jag har ju faktiskt lärt mig en del finska (både av släkten och i Finland), ser upp till det finska skolsystemet och är dessutom ganska tystlåten. Då är jag kanske inte riktigt "assimilerad" med sverigedemokraternas måttstock!?

Nej, jag kallar mig gärna nationalist, men det är en nationalism som ser andra människor som flyttar hit snarare som en tillgång än som ett hot.Och jag håller med Fredrik Reinfeldt om att vi har gott om plats, och med vår rikedom kan hjälpa många människor i nöd. Sedan får vi naturligtvis fundera på hur vi ska förhålla oss till människor från andra länder, och hur vi på olika sätt ska integrera dem som kommer. Till och med Björn Söder talar ju om en "öppen svenskhet" och det är ju i alla fall ett bra första steg. Jag får dock be att återkomma om detta.

Övriga länkar:
Lena Posner Körösi i DN
Avgångskrav mot Björn Söder
Intern SD-kritik mot Björn Söder
Rossana Dinamarca försvarar kommunismen

Se gärna detta upplysande klipp från norsk TV (via interastistmen), där bl a Björn Lindahl (på slutet) beskriver både skillnaderna mellan Sverige och Norge, och dilemmat i svensk invandringspolitik:

Budget för Uppsala kommun

Idag har vi debatterat budgeten för Uppsala kommun i fullmäktige. I Ebba Busch Thors frånvaro har jag företrätt Kristdemokraterna som vice gruppledare. 

Tyvärr ser det inte ut som vi i Alliansen får igenom vår budget här som vi fick i riksdagen, utan Uppsalaborna får dras med konsekvenserna av den rödgröna. 

Det finns några bra punkter i de rödgrönas förslag, men problemet är att det i första hand präglas av tomma ord. Genom att skriva in tillräckligt många "rättvist" (S), "jämställt" (V) och "hållbart" (MP) tror man att man tryggat Uppsalas framtid. Men Alliansens förslag är överraskande nog det som bäst tycks trygga Uppsalabornas välfärd. Jag ska här beskriva varför Alliansens budget är bäst.

Vi lägger en budget för solidaritet. Alliansen lägger 30 mnkr mer på äldreomsorgen vilket ganska precis motsvarar kostnaden för ett nytt vårdboende, som för övrigt redan håller på att uppföras i Gottsunda och alltså ser ut att komma att sakna finansiering. I och med att de rödgröna sparar pengar på äldreomsorgen som de anser ha ett överskott finns det en risk att vi kommer tillbaka till situationen 2006. Då stod 200 äldre  i kö till äldreboende och Akademiska sjukhuset hade stora problem med överbeläggningar på grund av alla utskrivningsklara äldre som inte kunde få en placering i kommunen. Genom att ta bort rationaliseringskrav och kommunalisera 6 fristående drivna äldreboenden riskerar kostnaderna, som under 8 år kraftigt reducerats, att skjuta i höjden igen.

Vi lägger också en budget för trygghet, trygghet för kommande generationer. De rödgröna försäkrar förtjänstfullt i debatten att de kommer behålla valfrihet för föräldrar, barn och äldre till förskolor, boenden och skolor. Och de har också skrivit in att de vill slå vakt om familjeperspektivet inom socialtjänst med insatser på hemmaplan, som förebygger onödiga placeringar. Visst skolan är viktig, men det är i familjerna som vi måste se till att hjälpa föräldrar och barn att få livspusslet att gå ihop. Föräldrar har huvudansvaret för barnomsorgen, något de rödgröna nu begränsar genom att ta bort det vårdnadsbidrag som är ett litet steg i att utjämna orättvisan mellan dagissubventionen och den insats som föräldrar själva, eller t ex morfar och mormor gör om de väljer att organisera barnomsorgen själva. Kristdemokraterna har också jobbat för mindre grupper i barnomsorgen, något som nu också Riksdagen stödjer med 50 mnkr genom den antagna alliansbudgeten. Därigenom stärker vi kvaliteten i barnomsorgen. Vi vill också utveckla föräldrarådgivning och familjeterapi. Här måste finnas resurser och valfrihet för dem som söker hjälp, något som på sikt kommer ge bättre trygghet för det uppväxande släktet.

För det tredje lägger vi en budget för tillväxt. Trots "byggboom" byggs det ändå för lite i Uppsala. Även här har den nya majoriteten några positiva skrivningar. Bland annat talar man om möjligheterna för spårväg, något som är bra att utreda förutsättningarna för. Men under Alliansens ledning har redan väldigt mycket gjorts för spårtrafiken. SL-pendel, storregional trafikhuvudman, Upptåg, miljövänlig kollektivtrafik, beslut om utredning av Aroslänken (Uppsala-Enköping), med mera. Återstår att utveckla exempelvis tågstopp i Bergsbrunna och Vänge.

Det blir spännande att följa resultatet av den rödgröna budgeten, men jag befarar att vi kommer att få se kostnaderna skjuta i höjden, föräldrarna och barnen få det tuffare samt äldre vänta på boendeplatser.

Mot detta står Kristdemokraternas, och Alliansens, stabilitet, trygghet och solidaritet!

DN ger fel bild

Dagens Nyheter låter sig luras av Aftonbladets rapportering att "Löfven var beredd att ge Alliansen ministerposter". Detta är en del av en mycket missvisande och felaktig bild som media målar upp.

Det var nämligen aldrig så att Löfven ville, eller vill, samarbeta med Alliansen. Hans strategi har i stället hela tiden varit att splittra Alliansen och söka samarbete med enskilda borgerliga partier.

Men, tack och lov, så har Alliansen ett gott samarbete alltsedan 2005. Ett samarbete som hållt till regeringsmakt under två långa mandatperioder.

Tacka för att (S) vill försöka bryta upp detta, eftersom deras gamla strategi att utifrån statsministerposten och regeringsmakten spela ut samtliga andra mindre partier mot varandra, och därmed kunna behålla makten.

Nej, om Löfven menar allvar med att samarbeta med Alliansen, då borde ju (S) kunna tänka sig att stödja en Alliansregering!? Det är ju ett framkomligt sätt att få en blocköverskridande överenskommelse, men kräver naturligtvis vilja till politiska kompromisser.

Det blir annars högsta formen för dubbelmoral att tala om en utsträckt hand. Om förutsättningen till handslag över blockgränsen bara gäller om Löfven är statsminister men inte när Alliansen bildar regering.

"inte oppositionens uppgift att lotsa igenom budgetar"

"– När vi har haft socialdemokratiska minoritetsregeringar så har vi sett till att vi har majoritet för våra förslag i riksdagen. Vi har förankrat dem via samerbeten med centerpartiet, vänsterpartiet och miljöpartiet. Det har den här regeringen totalt brutit den praxisen och lägger förslag som det inte finns majoritet för. Det är tyvärr inte oppositionens uppgift att lotsa igenom budgetar, säger Magdalena Andersson (S)"

Ja, så lät det enligt Aftonbladet för ganska precis ett år sedan. Ibland är det bra med lite historiskt perspektiv. Regeringen Reinfeldt lyckades som minoritet lotsa igenom sin politik i riksdagen under fyra år, regeringen Löfven inte ens tre månader. Och förutom budgetnederlaget kommer förstås alla andra nederlag såsom nej till att införa stopplag mot LOV eller nej till att avskaffa vårdnadsbidraget, mm.

Magdalena A står uppenbarligen fast vid det hon då sa eftersom detta togs upp i samtalen med Alliansen på tisdagkvällen (se Expressen) - och då får man naturligtvis ta konsekvensen av detta. Vilket regeringen nu gjort.

Toppa laget

Nu gäller det att toppa laget för att vinna valet 22/3! Det gäller Alliansen i stort, men det gäller Kristdemokraterna i synnerhet.

Det var ju inte så oväntat att de rödgröna fick kasta in handduken, jag har ju själv trott att Alliansen skulle vinna, och påpekat att Löfven hade tagit på sig själv ett omöjligt uppdrag. Nu finns chansen för Alliansen att från underläge visa att vi är ett reellt, laddat och starkt alternativ för stabilitet och tillväxt i Sverige.

Nu gäller det att sluta käbbla och vara positiv. Alliansens företrädare med Annie Löf i spetsen har varit föredömligt tydliga med att det är Löfven som regeringsbildare som har det fulla ansvaret för att få igenom den politik han försäkrade talmannen att han skulle få igenom när han tackade ja till att bilda regering. Nu har det visat sig att detta löfte, som så många andra från S-MP regeringen visade sig vara tomt.

Det har blivit lite av ett "blame-game", det vill säga man försöker skylla på varandra att det gått som det gått, och jag tycker det är ganska slående hur svårt en del journalister har att dölja sin besvikelse över att inte Alliansen "hjälpt" den nya fina röd-gröna regeringen att sitta kvar (t ex Niklas Wahllöf i DN).  Men vad skulle Alliansen göra? En del tycks ju nästan mena att de borde lagt ner sina röster när det gällde den egna budgeten - otroligt nog.

Nej, som sagt, det gäller nu att skicka fram Alliansens allra bästa företrädare och för Kristdemokraternas del är det ju ganska klart vilka som är personer som förmår samla röster. Förutom partiledaren är det otroligt viktigt att personer som Andreas Carlsson, Magnus och Mikael Oscarsson, Lars Adaktusson och Ebba Busch, av vilka de senare dock inte är riksdagskandidater, används i valrörelsen. Ebba har f ö idag medverkat i SVT:s Rapport. Genom att visa att vi är ett fräscht, hungrigt alternativ, som kan ge Sveriges familjer en bättre vardag, så kan Kristdemokraterna och Alliansen ha goda chanser att göra valet 22/3 till en framgång! På så vis kan vi få tillbaka stabiliteten i Sverige.


Några medieklipp
Radions studio ett
utländsk media sammanställd av DN
SvD
UNT
AB
XP
Metro

Taggade företrädare avgörande för framgång

 

Idag presenteras (nya?) moderaternas eftervalsanalys på DN Debatt. Mycket klokt skrivs av Wallmark och Nilsson, till exempel hur viktigt det är att ställa om partiorganisationen när man är i regeringsställning. Att bli identifierad med makten, och låta ett parti uteslutande styras från regeringskvarteren är förödande på sikt. Det är också uppfriskande med den självrannsakan som finns, något som bäddar för en positiv förändring. Tyvärr saknas något av denna sjukdomsinsikt på en del andra håll inom Alliansen.

Jag tror dock att Wallmark/Nilsson, som de lojala partiföreträdare de är, missar den viktigaste orsaken till moderaternas, och därmed Alliansens valnederlag. Detta tycker jag blev väldigt tydligt precis efter valet när bland det första som skedde var att Reinfeldt och Borg båda valde att helt kliva av och i praktiken lämna politiken för annat. Det visar att de innerst inne inte var, eller är, tillräckligt taggade för att ta över i ledningen för en ny period med Alliansregering.

Jag tror också detta var vad väljarna kände av - det fanns inte tillräckligt driv, visioner och energi från moderatledningen (och till stor del även övriga partiledningar inom Alliansen) för att det skulle kännas som att det skulle betyda något nytt och positivt för Sverige.

Man kan kalla sig "nya" hur mycket som helst, men när man inte förmår förnya även med personer som är laddade och tända, ja då blir det bara tomma ord.

Reinfeldt och Borg har gjort en fantastisk insats för Sverige, inte minst för vårt lands ekonomi, men jag tror vi hade vunnit på att de hade lämnat över till nya krafter redan innan valet. Nu hävdar en del moderater att det fanns inte så många alternativ, men som jag tidigare skrivit finns det visst bra företrädare som skulle kunna kliva fram och skapa ett förtroende för framtiden. Nu får detta ske under en tid i opposition, och det är naturligtvis inte heller det sämsta sättet att göra det på. Men den framtida framgången hänger på att Allians för Sverige förmår i första ledet ställa fram just de personer som förmår ge ett positivt och trovärdigt ansikte åt en politik som förnyar och utvecklar Sverige!

Se även DN-kommentar

Polisanmälan mot Uppsalaläkare

Idag skriver jag med Lennart Koskinen, Gunnar Ågren, Peter Althin och Annelie Enochson en debattartikel i GP om skakvåld. Det är viktigt att säkerställa rättssäkerheten för familjer som anklagas för att ha misshandlat sina små barn, för är det inte sant att de har gjort det kan de drabbas otroligt hårt av samhällets dom.

Detta visar inte minst några artiklar i UNT sista dagarna. "Uppsalaläkare oeniga om barnmisshandelsdom" och "Uppsalaläkare utreds av landstinget". Oisín Cantwell skriver om detsamma i Aftonbladet, och upplyser även om att läkaren idag också polisanmälts för mened. En bra uppföljning av hans krönika för någon vecka sedan om hur mycket lidande staten kan utsätta en människa för.

Mycket kretsar därmed runt Akademiska sjukhuset här i Uppsala och dess barnskyddsteam. Idag blev ett förslag till beslut i Hälso- och Sjukvårdsstyrelsen 17/11 offentligt. Där ser vi att kritiken, som bland andra vi från RFFR framfört ("intresseorganisationen" i beslutstexten, § 191) nu leder till att landstinget inte väljer att permanenta barnskyddsteamet utan att utreda det ytterligare. Det är bra. Precis som vi skriver i vår artikel i GP är det ytterst viktigt att samhället går till botten med de brister som finns!

Uppdatering: Nu har även Magasinet Filter sammanfattat vad som hänt efter det att de som nästan första media publicerade en "grävande" artikel i vintras, som kanske var genombrottet i media för ett ifrågasättande av den märkliga skakvåldsdiagnosen (se ett tidigare inlägg här).

Miljöpartiets tomma satsningar på storstaden

Det är nästan så att jag tycker lite synd om nye kulturministern Bah Kuhnke (MP). Ty när kultureliten rycker ut samfällt mot politiken är det inte som vid recensioner av konserter, konstutställningar eller böcker - att man ska ge både ris och ros. Utan i stället får vi se en totalsågning, exempelvis som här ovan av Expressens Jens Liljestrand. Eller Björn Wiman som i DN sågar hennes bara några timmar gamla publicering med "balanserande på pekoralets brant".

Nu är ju naturligtvis deras kritik till stor del berättigad - vad har kulturen för central roll i ett "ekologiskt samhälle"? Samtidigt så har hon ju faktiskt ett budskap om att regeringen jättesatsar (flera hundra miljoner) på kultur.

Men även detta innehåll behöver skärskådas. Kanske görs inte detta av kultureliten eftersom de är del av samma storstadsklick som ledande miljöpartister.

Det är nämligen så att kulturbudgeten mycket tydligt avslöjar MP:s roll som ett parti för människor i storstäder (främst Stockholm). Människor som gärna slinker in på ett gratis museibesök, utan att behöva rädas vargens som stryker runt knuten, och som inte drabbas av höjd bensinskatt som medverkar till utarmningen av en redan utarmad svensk landsbygd.

Den enskilt största satsningen är ju vad jag förstår just borttagandet av entréerna på de statliga museerna. Nu låter ju det vackert, men med tanke på att 19 av de 23 statliga muséerna är lokaliserade just till Stockholm så blir denna satsning väldigt ensidig, och förstärker den skevhet som redan är så stark.

Just tendensen till Stockholmscentrering illustreras ju väldigt tydligt med nyheten häromdagen att Moderna Museet i Malmö skulle vara underfinaniserat, till skillnad från museet i Stockholm. Hur kan en statlig myndighet ha mage att klaga över detta, när verksamheten (antar jag) i Stockholm är helt statsfinansierad, medan man i Malmö för stöd både av Malmö stad och av region Skåne!?

Längre än till miljonprogrammen i förorterna kommer inte regeringens politik, för när det gäller stödet till kulturen ute i landet så skär man i stället ner anslagen (anslagen i kultursamverkansmodellen minskar med ett antal miljoner)! Skulle man vilja få en utväxling genom kultursamverkansmodellen så hade varje satsad krona från staten säkerligen gett även ännu större stöd från regionerna och i vissa fall kommunerna. Men nej. Om alla muséer ute i landet vill sänka sina inträden, ja då tänker i alla fall inte regeringen bidra till det. Eller om man vill satsa på annat som kan nå ut till vanligt folk, som inte har möjlighet att ta tunnelbanan in till medeltidsmuseet utan är hänvisade till något av våra många kulturella arv ute i landet som sjöfartsmuséet i Göteborg, eller Selma Lagerlöfs Mårbacka, eller Uppsala högar och Linnés Hammarby i Uppsala (de två sista exemplen har visserligen idag statlig finansiering men i alla fall ett av fallen försöker staten nu dra sig ur detta).

Nej, jag håller på Alliansen som senast i går på mitt första möte med Uppsala kommunstyrelse inte fick gehör från bland andra Miljöpartiet när det gäller att uppmärksamma även Uppsala stads omland, landsbygden i kommunen som viktiga för utvecklandet av besöksnäringen.

Sverige i dåligt sällskap

När Sverige nu erkänner Palestina så hamnar vi i dåligt sällskap. Det är världens diktaturer och skurkstater som står med bland de som hittills erkänt staten, medan de västerländska demokratierna hittills har undvikit detta.

Orsaken är naturligtvis att Palestina fortfarande är omstritt och att man både kan ifrågasätta om det finns en legitim regering och kontroll över territoriet. De palestinska territorierna plågas av omfattande korruption, utbredd arbetslöshet (ca 30%) och åtminstone 30% av BNP utgörs av utländskt bistånd, på Gaza är 80% av befolkningen beroende av bistånd.

Hela Palestina-projektet är ett misslyckande för demokratierna i Väst - genom sin missriktade intervention har man skapat ett beroende som indirekt gett legitimitet till våldet mot Israel, bland annat de två intifadorna som förstört det tidigare relativt goda samarbete som funnits mellan de Israeliska och Palestinska folken.

Grundläggande är det dock det palestinska styret självt som genom sin bristande demokratiska förankring och genom bristen på respekt för mänskliga rättigheter bäddar för det palestinska folkets olycka. I stället för våld och hat borde man acceptera Israel som den demokratiska, visserligen judiskt dominerade, stat det är och genom en fredlig samexistens ta del av det välstånd som Israel har fört in i regionen. I Israel ligger t ex BNP/invånare på 30.000 USD, att jämföra med knappt 1.000 USD i de palestinska territorierna.

I Israel är det fullt möjligt för den arabiska befolkningen att både vara medborgare och delta i samhällsbygget, något som i dagsläget skulle vara omöjligt för judar i en palestinsk stat.

Margot Wallström hänvisar till erkännandet av Kosovo, något som jag också kritiserade på denna blogg. Bättre att låta bli att göra fel än upprepa dem igen! Sverige borde ägna sig åt demokratiutveckling och mänskliga rättigheter för dem som är villiga att ta emot den hjälpen i stället för att tvinga sig fram enligt en egen vänsterpräglad utrikespolitisk agenda. Att det är i första hand ett politiskt beslut erkänner ju Wallström själv - det är "ett speciellt fall [med] starka politiska argument för ... ett erkännande"

Israels Utrikesminister Lieberman påpekar att situationen i mellanöstern är betydligt mer komplicerad än självmonterade möbler från IKEA (Jerusalem Post)

DN 
SvD
Dagen

Från Landstinget till Kommunen

I går måndag var jag med på mitt sista möte i Landstingsstyrelsen, där jag suttit nästan 10 år, sedan början av 2005.
Vid mötet lämnade Erik Weiman (M) symboliskt över ordförandeklubban till Börje Wennberg (S), som är "i farans riktning" att bli ny ordförande i Landstingsstyrelsen.

 

Senare på kvällen hade jag mitt första möte i Kommunfullmäktige där jag nu blivit invald. Även där skedde en symbolisk klubböverlämning från "åldermannen" i KF Gunnar Hedberg (M) till den nyvalde ordföranden Carl Lindberg (S). På bilden syns även vice ordförande Alf Karlsson (MP) och Magnus Åkerman (M).

Jag fick också äran att väljas som ledamot i kommunstyrelsen, efter en sluten omröstning där FI förlorade till SD när det gäller den 15:de platsen i styrelsen. Ebba Busch Thor blev återvald som kommunalråd och jag kommer i och med min roll i kommunstyrelsen arbeta för att stödja henne i den rollen, och vara med att bredda Kristdemokraterna och föra ut vår politik i vår nya oppositionsroll i Uppsala.

UNT har skrivit om detta

Genombrott för felaktigt dömda

Idag har HD kommit med domen i det mål jag följde på plats för några veckor sedan. En pappa från Västsverige frias nu från anklagelserna och tidigare domar om att han skulle ha skadat sitt barn genom att skaka det. Tack och lov för det - det kan komma att, som DN påpekar, innebära att många andra familjer som på liknande sätt drabbats av dessa anklagelser nu kan få lite hopp i en annars mycket mörk tillvaro.

Saken är ju den som jag tidigare beskrivit att på grund av den diagnos som nu HD säger att "Det kan konstateras att det vetenskapliga stödet för diagnosen skakvåld allmänt sett har visat sig vara osäkert", så har flera familjer fått sina barn omhändertagna, i vissa fall mer eller mindre för gott, har föräldrar suttit i fängelse, i bland flera år, och har ännu fler anklagats och få stå ut med att stämplas som misstänkta barnmisshandlare av socialtjänst och omgivande samhälle, även om de inte blivit dömda i rätten. Detta är naturligtvis helt fruktansvärt och en rättsskandal utan dess like. Ja, jag skulle påstå mycket värre än Thomas Quick-skandalen som ju "bara" drabbade en person.

Nu ser jag fram emot att alla dessa personer ska få upprättelse, bland annat pappan från Flen som just nu (onsdag-fredag) sitter i rättegång i Svea Hovrätt. Han har för övrigt suttit häktad sedan i mars, med restriktioner fram till sommaren, något som i sig är horribelt. Men som statsrådet Ygeman (S) tycker är bra tydligen...

Vi kommer inom RFFR där jag är ordförande att göra vad vi kan för att hjälpa alla dessa familjer varav många är medlemmar hos oss.

Aftonbladet

Cantwell
Expressen
SVT

Dagens Juridik

SvD

KvP

SVT Hallandsnytt

I dagishysterins Sverige

I morse fick vi på P1 morgon höra Jessica Rydz som berättade om hur hon 1994 på uppmaning av Posten skrev ett brev till sig själv om 20 år, något som nu Postmuseum i urval kommer att ställa ut i november. Det som grep Jessica mest var att hon då skrivit att hon, om hon får barn, måste prioritera dem och undvika en del av hennes dåliga erfarenhet av dagis som liten, något som hon också senare gjort i livet.

I Sverige ställs alltför många småbarnsföräldrar, och särskilt mammor, inför dilemmat att kastas ut i arbetslivet innan de känner att deras småbarn är riktigt mogna för det. Arbetslinjen som Reinfeldt-regeringen drivit har varit bra, men på detta område har det gått lite till överdrift (se mitt tidigare inlägg om vårdnadsbidraget). Det är nämligen en otroligt viktig insats som föräldrar till små barn gör för att fostra dem, ge dem trygghet, närhet och därmed en bra start i livet.

Ett annat vittnesbörd om detta fick jag i fredags när jag besökte Haros viktiga konferens om familjen. Där berättade en mamma under lunchen om hur hon tagit upp det här med barnomsorgen med sin chef i ett medarbetarsamtal. Hon har själv gått Handelshögskolan, och var ute i karriären, och hennes chef naturligtvis lika så. När frågan om barn och familj kom upp blev resultatet att hon fick trösta sin chef som inte kunde hålla tårarna tillbaka för att hon själv tyckte det var så konfliktfyllt att få ihop livspusslet med karriär, barn, mammaroll och allt annat.

Jag har också på öppna förskolan fått uppleva hur mammor beskriver hur de pusslar med föräldrapenningsdagarna för att i det längsta skjuta upp dagisstarten. Men när dagarna är slut så ska man ju börja jobba, så är det bara.

Problemet, som Ulla Waldenström också tog upp på seminariet i fredags, är att det finns på tok för lite forskning om vad det svenska dagisexperimentet egentligen har för konsekvenser. I dag går 84% av barnen 1-5 år förskola. Sedan maxtaxan infördes 2002 har ingen utvärdering gjorts av vilka konsekvenser den (eller förskolan) haft för barnen, bara hur den påverkat tillgänglighet och utbudet av arbetskraft.

Ulla Waldenström, professor vid Karolinska institutet, har skrivit en bok "Mår barnen bra i förskolan" där hon "understryker bristen på studier av förskolans effekt på barn. Det förefaller som om vi, föräldrar, röstberättigade och politiker, helt enkelt inte vill veta så mycket om hur barnen har det på dagis"

I vår verksamhet Föräldrakooperativet Ekoxen har vi under hösten haft föräldramöten i våra tre grupper Storvreta, Vaksala och Sävja. Jag har där berättat om vår höga kvalitet, och om den pedagogik som vi kallar relationsbaserad, det vill säga där vi tar hänsyn till viktiga utvecklingspsykologiska aspekter vad gäller barnens behov och hur vi på bästa sätt ska lägga till rätta för en god inlärning. Här är anknytningen en mycket viktig faktor, att barnet har en trygg vuxen person som de kan knyta an till, och inte för många personer, både barn och vuxna, att förhålla sig till. En mamma berättade på ett av föräldramötena att hon hade haft ett äldre barn på en förskola där de visserligen var indelade i två grupper om 24 barn i varje. Men i praktiken hade man öppnat upp mellan de två avdelningarna så vanligtvis var det upp till 48 barn som samsades om de 7 olika lekrummen - en mycket stressande miljö som hon upplevde det. Och därmed valde hon vår verksamhet i stället.

Psykologen Gordon Neufeld (Neufeldinstitutet) förklarade i fredags att det är familjen som är den viktigaste faktorn att skydda barnen från en hotfull miljö och ge en bra och trygg uppväxt. Och genom att ha verksamheter som i så stor utsträckning som möjligt kan likna familjen (få personer och hög kontinuitet) så får man också en god kvalitét på verksamheten. Bra att få det erkännandet från en internationellt välrenommerad psykolog!

Den fantastiska nyckelharpan

Vi kan med stolthet tala om det Uppländska nationalinstrumentet, Nyckelharpan, som är ett fantastisk instrument på alla vis. Hör här i youtubeklippet ovan (2.00 min in) stjärnskottet Julia Frölich spela Pirates of the Caribbean - mycket bra!

Julia har varit Eric Sahlström-stipendiat ser jag, och det är klart att just Eric Sahlström - institutet i Tobo har en avgörande betydelse för detta instrument i synnerhet, och folkmusik i allmänhet. För ett par år sedan var jag på 100-års-firandet av Eric Sahlström och fick, ännu en gång, en inblick i stiftelsens fantastiska arbete (läs mer om själva Eric Sahlströms minnesfond här)

En grupp som jag annars hört flera gånger och som också är utmärkta ambassadörer för nyckelharpan är Väsen - hör dem bland annat i youtubeklippet nedan:

Socialdemokratiska maktpartiet styr igen

Den nya regeringen har tillträtt och redan hamnat i blåsväder. Det dröjde inte länge innan de hoppade i säng med vänsterpartiet, och därmed påpekar DN att det är "sämsta tänkbara start" på Löfvens ambition med en  "samarbetsregering". 

Att vänsterpartiet är ett troget stödparti är ingen nyhet. Det unika är i stället att miljöpartiet nu debuterar som regeringsparti, för första gången sedan riksdagsdebuten 1988. Det (att det dröjt så länge att få till en vänsterkoalitionsregering) säger mer om socialdemokraterna och deras självbild än om miljöpartiet egentligen.

Intressant med en såpass stark förnyelse, med många unga namn. Socialdemokraterna vill väl inte stå miljöpartiet efter i föryngring, men nu får de också visa vad de kan leverera i verkligheten. Det är också intressant att man fortfarande satsar på Shekarabi trots de skandaler som blåste runt honom för ca 10 år sedan. Uppblåsta medlemssiffror i SSU, finansiering av sin valkampanj från en SSU-fond samt invalet i polisstyrelsen trots att både medborgarskap och mantalsskrivning saknades (Enligt Wikipedia). Men det tycks som det ändå är det gamla maktpartiet som kommit tillbaka, med alla skandaler och maktfullkomligheter dragandes med sig.

Jag kommer ihåg när jag ett par år innan dess arbetade som lärarvikarie med Ardalan på Sävjaskolan i Uppsala under en tid. Vid ett tillfälle fick jag vikariera för honom för att han var sjuk och hemma den dagen. Klassen skulle till stan på skolbio, och när vi stod där med klassen i kön utanför anrika slottsbiografen, vem kom då gående nedför Slottsbacken tillsammans med en vän - jo Ardalan Shakarabi och hela klassen vinkade.

Kan inte låta bli att inte nämna Åsa Regnér förstås, detta visar väl mest vilken "nära myndighets"-status RFSU har, den organisation som hon under många år varit associerad med. Får se om det blir några tokigheter från en person som drivit att trossamfunden ska fråntas vigselrätten och genom materialet "sex på kartan" medverkat till en ännu större sexuell exponering av och för barn.

Föreningen Norden lyfts på kanske lite liknande sätt genom utnämnandet av Kerstin Persson (tidigare ordförande i Föreningen Norden), något som jag naturligtvis tycker bättre om - om det nu också kan leda till konkreta resultat i ett utökat nordiskt samarbete.

Det är ju lite klokare med en sådan utrikespolitik än att lyfta fram ett erkännande av Palestina, något som Mehmet Kaplans aktivism bidragit till månne? Vad är det som ska erkännas - terroristorganisationen Hamas styre och målsättning att utplåna Israel, eller kanske den korrupta ledningen på Västbanken? Ja, frågorna hopar sig...

Ja, detta är ju då bara första stegen i försöken att få igenom en rödgrön politik. Något som inte blir så lätt med tanke på det mycket svaga stödet i riksdagen.

XP
Andreas Carlsson i Dagen om Palestinafrågan
Dagen om kristen med Israel
Tove Lifvendahl i SvD om regeringens dilemma

Updatering:

I DN kan vi läsa om att förutom Kaplan är även Fridolin Palestinaaktivist 

Juholt drar en lans mot talibanerna i Alliansen

På frilandshandboken.se drar Håkan Juholt en lans mot Alliansens "kulturtalibaner". Det är starka ord från en person som kan tänka sig att bli kulturminister i Sverige. Det var utifrån en intervju i Östran där han försvarade sin kandidatur i riksdagen trots att han missat en tredjedel av voteringarna, bara skrivit 19 motioner och nu suttit 20 år i riksdagen trots att han som SSU-are kritiserade alla gamla socialdemokrater som bara satt kvar år efter år. (Nu skall till Juholts försvar sägas att han har ett väldigt starkt stöd i sitt län där han senast blev personvald - se val.se)

Det är annars ett tacksamt tema för vänstern att angripa Alliansen för vår kulturpolitik. Sanningen är att denna kritik ekar ihåligt. I Uppsala t ex så var ett av sossarnas främsta frågor att INTE lägga ner Uppsala kammarorkester. Som om vi i Alliansen skulle föreslagit att man skulle göra det! (se mina inlägg från 08 / 09 här, här, och här)

Nej, sanningen är ju att det är magstarkt att jämföra talibanernas härjningar med dödsstraff och lemlästande av oliktänkande, med Alliansens kulturpolitik. Under de gångna åren är det Alliansen som infört exempelvis Skapande skola - en stor satsning på ökad kultur i skolan, något som verkligen inneburit ett lyft för barn- och ungdomskulturen. Vi har dessutom infört kultursamverkansmodellen, ett skolexempel på ett praktiskt genomförande av den Kristdemokratiska subsidiaritetsprincipen! Ambitionen var att överföra makten över kulturpolitiken från statlig till regional nivå, det vill säga närmare medborgarna. Nu finns det absolut utmaningar kvar eftersom kulturrådets byråkrater fortfarande sitter och föreskriver för regionerna detaljerna i deras kulturpolitik, men det är i alla fall ett stort steg framåt, som också lett till ökade satsningar på kulturen (det finns inte så mycket färdig statistik ännu, men min fasta övertygelse är att modellen inneburit ökade kultursatsningar, främst på regional nivå!). Samtidigt är det förstås inte bara ökade satsningar (som vänstern alltid förespråkar) som ger bättre effekt utan vad och hur man faktiskt använder pengarna! Ett tredje område som Alliansen vällovligt satsat på är kulturarvet, exempelvis genom att bygga om Nationalmuseum. Kulturarvslyftet var en annan satsning med bra motiv, men som tyvärr slog fel.

Men, nu får vi se vad vänstern åstadkommer på kulturområdet, och det ska bli givande att få kunna ge synpunkterna som oppositionspolitiker den här gången!

Läs mer om vad Kristdemokraterna (och Alliansen) gjort på kulturområdet här (bl a en ökning av kulturbudgeten med 15% 2006-2014),
GD om Juholts retorik och Alliansen som kulturkramare

Enstatslösningen för Palestina

I den här intervjun (gjord i Uppsala) med Ahmed Rami av Mohamed Omar framförs förslaget om en enstatslösning. När det gäller Israel / Palestina - konflikten är ett slags rådande konsensus att man ska sträva efter en "tvåstatslösning", det vill säga två suveräna stater, Israel och Palestina, som ska existera i fred sida vid sida.


Detta ställs då också ofta mot en slags beskrivning av en rådande situation där Israel sedan sin tillkomst ockuperar delar av eller hela det tidigare Palestina, och förnekar palestinierna rätten till en egen stat. Utifrån denna orättvisa situation anses "tvåstatslösningen" som ett steg framåt eftersom den innebär att det palestinska folket får ett internationellt erkännande som ett folk i en egen suverän internationellt erkänd stat, Palestina.


Jag tror att det är en ganska blåögd och allmänt utbredd  bild i Sverige (och på många andra håll) att får man bara till en sådan tvåstatslösning så kommer det bli fred i Israel / Palestina, och vi bör därför med alla medel understödja en process mot detta mål. Inte minst den så kallade osloprocessen är ett led i denna utveckling.


Det många inte inser, eller vill inse, är att det tyvärr är en väl utbredd målsättning hos flera av aktörerna, t ex Hamas som styr Gazaremsan, att i stället uppnå en enstatslösning, det vill säga ett "fritt Palestina". Utan en judisk stat, alltså utan Israel, och troligen utan några judar heller (det bor i alla fall inga judar i dagens palestinska självstyrelseområden).


I denna intervju illustreras denna syn tydligt, och Israel beskrivs som en rasistisk stat. Till och med tvåstatslösningen beskrivs i slutet av Mohamed Omar som en sionistisk ståndpunkt, vilket väl säger ganska mycket!


Nu ska tilläggas att Mohamed Omar har tagit avstånd från de synpunkter han förfäktade under sin islamistiska period 2009-2012 (se wikipedia), så mitt inlägg är inte riktat mot honom som person. Ahmed Rami har dock mig veterligen inte gjort någon avbön (driver fortfarande RadioIslam TV, med program som påminner om den propaganda vi såg på Hizbollahs tv-kanal när vi bodde i Israel). Och Hamas är genom sin kontroll över Gaza fortfarande upphov till oroligheter, lidande och konflikt i regionen.


Fler borde få upp ögonen för denna linje som drivs massivt mot staten Israel, dess folk, och deras rätt att existera!


Per Gudmundson om Ahmed Rami 

Här är länk till DN-artikeln 820729 där Rami under rubriken "demokratiskt Palestina" förespråkar samma enstatslösning. Då var han en upphöjd revolutionär från Marocko med kontakter med både Olof Palme och Anna Lindh, och naturligtvis vänsterakademiker i Uppsala såsom Jan Bergman m fl som sedan försvarade honom i rättegången där han blev dömd till 6 mån fängelse 1989. Även Per Gahrton var en av dem som då stödde honom, något han i TV i våras beklagade för Anna Hedenmo, nu när Rami fått antisemit-stämpeln och inte längre är en upphöjd vänsterdebattör i Sverige (han lär inte få in några inlägg på DN debatt längre idag)

Svenska Kommittén mot Antisemitism kom tack och lov till stånd efter den utbredda antisemitismen som sköljde in över Sverige efter Libanonkriget 1982 (då Ramis DN-artikel skrevs), ungefär på samma sätt som samma antisemitism sköljer över Sverige idag i samband med Gaza-kriget.

Grattis IGEN Ebba!

Idag gratulerar vi Ebba Busch Thor till formidabla 2477 kryss i kommunvalet i Uppsala, som nu precis blivit färdigräknat. Det är långt mer än vad övriga lokalpolitiker i Uppsala kan uppvisa, och det i absoluta tal. Blivande KS-ordföranden Marlene Burwick (S) fick t ex 2081 kryss och avgående Fredrik Ahlstedt (M) 1936.

Visserligen slog Ebba inte med sina 32% kryss "Mr 46%" (som vi får kalla honom numera), Bengt Germundsson i Markaryd, men det förtar inte Ebbas insats och popularitet eftersom det är en kommun i en helt annan storlek. Jag gratulerade Ebba på samma sätt för fyra år sedan, redan då gjorde hon en mycket stark insats i sitt första val. Det finns ingen anledning för oss andra kandidater att hänga med huvudet, jag själv fick till exempel bara en tredjedel av antalet kryss i förra valet (då landsting), utan vi ska självklart glädja oss alla över framgångarna i Uppsala.

Jag får också anledning att återkomma till min gamla käpphäst att vi måste bli mycket bättre på att ta vara på och lyfta fram de politiker som förmår samla röster och ge Kristdemokraterna en positiv bild utåt. Ebba är absolut ett framtidsnamn, och med tanke på att hon senast frågan vara uppe till omröstning bara låg 17 röster från att bli vice partiledare i stället för Maria Larsson tror jag det vore naturligt att hon nu får en ännu starkare roll i partiledningen. Tillsammans med personer som Andreas Carlsson som även han fått förtroendet att beträda ledande positioner både i partistyrelsen och nu senast i valet där väljarna valde honom framför två sittande ministrar som stod före honom på valsedeln.

Vi har nu en spännande mandatperiod framför oss, visserligen i opposition (till att börja med i alla fall). Men det tror jag bara ger större möjlighet att nå ut med vad som är Kristdemokraternas politik, vilket därmed kommer lägga en god grund för kommande framgångar för vårt parti, och för Allians för Sverige!

Erik Weiman avgår

Det är naturligtvis lite vemodigt att vapendragaren Erik Weiman nu avgår som landstingsordförande. Vi arbetade som politiska sekreterare tillsammans inför Alliansens genombrott 2006, och har därefter suttit tillsammans i Landstingstyrelsen. Instämmer i de goda orden från Johan Örjes, och vill också vitsorda Erik Weimans goda insatser.

Visst gör vi alla misstag, även Erik, men som han så riktigt påpekar i sin blogg, har Alliansens styrning av landstinget nu resulterat i ett ekonomiskt mycket välskött fögderi, där även primärvårdens problem i stort sett är borta, psykiatrins problem hör vi betydligt mindre om, och kollektivtrafiken är nu kraftigt utbyggd med nya tåg.  Återstår en del att göra på sjukhussidan, och vi önskar den nya majoriteten lycka till.

Eriks viktigaste insats, förutom skötseln av landstinget, är att på ett mycket klokt och sammanhållande sätt lett Alliansens arbete. Det är inte lätt att hålla ihop en koalition med fyra partier, men jag tycker Erik har gjort det med den äran! Det ska han ha heder av, och jag önskar honom allt gott vidare i livet och politiken! (Han kommer ju till skillnad från mig att sitta kvar i landstingsfullmäktige.)

Livsfarlig ledning

 

Ja, vi är många som tycker synd om Sverige och svenskarna så här efter valet. Stefan Löfvén och Socialdemokraterna försöker så klart göra det bästa av situationen men de har det inte lätt. Det blir en farlig ledning för Sverige, rentav livsfarlig.

Ewa Stenberg beskriver det ganska bra i DN "Väljarna underkände regeringen – och kvar stod Löfven" Egentligen är det en helt omöjlig situation att styra Sverige med ett underlag som i praktiken utgörs av Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna (förutom S och MP). Så länge Alliansen håller ihop - jag hoppas verkligen inte att FP och/eller C faller för frestelsen att vänsterprassla - så är Löfvens uppdrag i praktiken omöjligt. Som jag tidigare påpekat så återstår fortfarande frågorna om hur det blir med försvaret. Och med kärnkraften. Och skolan och allt annat. Och detta bara om man ser till S och MP. Med V och SD blir det uppenbarligen helt omöjligt. I en av slutdebatterna jag deltog i innan valet blev en av företrädarna för de rödgröna mycket upprörd över att jag talade om den "röd-grön-rosa röran" - det var uppenbart att det är en öm tå. Och detta illustreras ju med all önskvärd tydlighet nu.

Sossarna tror förstås att nobbningen av Sjöstedt ska kunna öppna för samarbete med mittenpartierna i Alliansen. Problemet för S den totala oerfarenheten av koalitionsregeringar. Man är vana att kunna spela ut de andra partierna mellan varandra, men det går inte längre - därav Löfvéns många suckar över "blockpolitiken".

Det blir förstås på sätt och vis spännande att följa utvecklingen. Medierna har redan börjat spekulera om socialdemokratiska och miljöpartistiska ministerposter. Känns som det bara är att försöka bortse från eländet, och se fram mot att Alliansen kommer starkare tillbaka. Antingen redan under denna mandatperiod eller senast under nästa.

Det är bra med förnyelse, och även om parhästarna Reinfeldt / Borg gjort ett fantastiskt arbete, så behöver moderaterna få nya namn i ledningen. Jag hoppas verkligen det blir bra folk och håller en knapp på Catharina Elmsäter-Svärd som verkar vara en jordnära och klok person. I övrigt är det bara Göran Hägglund som finns kvar sedan 2006. Med tanke på att Kristdemokraterna nu gjort det sämsta valet sedan 1994, och halverat sitt stöd sedan Hägglund tillträde tror jag att även han just nu funderar på sin framtida roll.

Annars kan vi som parti vara nöjda i Uppsala där vi hållit ställningarna på alla fronter, men naturligtvis är det trist att de rödgröna nu tar över styret både av kommun och landsting. Men, som sagt, Alliansen kommer starkt tillbaka nästa gång!

Kryssa

Familjens röst

Nu är det snart dags att rösta - och rösta då för barnen och familjerna! I dagens UNT skriver Ebba Busch Thor och jag om hur vi ska jobba för att minska barngrupper och ge föräldrar större valfrihet och inflytande över den egna livssituationen.

I Sverige talar vi om skola, om äldreomsorg och om vinster i välfärden. Men vi glömmer ofta bort det som är viktigast och närmast för människor. Familjen är den minsta och grundläggande byggstenen i samhället, och genom att stödja familjerna, föräldrarna och barnen så kan vi också få en fungerande skola och omsorg. Det är INTE staten som har huvudansvaret för barnen, och även när det gäller äldre personer så måste vi uppvärdera anhörigas roll i vården och omsorgen. Staten ska inte styra föräldrar att välja en viss form av omsorg, vilket är precis vad som sker i dag genom att man med maxtaxa och subventioner på över 100.000 kr per år gynnar den offentliga förskolan. Genom en barnomsorgspeng kan föräldrarna i stället själva välja barnomsorg, något som kommer att både avlasta förskolan som därmed får bättre kvalitet, och ge tryggare barn vilket också ger skolan större möjlighet att förmedla kunskaper och få bättre resultat.

Så vad väntar vi på? Bli Familjens röst på söndag!

Unik rättegång i Högsta Domstolen

 

Jag har under två dagar följt en unik rättegång i Högsta Domstolen (delvis på plats). Det är ett fall där en tvillingpappa åtalats för att under 2009 ha misshandlat sin lille 11-veckor gammal son, som tillsammans med sin tvillingbror legat sjuk i en allvarlig virusinfektion där föräldrarna turats om att sova och vaka över pojkarna. 

Det är helt osannolikt hur samhället har behandlat denna familj, utifrån en mycket tveksam diagnos. Försvarsadvokaten berättade i sin plädering hur familjen inledningsvis efter händelsen sattes under utredning med dygnetruntbevakning under två månader. Man fann där inget att anmärka på så familjen skickades hem. Ett år senare när mamman var på väg till dagis med tvillingarna i vagnen för att hämta deras storasyster så troppade sex personer upp (fyra socialarbetare och två civilpoliser) och förklarade att de skulle omhänderta pojkarna. Där och då. Mamman förklarade att det gick inte utan hon måste gå för att hämta dottern på dagis, men fick då svaret att det behövde hon inte bekymra sig om eftersom även flickan redan var omhändertagen. Sedan följde en lång kamp för att få tillbaka barnen. Efter en vecka släpptes flickan, men tvillingarna förblev i fosterhem under tre långa år. Först förra sommaren (2013) fick de komma hem till sina föräldrar.

Vad är det då som kan få samhället att reagera så? När jag hörde berättelsen under förhandlingarna häpnade jag, och när jag berättade för min fru blev hon helt upprörd. Upprörd över att en pappa kan anklagas för misshandel när han enbart ruskat sin bebis för att få liv i honom när han var medvetslös och nästan inte andades. Skrämmande med alla juridiska termer där åklagaren talar om "likgiltighetsuppsåt" ungefär som att pappan var likgiltig till att han riskerade att skada sitt barn.

För första gången i processen förde också åklagaren in en ny åtalspunkt. Inte bara att barnet skulle ha blivit skakat utan även slaget i huvudet (eller dängt i väggen med huvudet). Och detta först i Högsta Domstolen - inget av detta hade hävdats i tingsrätt och hovrätt. Anledningen är att diagnostiseringen har ändrats, från "skakvåld"-hypotesen har man nu gått över till "Abusive Head Trauma" AHT, vilket alltså även kan innebära våld mot huvudet. Det är nämligen så i detta fall (och de flesta andra liknade) att det finns ingen som helst bevisning förutom den medicinska diagnosen. Tvärtom talar alla andra fakta MOT att en misshandel skulle ha kunnat ske på ett sådant sätt som hävdas i åtalet.

Vad som hände i detta fall var att pappan gick in på toaletten med pojken för att han skrek. Pojken brukade under sjukdomstiden ha svårt att bajsa, vilket brukade kunna ordnas med att lägga barnet på skötbordet och ta av blöjan. I detta fall kom dock inget bajs och pojken fick bara mer och mer ont (skrek i alla fall mer och mer), och blev till slut medvetslös. Mamman ringde 112 (vi fick höra samtalet) och var förtvivlad över att pojkens ögon rullade och han var livlös. I detta skede berättar pappan att han ruskade barnet för att om möjligt få liv i det.

Shaken-baby-hypotesen säger att om man skakar ett barn kan det få huvudskador. Något som kan avläsas genom röntgen och undersökningar i form av ögonbottenblödningar och blödningar under hårda hjärnhinnan, något man kunde se i pojkens fall (det har senare framkommit att det mycket väl kunde finnas samma symptom på tvillingbrodern, men det var aldrig något man kontrollerade då). Skador som hävdas kunna ge bestående men, dock inte så i detta fall. 

Det unika med denna rättegången var att nu för första gången skakvåldsdiagnosen prövas direkt av Högsta Domstolen (mig veterligen). Domstolen har ju (som jag tidigare skrivit) beviljat resning i två andra fall, men de kommer att behandlas i hovrätten. 

Anledningen att HD tog upp fallet var nog i första hand för att pröva uppsåtsfrågan. I tingsrätten blev mannen dömd enbart till böter eftersom jag antar att man ansåg det föreligga förmildrande omständigheter, men i hovrätten dömdes han till 1 1/2 års fängelse. Och frågan är alltså om man ska bli dömd för att ha tillfört skada när uppsåtet ju var en handling i nödvärn, med syfte att få liv i barnet.

Men, det andra unika är att i och med att frågan om skakvåld kom upp blir den pågående vetenskapliga debatten plötsligt juridiskt sprängstoff. Idag förklarade nämligen representanten för Socialstyrelsens rättsliga råd, professor Anders Eriksson från Umeå, att han inte längre kunde stå för det utlåtande han skrivit för ett år sedan. Han sitter nu som utredare av diagnosen för SBU och har insett att det finns en reell kontrovers runt skakvåldsdiagnosen, vilket gjorde att han förklarade, trots det åklagarvittne han var, att han inte kunde veta något om skakningarna var upphov till skadorna. Försvarets expertvittne, Peter Aspelin, professor vid KI i radiologi och tidigare ordförande i läkarsällskapet, som även Anders Eriksson hänvisade till, förklarade på samma sätt att vi inte säkert kan veta något om skadornas uppkomst.

Med dessa mer eller mindre samstämmiga expertuttalelser vore det naturligtvis märkligt om HD skulle välja att fälla trebarnspappan, men efter alla plumpar i svensk rättshistoria är jag luttrad. Speciellt efter att ha läst boken om "Mannen som slutade ljuga", Sture Bergwall. Men där var det ju i och för sig bara tingsrättsdomar. Så vi får hoppas och tro att HD verkligen går till botten med frågan och kommer med ett positivt utslag. Detta kommer inte bara att ha betydelse för pappan i det här fallet, men för många, många småbarnsföräldrar i Sverige som på liknande sätt blivit falskt anklagade och dömda.

Här finns en trailer till en amerikansk film om Shaken Baby Syndrome som är på väg

Uppsala - kulturens vagga

I kväll ska jag vara med och debattera om litteratur och kultur på stadsbiblioteket. Uppsala är en fantastisk kulturstad, med ett fantastiskt kulturarv. Vi i Alliansen har under 8 år varit med och utvecklat kulturlivet. Bland annat är det genom regeringens initiativ som vi nu har den nya kultursamverkansmodellen där de statliga satsningarna på kultur fördelas i samarbete med lokala företrädare som i vårt fall landstingets kulturnämnd där jag suttit med som ordförande / vice ordförande i snart 8 år.

När man läser om socialdemokraternas kulturpolitik i UNT idag framstår de som vanligt som alla goda gåvors givare. Det har också varit deras huvudnummer i kulturdebatten att slå vakt om det bestående. För några år sedan lanserade de löftet att de inte ville lägga ner Uppsala kammarorkester. Som om vi i Alliansen skulle ha föreslagit att göra det...

Nej, vad vi har gjort, och som jag tycker är högst berättigat är att utreda och titta på hur vi på olika sätt kan förbättra och omorganisera de offentliga kultursatsningarna. Det handlar inte, som vänstern tycks tro, bara om att skjuta till mer pengar. Man måste också titta på vad man får för pengarna - alltså samma princip som bör gälla för statsfinanserna

Annars är det ju ganska lite som skiljer åt när det gäller kulturpolitik, SD vill t o m höja budgeten även om skulle kunna tro något annat.

Men jag tror på att vi behöver synliggöra den delen av kulturen som inte är beroende av offentlig finansiering. I Uppsala har vi exempelvis Orphei drängar och alla kyrkor, med mycket mera. Och jag tror också vi behöver bli bättre på att lyfta upp Uppsalas unika kulturella arv. Exempelvis står vi inför en spännande nysatsning på Uppsala historiska centrum i Gamla Uppsala. Återstår bara den lilla frågan om finansiering.

Följ gärna vad jag skrivit om Kristdemokraternas kulturpolitik i veckans serie "UNT:s kulturfråga"

Det finns mycket spännande att göra på kulturområdet!

Här ser ni Anisur Rahman som inleder kvällens debatt.

Gaza-favorit i repris

Idag på landstingsstyrelsen lägger vänsterpartiet samma förslag om hjälp till Gaza som för fem år sedan (innan förra valet). Denna gång med stöd av (S) och (MP) som tydligen också vill hålla sig väl med vissa väljargrupper.

Jag vidhåller, liksom då, att för det första är det inte landstingets uppgift att bedriva utrikes- och biståndspolitik. Inom kristdemokraterna förespråkar vi att beslut ska fattas på lägsta ändamålsenliga nivå. När det gäller utrikespolitik är det på nationell och internationell nivå. För det andra kan vi inte, om vi ska ge bistånd, gå in i en så laddad fråga som Israel-Palestina konflikten. Genom att ensidigt stödja de drabbade barnen på Gaza, och inte de barn i Israel som dagligen behöver gömma sig i skyddsrum på grund av palestinska raketanfall blir fel. Dessutom är andra konflikter i området så otroligt mycket mer kaotiska och ohyggliga, i alla fall om man ser till antal dödade och lemlästade i Syrien och Irak. Men där kanske det är mer oklart vilka väljargrupper i Sverige man appellerar till?

Missförstå mig inte - det är en oerhört tragisk situation för befolkningen i Gaza - och vi i Sverige behöver göra vad vi kan. Men det är inte lätt att hjälpa med en terrororganisation som Hamas i ledningen, som använder pengar och stöd till att bygga smuggeltunnlar och köpa raketer i stället för att bygga sjukhus, skyddsrum och arbeta för fred med Israel (ett land man enligt sina stadgar vill utplåna, och vars judiska befolkning man vill fördriva)

Nej, låt oss fortsätta att ägna oss åt det som är landstingets mandat och överlåta utrikespolitiken till en annan nivå.

Israelkritik ursäktar antisemitism

Läste en knakande bra beskrivning av Aron Flam i nyheter24 igår - hur den svenska antisemitismen fungerar i praktiken, och hur den hela tiden balanserar på gränsen mellan Israelhat och judehat. (Något jag f ö påtalat många gånger på denna blogg, t ex här)

Så här skriver han:

I dag är det normalt att säga ”Israelkritik avfärdas ju alltid som antisemitism” varje gång nån blir anklagad för just antisemitism. Jag vill hävda det motsatta – det är betydligt vanligare att man ursäktar sin egen antisemitism med att den bara är Israelkritik.


Situationen är allvarlig och vi måste passa oss från att få en situation likt den i Malmö där åtminstone Israelkritik (som då alltså ibland är dåligt ursäktad antisemitism) mer eller mindre backats upp av de lokala officiella företrädarna (som jag skrivit om här och här). Ett sorgligt exempel på hur stämningen är i Malmö var ju nyligen när en kurd som hängt upp Israeliska flaggan i fönstret fick både fönstret krossat och sedan blev misshandlad (se SvD, dock även Sydsvenskan där polisen hävdar att misshandeln inte har med flaggan att göra, frågan är dock om det också är ett symptom på klimatet i stan?) .

Israel är en väl fungerande demokrati, ja nästan den enda i ett Mellanöstern som numera befinner sig i ett totalt kaos. Att det finns spänningar i ett land som omges av Syrien, Egypten, och Gaza är ju inte så konstigt. Kampen mot Hamas är Israels sätt att dela hela västvärldens kamp mot terrorism påpekade ambassadör Bachman när han nyligen gästade Uppsala. Hamas immanenta närvaro innebär ju att de hela tiden får en skur av raketer skjutna mot sig, och, innan de vidtog säkerhetsåtgärder, en stor mängd självmordsbombare.

Tyvärr blir debatten ibland väldigt uppskruvad, och vad begränsad källgranskning på nätet kan leda till fick vi se exempel på de senaste dagarna. En Uppsalabo blev då omskriven bl a i Metro i en mycket förvirrande beskrivning som senare UNT rätade ut några frågetecken runt (även Metro rättar i efterhand). Att gå runt med Davidsstjärna eller Kippa ska inte behöva resultera i vare sig glåpord och självklart inte i handgripligheter.

Sydsvenskan om kippavandring nyligen, även ViD

Uppsala en kommun med tid för barnen

 

Foto: Truls Busch

Idag har Ebba Busch och jag presenterat valmanifestet för Kristdemokraterna i Uppsala kommun. Tillsammans med David Lega, vice partiledare och Kristdemokraternas kommunalråd i Göteborg. Detta ute på en flotte på fyrisån! Vi vill göra stora satsningar för att förbättra situationen för Uppsalas familjer, och därmed ge en bättre och tryggare uppväxt för barnen, vår framtid!

En fråga där vi sticker ut är att vi vill genom en liten höjning av maxtaxan för de med högst inkomster tillsammans med en satsning från staten höja kvaliteten i förskolan genom att minska barngrupperna. I Uppsala har vi redan i den budget som antogs i vår fått igenom en satsning som innebär att det blir ett barn mindre per barngrupp. Nu vill vi gå vidare och minska med två till.

En annan fråga är den jag lanserat där vi vill införa en ny placeringsform inom socialtjänsten. En där kommunen och familjerna får "delad vårdnad" i de fall det är möjligt. Vi vill också öka resurserna till "Råd och Stöd", den del av Uppsalas socialtjänst som arbetar förebyggande och med frivilliga insatser till familjer med behov. På så sätt kan vi hjälpa fler familjer på ett bättre sätt.

Förutom frågan om "delad vårdnad" inom socialtjänsten har jag två frågor som jag driver i min kampanj, Pendeltågsstation i Bergsbrunna, och ökade tjänstegarantier från kommunen. När det gäller tågtrafiken behöver vi ytterligare förbättra möjligheterna till tågpendling, dels genom att bygga ut kapaciteten mot Stockholm vilket möjliggör en återöppning av Bergsbrunna station, men även genom att integrera tågpendlandet i hela Mälardalen och bättre tillgänglighet från exempelvis kommunens västra områden (Järlåsa, Vänge). Tjänstegarantier betyder att kommunen ger pengarna tillbaka på de avgifter de tar ut, om de inte ger den service de borde. Om till exempel ett bygglov tar för lång tid ska man få pengarna tillbaka. Detta bör gälla även på andra områden där kommunen ger service till Uppsalaborna! Allt för att öka effektiviteten och underlätta för företagande, byggande och tillväxt.

Nu jobbar vi vidare för valvinst med ett fantastiskt Kristdemokratiskt lag!

UNT

Upplandsradion 

Ebba Busch Blogg

Facebook Ebba Busch Thor

UNT om KD riks förslag

@segersam twitter

@segersam instagram

Facebook Jonas Segersam

 

Hägglund varnar i Visby för vänstern

Nu är det dags för att utveckla välfärden, men med ansvar. Göran Hägglund lanserar en äldreboendegaranti i sitt tal på Almedalen just nu. Han målar också upp en bild av vad som kan hända om det röd-grön-rosa laget får makten i höst. Det blir chockhöjda skatter, tvångsdelning av föräldraförsäkringen, skattehöjning för dem som ger gåvor till ideella organisationer och en minst sagt osäker framtid när det gäller Sveriges försvars- och säkerhetspolitik